Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-11-06 (04:27)
Panamanier, panamanes eller, kanske ännu bättre, panamanick? Vad kallas en person från Panama? Denna frågeställning har sysselsatt mig en del under dagarna i Panama och jag saknar fortfarande svaret. Kanske kan någon som läser detta upplysa mig? Tills vidare får de heta panamanicker och det var just en sådan som tog ett beslut som verkligen förändrade dagen och gjorde den minnesvärd på ett annorlunda vis.
Flygtaxin delades med en soloresenär från Israel. En av mina klassiska resefördomar (den att italienare och israeler saknar den fysiska förmågan att resa på egen hand) fick sig därmed ännu en törn. Nu har jag mött en tjej från Israel som reste solo i Costa Rica och en kille här i Panama. Alltså avskrivs israelerna från fördomslistan och endast italienarna återstår. De reser gärna i en grupp på 5-7 personer eller mer, socialiserar aldrig med någon utanför gruppen och pratar sällan ett ord engelska. Det är sannolikt den tråkigaste kategorin av resenärer som kan tänkas checka in på samma hostel som en själv.
En ny världsdel väntade. Min sista vita världsdelsfläck, Antarktis undantaget, att avverka och jag kände mig riktigt taggad. Flygbiljetten jag hade tvingas återköpa för dyra pengar efter att ha bokat den 28 september istället för den 28 oktober skulle ta mig från Panama City till Bogota och sedan med colombianskt inrikesflyg till Santa Marta.
Incheckningsprocedurer och liknande gick väl och planet tog rejäl fart på startrakan. Plötsligt, helt utan förvarning, tog dock panamanicken som rattade planet det ovanliga beslutet att göra en aggressiv inbromsning. Jag tackade min lyckliga stjärna för att bältet var ordentligt spänt för det var verkligen ingen mesig inbromsning. Saker som legat lösa i kabinen for med hög hastighet över kabingolvet och sedan, när planet stod stilla, blev det helt tyst. Samtidigt som planet sakta började rullas runt i en loop runt startrakan började pilot-panamanicken förklara i högtalarsystemet på spanska vad som just inträffat. Jag förstod inte ett ord.
När vi loopat runt startrakan blev planet stillastående igen och kanske en timme senare lyckades jag äntligen hitta en flygvärdinna som kunde förklara vad som var i görningen. Tydligen hade panamanicken fått två, av varandra oberoende, indikationer som fick honom att ta det drastiska bromsbeslutet. Dels signalerades det för turbulenta vindpartier på startrakan och dels hade en stor skock fåglar virrat sig in precis framför planet. Det var alltså inget fel på planet och vi skulle fortsätta flyga med det men eftersom inbromsningen varit så våldsam tvingades man att ta in en ingenjör som kunde undersöka bromsarna för att säkerställa att de inte tagit skada.
Först efter tre förseningstimmar gjordes ett nytt försök att lyfta och denna gång kom vi iväg lyckligt. Jag kan lova att jag höll andan under hela startrakan, en del av flygprocessen som annars inte brukar bekymra mig det minsta. Tre timmar var också min bytestid i Bogota och jag förstod att det skulle vara omöjligt att komma med nästa plan. Det var liksom kört och jag började tänka igenom vilka olika scenarios som kunde bli aktuella.
Väl framme i Bogota fick jag för första gången uppleva den colombianska gästfriheten. Tre av varandra oberoende sällskap hjälpte mig i turbulensen med att navigera rätt och det tog bara en dryg timme innan jag hade ett boardingpass till ett senare flyg samma kväll till Santa Marta. Min hjälptrupp gav mig ryggdunkar och önskade mig en fortsatt trevlig resa. Nu hade jag bara två saker jag behövde oroa mig över, den bokade flygtaxin (ett mindre problem som i värsta fall kunde kosta mig en mindre slant även om tjänsten inte nyttjades) och risken att mitt bagage skulle hamna på vift (potentiellt stort problem eftersom jag är i rörelse nästan hela tiden och det inte är kul att ha bagaget på efterkälken).
Den internationella terminalen i Bogota är nybyggd och fräsch men den nationella är en riktig rövarkula. Jag kände mig riktigt illa till mods och iakttagen när jag försökte få ut colombianska pesos ifrån en rad på fem ATMs. Först med mitt tredje kort på den tredje terminalen blev det jackpot och nu skulle jag kunna betala en taxi från flygplatsen i Santa Marta till Taganga där jag hade bokat boende. Skönt!
I vänthallen vid gaten var det inte alls lika obehagligt och jag tordes hala fram min laptop och fick tag på en fri uppkoppling. Passade på att beklaga mig lite allmänt för de som orkade lyssna och skickade ett meddelande till mitt hostel att jag skulle bli sen och bad dem meddela taxichaffisen att han kunde skippa hämtningen. De svarade nästan omedelbart. Det händer att saker i den här delen av världen går undan men det hör definitivt inte till vanligheterna.
Väl framme var det mörkt sedan länge men det regnade åtminstone inte som i Bogota. Min väska dök upp på bandet till sist, sist av alla, och jag drog en lättnadssuck. Jag tog en vanlig taxi och fick samma pris som flygtaxin jag hade förbokat. Chauffören tog vägen rakt genom Santa Marta och vissa av kvarteren som vi passerade förbi var riktigt risiga och fyllda med skumma personer. Taganga ligger längs kusten precis som Santa Marta men på andra sidan av ett av bergen som omger staden. Det kändes som en lugnare plats när vi väl kom dit och en vakt stod givakt vid porten och öppnade upp för mig. Det var obeskrivligt skönt att komma fram efter en stökig dag. Colombia alltså, nytt land, nya möjligheter. Så är det för jämnan nuförtiden.
<- Tillbaka
