Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-10-29 (21:14)
Ibland spelar det inte någon roll hur mycket man försöker förbereda sig. Jag hade trippelcheckat båtavgångstiden från Tortuguero men när jag kom ner till kajen tio minuter före första morgonavgången hade båten ändå gått fem minuter tidigare. Inte mycket annat att göra än att sätta sig och vänta under tak i tre timmar och stirra ut i regnet med en kopp kaffe i handen. Jag gillar verkligen Tortuguero, trots visst oflyt med vädret. När man lämnar vissa ställen känner man sig färdig med platsen men hit skulle jag kunna återvända många gånger. Det är litet och gemytligt och alla känner alla. Även som turist dras man in i gemenskapen eftersom alla hälsar glatt som om de vore de närmaste av ens vänner. Dessutom finns det ju massor att se och upptäcka i djur- och naturväg – definitivt ett måste för alla som reser till landet.
Jag reste iväg med niobåten till La Pavona istället och därefter tog jag samma bussrutt tillbaka till San José som när jag reste hit. På sista bussresan, från Cariari till San José kom jag i samtal med en guide som något överentusiastiskt försökte rabbla precis alla fakta han kunde om sitt hemland. Det blev så mycket att det enda som egentligen fastnade var att Costa Rica har den ambitiösa målsättningen att bli världens första Co2-neutrala nation. Det vore riktigt häftigt om man lyckas med detta före alla präktiga i-länder som tror sig vara så duktiga på miljöpolitik.
En taxi tog mig till Tica Bus-terminalen. Snöpligt nog var kvällens nattbussbiljetter slutsålda. Oerhört irriterande med tanke på att jag försökt köpa biljett till just den bussavgången ett antal dagar tidigare (slutmålet på detektivuppdraget om någon minns?) men hade då glömt att ta med mig passet. Ytterligare tid i Panama (som jag redan prutat ner till ett ministopp) gick förlorad och jag fick acceptera morgondagens bussavgång vid lunchtid istället. Ingen katastrof på något vis – jag kände mig sliten efter en halv dag på båt och buss och kunde behöva vila lite inför en riktig monsterbussresa.
Det blev till att checka in på samma boende som jag nyttjat i San José tidigare i veckan. Den sena eftermiddagen ägnades åt att lösa de formella kraven för inträde till Panama. Jonathan hade skrivit och varnat för att det var väldigt strikt vid gränsen så jag såg till att förse mig med 500 dollar i cash (inte alls kul att gå runt med så mycket pengar på sig efter ett automatuttag i en stad som denna) samt ett utprintat exemplar av min dyra nya flygbiljett från Panama City till Colombia så att jag kunde bevisa att jag både skulle ha råd att överleva i landet och ta mig därifrån. Passade även på att printa lite andra viktiga papper på ett mycket märkligt kontor där man verkade helt ointresserade av att ta betalt av mig. ”Amigo, colones” försökte jag med till sist och viftade med en mindre obetydlig sedel. Mannen bakom disken tog den, sa ”gracias” och jag antog att han var nöjd med struntsumman när jag gick ut därifrån.
På kvällen hjälpte jag en brittiska med ont om tid att designa en kortresa norrut genom Nicaragua, El Salvador, Guatemala och Mexiko. Kom på mig själv med att bli riktigt avundsjuk på rutten jag ritade upp åt henne – aldrig kan jag vara nöjd med det jag har…
<- Tillbaka
