Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-10-08 (06:59)
Fläkten stod på max och var riktad mot mig hela natten. Kanske inte så konstigt att man vaknar upp då med en lättare förkylning? Eftersom jag i princip bestämt mig för att testa på en snorkelutflykt till det hyllade korallrevet utanför ön och det skulle kunna vara en ännu värre förkylning på ingång stuvade jag om lite i mitt lösa program för vistelsen på Caye Caulker. Ju snorigare man är desto mindre kul att ha huvudet i ett cyklop under vattenytan och därmed lika bra att försöka hitta någon som ville ta mig ombord och ut till havs på direkten.
Helst hade jag velat göra en heldagstur eftersom de inte var särskilt mycket dyrare än en halvdag och sades hinna ut till en ännu bättre del av revet men hur kul skulle det vara om förkylningen bröt ut till fullo och jag bara tvingades sitta och snörvla i båten en hel dag när alla andra klafsade runt uppspelta i ett virrvarr av simfötter och försökte överträffa varandras skrönor om vilka monster de sett på havets botten den senaste halvtimmen?
Jag lade min bokning hos en kille i en blå stuga. Båten skulle avgå om en timme och för att fördriva tiden tog jag en morgonprommis bort till The Split och tillbaka. På återvägen dök den lille mannen på cykel upp som gett mig restaurangtipset kvällen innan. Enligt honom var firman jag bokat med fullt ok men inte bäst.
På en bänk intill det blå huset satt en äldre rastaman med långt hår och sneda tänder. Han sörplade tankfullt på en mugg kaffe och tittade ut över havet. Jag slog mig ned bredvid. Först hade jag inte tänkt störa honom men efter en stund slog min nyfikenhet på och jag provade försiktigt med att sätta igång en konversation. Någon direkt konversation blev det väl egentligen aldrig tal om utan jag bjöds på en halvtimmes lång livsfilosofisk monolog om städernas, bilarnas, bullrets och stressens förbannelse och vikten av att njuta av det stilla livet och nuet i en harmonisk miljö för att bli ett med naturen. Min namnlöse föreläsare ville få mig att titta på en kokospalm i minst femton minuter för att förstå vilken fantastisk organism den är, ville att jag skulle se ut över det oändliga havet och kontemplera och så passade han då och då på att sticka in negativa kommentarer om amerikaner och tyskar som han tyckte var de folk som förstörde jordens balans. En balans som han tyckte sig komma som närmast just på denna ö de dagar få amerikaner och tyskar vistades där.
Kanske skulle jag fortfarande suttit kvar där, osäker på vilken ursäkt som skulle funka för att inte också svenskar skulle blandas samman med tyskar och amerikaner, om inte min båt dykt upp och mannen i den blå stugan ropat att jag måste skynda mig ut på bryggan. Jag tackade för att jag fått ta del av den dagliga morgonkaffestunden och lämnade rastamannen för att utforska havet utanför hans rofyllda ö.
Vi var fem turister i båten. En lagom stor grupp. Vid det första stoppet skulle vi simma tillsammans med guiden och mina gamla klassiska vattenbekymmer, som jag trodde mig ha botat efter all simträning det sista året, bubblade fram igen när jag upptäckte att jag fick vissa problem med tryckutjämningen pga den lätta förkylningen så fort jag stoppade huvudet under ytan. Det gjorde att jag fick en stressad andning och hade problem med att få tillräckligt med luft genom snorkeln under den första delen. Jag var ofta ovanför vattenytan för att hämta extra luft, kände mig stressad och kunde inte alls ta till mig vad som fanns under ytan. Så småningom fick jag dock tillräcklig kontroll på andningen för att kunna hänga med någorlunda och det blev lite bättre.
Det enda bestående intrycket som inte var kopplat till mina bekymmer var en stor grön ål som vi fick syn på längst nere på botten. Av någon anledning tog den sikte på en australiensiska och simmade rakt upp till henne och hon skrek högt. Jätteroligt!
Tillbaka vid båten hade mitt cyklop till hälften fyllts med snor och när jag tog av det kom någon sorts reaktion och jag kräktes i vattnet vilket jag inte tror någon såg. Efter det lättade trycket mot bihålorna och jag fick direkt en känsla av korköppning och lättnad snarare än obehag. På något vis visste jag att det skulle gå lättare vid nästa dopp.
Mycket riktigt. Vid de andra två stoppen simmade vi på egen hand efter vissa råd och tips om var vi skulle hålla oss och vad vi skulle kika efter. Mina bekymmer vart som bortblåsta och nu kunde jag njuta i fulla drag av koraller och fiskar under andra dykstoppet och ännu bättre, hajar och stingrockor på tredje stoppet.
Stingrockorna kom ofta i små flockar där det var ganska grunt. De ser ut som stora mörka platta tefat med en påklistrad tagg och är ganska stora. Steve Irwin, den världsberömda australiensiska vilddjurstoken, omkom efter att ha stuckits av en stingrocka i bröstet men olyckor av det slaget är mycket ovanliga och enligt vår guide är de normalt sett bara farliga om man trampar på dem. Lite stressande var det allt när man hade dem under sig och det var mindre än 1,5 meter djupt, särskilt när man inte sett dem komma in från sidan. Hajarna sades vara helt ofarliga och de var inte särskilt stora. Jag såg ett par stycken av dem men ingen kom jättenära mig. De var nästan apelsinfärgade, inte riktigt den färg man i första hand förknippar med hajar.
Eftermiddagen tillbringade jag vid The Split. Öl, småprat och bad. Otroligt märkligt hur kräkningen i havet tycktes att i stort sett ha botat min förkylning och allting kändes som idyll igen. Jag brände mig lite, både i ansiktet och på ryggen, och höll därefter en låg profil under resten av kvällen.
<- Tillbaka
