Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-10-18 (04:55)
Tuppen gol någonstans i mörkret utanför. Det spelade ingen roll. Jag var jag redan vaken och fullt sysselsatt med att trycka ner de sista prylarna i min lilla ryggsäck. Tji fick den, tänkte jag och smög ut ur rummet så tyst jag kunde. Som vanligt numera fanns en shuttle därute i mörkret som hämtade oss 04:00 på morgonen men den här gången rörde det sig inte om en vanlig halvdagsbussresa utan nu tog vi oss an den ultimata attack-turism-prövningen med 16h i buss och smått otroliga fyra gränsövergångar!
Gränsstationen mellan Honduras och Guatemala kändes lite småläskig innan solen gått upp. Chauffören tycktes dock ha fina kontakter och fastän passagen egentligen verkade vara stängd vid den här tiden på dygnet lyckades han väcka upp sovande personal både vid utstämplingen av passen i Honduras och instämplingen i Guatemala.
På kartan kändes vägen vi tog som en märklig omväg och man blev inte särskilt mycket klokare när en gropig grusväg fungerade som vårt resesällskap under de nästföljande timmarna. Stämningen i bussen var dock på topp. Chauffören, som i övrigt pratade god engelska, verkade inte ha lärt sig klockan och chansade hejvilt på nya klockslag varje gång man frågade honom om när vi skulle vara på olika platser. Detta uppskattades våldsamt av två äldre irländare som tyckte sig ha en stor kulturupplevelse.
Gränsövergången från Guatemala till El Salvador var en smidig historia och 06:30, strax efter det att solen gått upp var vi inne i dagens tredje land. Egentligen finns inte el Salvador med i min grova resplan och eftersom ingen övernattning förlagts till landet kan man inte heller räkna in det som ”besökt” i en traditionell landsräkning. Först nu började vi också förstå varför rutten förlagts i den märkliga loop som skulle ta oss hela vägen till Nicaragua. Vägnätet i El Salvador höll nämligen europeisk toppklass och rent generellt tycktes standarden på allting ligga rätt många pinnhål över den man vant sig vid i grannländerna. På sätt och vis kanske lite synd att jag inte planerat några stopp i landet men jag har verkligen inte lyckats hitta något som intresserar mig här, det är mest surfing som gäller för turisterna och de färdigheterna saknar jag.
Vid en av dessa surfingorter, vars namn aldrig lades på minnet, skiftade vi buss och fick nya medpassagerare. Istället för de sköna irländarna förvandlades åkturen till en skandinavisk historia med svenskar och norrmän i majoritet. Så särskilt mycket mer spännande blev dock inte bussresan. Ibland skymtade vi Stilla Havet, ibland stannade vi till på en bensinmack för toalettbesök och förfriskningar, en gång åkte vi igenom en vacker trädallé men i övrigt hände verkligen ingenting. Timmarna gick. Och gick. Chaffisen fortsatte att chansa friskt på klockslag och när vi till sist nästan gett upp hoppet om att någonsin komma till någon mer gräns dök Honduras upp igen.
Stämplarna i passen måste ha förvirrat gränsvakterna minst lika mycket som oss. Vem lämnar samma land samma dag för att resa genom Guatemala och El Salvador för att sedan återvända? Den här delen av bananrepubliken såg precis likadan ut som El Salvador som vi nästan plöjt igenom från sida till sida och man var snabbt inne i den totala tristessen igen. Timmarna gick igen. Och gick. Chaffisen chansade på klockslag. Allt var som vanligt. Sen kom en ny gränspassage in till Nicaragua. Dagens mest tidskrävande och dyra. Det hade hunnit bli mörkt när bussen åter rullade. Chaffisen fortsatte chansa på klockslag. Timmarna gick igen. Allt var som vanligt.
Efter 16h kom vi fram till Leon och checkade in på det första stället bussen stannade vid. På vårt hostel jobbade en amerikan som var ohyggligt noga med att understryka att Nicaragua är Centralamerikas säkraste land och Leon är Nicaraguas säkraste stad. Det var ett drömbesked att få efter att ha suttit som på nålar i Honduras och vi firade det direkt genom att gå ut och köpa käk i mörkret innan det blev en total kraschlandning i sängen. Fem länder (Honduras två ggr), fyra gränspassager och 16h i en buss (vars AC var sönder från El Salvador och framåt) på en dag. Det som inte dödar härdar.
<- Tillbaka
