Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

27 Oktober
2013-11-05 (13:15)

Den som inte finner viss komik i att vakna upp mitt i ett Halloween-slagfält saknar vettig humor. Runt omkring mig på sängarna i sovsalen låg fullt maskerade djävular, skelett och varelser-med-svans-och-pil-genom-huvudet och sov. Folk tycktes verkligen ha festat tills de fullständigt stupade i säng och jag fick den där känslan av att ha missat något som jag borde varit med på som tär så hårt på mig.

Inte särskilt mycket att göra åt saken. Nu var jag åtminstone utsövd och kunde fokusera på turistande. Dessvärre fastnade jag framför datorn hela förmiddagen och det blev till att prioritera turistmålen när jag äntligen kom loss efter lunch. Egentligen finns det bara ett måste i Panama City och det är Panamakanalen. För att vara säker på att jag verkligen skulle komma dit boardade jag en taxi och bad chaffisen köra mig till Miraflores-slussarna som ligger närmast staden och dessutom är de största i kanalen.

För att komma upp på observationsdäcket måste en liten avgift betalas. Väl uppe har man verkligen inget val – den hängivna kommentatorn hörs förklara exakt vad som sker i transitprocessen antingen man vill det eller inte. Så galen action är det kanske inte att se dessa fartygsbjässar i slussarna att en halvhysterisk kommentator kan anses vara motiverad men visst är det häftigt att se fraktfartygskolosserna lyftas upp eller ned med vatten.

Det tar någonstans mellan 8-10 timmar att ta sig igenom kanalen. Mest fascinerad blev jag kanske av hur små marginaler det handlar om, minimikravet på utrymme i sidled till slusskanten är ynkliga 24 inches och den ena Maersk-båten jag såg gå igenom kanalen kan knappast haft mycket mer utrymme än så! En sista kul detalj är att man betalar en viktbaserad avgift för passage. Lägst avgift någonsin (36 cent) betalade Richard Halliburton när han simmade genom kanalen på slutet av 20-talet. Det kommer jag aldrig att göra.

Efter att ha följt tre lastfartyg som tagit sig igenom slussarna kände jag mig färdig med kanalen. Det var en bit in på eftermiddagen och turistsuget var väl egentligen inte våldsamt. Därför tog jag sikte på The Causeway som är en konstgjord landbank som binder samman Panama City med några öar. Det sägs vara till The Causeway storstadsborna beger sig för att andas in frisk luft, äta söndagsmiddag, tömma en picknickkorg eller ta en joggingrunda. Söndagen till trots så var det ganska tomt på folk och flera av restaurangerna var stängda. Resten var överprisade matställen och jag nöjde mig med att enbart promenera. Till sist stannade jag och slog mig ned på en bänk inne i ett träskjul som byggts på pelare upp ur vattnet. Med utsikt över havet och med några hobbyfiskare intill mig började jag osökt summera Centralamerika.

Det är egentligen direkt oseriöst att ta sig an hela Centralamerika på mindre än fem veckor och jag har mest sett de flesta av resmålen som smakprover där de länder jag verkligen gillar kanske någon gång i framtiden kan återbesökas. Med fyra veckor till skulle jag fördelat dem med en vardera på Panama, Costa Rica, Guatemala och Mexico. Med ytterligare en månad hade jag lagt den på Nicaragua och tagit mig an mer svårtillgängliga regioner.

För det är faktiskt lite överraskande Nicaragua som framstår som min favorit. Trevliga människor, vacker natur, underbara städer samt billigast och säkrast i Centralamerika. I övrigt vill jag dela upp Centralamerika i två resor. En nordlig med fokus på Mexico och Guatemala, kanske med ett snabbstopp i Belize för den karibiska atmosfärens skull. Sedan en sydlig med Nicaragua, Costa Rica och Panama. Mittpartiet med El Salvador och Honduras kan i princip skippas helt för att hålla nere på mängden mil i buss.

Kommer jag komma tillbaka då? Kanske… Men jag besöker nog inte området en gång till utan lite grundläggande spanskakunskaper för det jag har lämnat åt framtiden är lite mindre turistiga platser och då blir det frustrerande i längden att inte kunna göra sig hyggligt förstådd. Det har sammanfattningsvis varit ett fantastiskt äventyr att minnas för resten av livet att resa med buss genom hela Centralamerika och jag rekommenderar denna del av världen varmt. Nu blir det fokus på Sydamerika i några månader!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign