Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-10-10 (05:46)
Jag fick gå slalom mellan vattenpölarna på grusstigarna bort mot vattentaxistationen. Nattens regn hade dock inte varit lika omfattande som det rejäla oväder ön utsattes för förra morgonen och nu hade solen just gått upp och börjat smeka de rastafärgade husfasaderna med sina första strålar. Det var slut på tillvaron som hippie/rastaman inneboende på hemmet för herrelösa katter och hundar på Caye Caulker i Belize och det verkliga centralamerikanska äventyret stod för dörren. Jag hade hoppats träffa den lille mannen en absolut sista gång och blev inte besviken. Han var ute på en morgonpromenad i väntan på att affären där han kunde köpa ett nytt däck till sin cykel skulle öppna och önskade mig en fortsatt trevlig resa. Berätta för dina vänner om min ö, bad han mig, det är kul med turisterna och vi behöver dem. Mission completed!
En timme senare tog vattentaxin en båge in mot marinan i Belize City och det absolut första jag såg var Jonathans ljusa kalufs. Han satt på en bänk vid bryggan som båten skulle angöra och direkt avtog en oro inom mig över att behöva virra runt i en småfarlig stad halva morgonen och leta efter honom.
Vi köpte bussbiljetter till Flores i Guatemala och gick igenom de senaste dagarnas händelser över en frukost. Jonathan har varit ute på vägarna sedan i februari och kan börja se slutet på sin resa nu efter stopp i länder som Indien, Nepal, Fiji, Australien, Japan och USA. En lite annorlunda situation i jämförelse – min resa har precis gått in i andra månaden av planerade tolv.
Bussresan beräknades ta ungefär fem timmar och inledningsvis var det omgivande landskapet lika intressant att bevaka som torkande färg. Samma höga gräs och låga träd som på vägen mellan Chetumal och Belize City. Några få byggnader och fullt körbar asfaltsväg. Ju närmare vi kom Guatemala desto mer intressant blev vägsträckningen som, när landskapet blev mer lummigt och kuperat, började slingra sig genom mindre byar fyllda med människor, liv och rörelse.
Gränspassagen gick smidigt och Guatemala låg för våra fötter. Det kändes faktiskt en smula högtidligt, som att passera startlinjen till det okända, och stunden hade förtjänat en storslagen hymn men jag fick nöja mig med allt tätare skakningar från bussen när vägen snabbt blev sämre. Sliten asfalt varierades härifrån med grusväg i det allt vackrare och mer kuperade landskapet.
Längs vägkanten såg man nu ofta beväpnade militärer vilket fungerade som en påminnelse om att säkerhetsläget var ett annat än vad jag hittills upplevt under denna resa. Med undantag av några stopp vars orsak aldrig förklarades förlöpte bussresan på riktigt fint och väl framme väntade storslagna överraskningar långt över våra förväntningar.
Flores visade sig vara en riktig, om än något turistifierad, pärla. Hela orten är en fullt utbyggd, nästan rund, ö i en stor sjö. Ön i sig är liten med en omkrets på kanske 20 minuters spatsertur längs den vackra strandpromenaden. Alla hus är byggda i kolonialstil och målade i behagliga färger och bron ut till ön bevakas av beväpnad militär vilket gjorde att man tryggt kunde vara i rörelse dygnet runt utan att känna oro för säkerheten.
Efter att ha köpt morgondagens utflykt till Tikal och transport till Antigua utforskade vi ön till fots. Ett kvarter bort traskade vi rakt in i ett poliseskorterat begravningståg med tillhörande orkester. Det var väldigt rörande att se tåget där vänner och bekanta till den bortgångne kramade om varandra samtidigt som den stora folkmassan sakta rörde sig framåt. Längst fram i själva tåget körde en bil med öppnad bagagelucka där likkistan låg.
Begravningståget rörde sig nedför backen från kullen mitt på ön där den katolska kyrkan ligger. Vi vandrade upp dit och kunde se hur riktigt mörka moln närmade sig snabbt över vattnet mot oss, till synes från alla håll. Det är regnsäsong i den här delen av Centralamerika och snarare mer regel än undantag att ett rejält oväder drar förbi någon gång under eftermiddagen.
Den här eftermiddagen var det ett riktigt tropiskt oväder som slog till med full kraft. Himlen öppnade sig och vi tog snabbt skydd för regnet på en restaurang och provade lite lokalt käk. Min chansbeställning visade sig vara kött i en sorts tomatsås. Ingen kioskvältare men fullt ätbart.
Jag behövde skor lämpade för djungeläventyr och en tuk tuk tog oss från ön över bron till Santa Elena på andra sidan. Chauffören missuppfattade naturligtvis önskemålet om en skobutik och jag hade inte tålamod nog att försöka förklara igen vilket gjorde att jag fick göra det bästa möjliga av situationen i det flip flop stånd han kört oss till. Det slutade med att jag vandrade därifrån med ett par nya badskor. Kan man djungeltrekka i badskor?
På vårt 50-kronors-hostel, Los Amigos, som utan konkurrens är det bästa hostel jag någonsin bott på (och jag lovar, jag har avverkat rätt många) tog vi några drinkar och öl för att vara säkra på att somna eftersom en superextremt tidig uppstigning väntade om bara några timmar. Los Amigos bjöd dessutom på gratis tequila och när jag tvingade mig själv i säng vid kl 23 var jag precis lagom rund om fötterna och somnade direkt.
<- Tillbaka
