Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-10-18 (04:59)
Managua må numera vara huvudstaden i Nicaragua men de två städerna allting alltid handlat om är Leon och Granada. Nicaragua är poesins, konstens, politikens och arkitekturens land och dessa två städer har alltid varit i fejd med varandra i den ständiga strävan efter att vara främst och viktigast på dessa områden. Min plan var egentligen aldrig att besöka Leon utan att fokusera på Granada men nu satt jag med ett par bonustimmar i byn och drog med mig Jonathan ut på lite attack-turism under förmiddagen efter att jag scannat av rekommendationerna i Lonely Planet.
Vi guidade oss på egen hand fram till den stora vita katedralen. Faktiskt störst i hela Centralamerika och en riktigt ståtlig pjäs att beskåda. Invändigt ligger stadens store son (och kanske Latinamerikas främsta poet) Ruben Dario begravd bredvid altaret. Det krävdes ett par varv runt kyrkbänkarna förbi Ruben innan det gick att lokalisera kvinnan som sålde biljetter för en dollar till det lilla äventyret att klättra upp på taket som jag läst om någonstans men sökandet var mödan värt. Hur många gånger i livet kliver man runt på ett katedralstak med en pampig utsikt över en kolonialstads terrakottatak tills dess att de möts av vulkaner borta i horisonten? Skyddsstängsel och varningsskyltar? Nej, nej, det här är Centralamerika och det gäller att balansera runt efter sunt förnuft.
Om mitt första förslag med balansgång på katedralstaket var en liten succé får man väl sammanfatta nästa stopp som ett smärre fiasko. Om man tror att man besöker ett tortyrmuseum och istället hamnar på en rätt torftig folkdräktsutställning (i en före detta tortyrkammare) och sedan attackeras av en kille som vill återberätta precis allt vi redan hunnit se i de små rummen på en enformig robotengelska blir det inget bra!
Det började gå mot lunchtid och vi fick röra oss tillbaka till vårt hostel för att hinna checka ut före utcheckningsdeadline. Det blev en taxi med väskorna till busstationen och därifrån en lokal minibuss för nästan inga pengar alls till huvudstaden Managua som låg knappa två timmar bort. Från den stillsamma idyllen i Leon märkte man direkt en markant skillnad på busstationen i Managua där försäljare av bussresor rev och slet i oss för att vi skulle åka med just deras buss. Vi bestämde oss för att själva ta kommandot, tog position på en bänk nära bussarna till Granada och valde själva vilket fordon som skulle få den stora äran att medföra svenska passagerare.
Nicaragua är inte bara Centralamerikas säkraste land, det är billigast också. Löjliga 24 spänn för en timme i en ganska schysst minibuss till Granada som släppte av oss precis så centralt som man kan komma, framför den vackra gula kyrkan på torget som bl a pryder omslaget på min Centralamerikanska guidebok.
Vi hade bara två kvarter att gå till det hostel som vi tänkt oss men ett häftigt skyfall tvingade fram ett break under tak halvvägs. Det bästa med dessa kraftfulla regnoväder är att de oftast drar över väldigt snabbt. Så även denna gång.
Om bussresan var billig så var sängplatsen, om möjligt, ännu billigare. Mindre än 40 spänn för en plats i en sovsal känns som en ljuvlig smekning för en resebudget som led stora nederlag i USA men i länderna därefter har visat sig vara rimlig. Jag har satt av 300 spänn per dag från Belize till Nicaragua vilket ska täcka allt i bananrepublikerna och det känns som ett väldigt rimligt antagande där man inte alls behöver snåla men inte heller kan unna sig precis vadsomhelst.
Kvällen blev oerhört händelsefattig. En sliten Jonathan försvann iväg till sin bädd strax efter att det börjat mörkna och jag kastade in handduken före kl 22. I förrgår 6 timmar buss, igår 16 timmar buss och idag 3 timmar i buss. Det är klart att det sliter i värmen. Skönt då att jag från nu och ett tag framåt går in i ett lite lugnare tempo igen.
<- Tillbaka
