Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

29 Oktober
2013-11-06 (20:56)

När man egentligen bara har en sak som skall göras under en hel dag tror jag många gör precis som jag vilket innebär ett försiktigt avvaktande för att inte få slut på projekt och fastna i ett vakuum. Avvaktande i Colombia stavas hängmatta och jag lämnade inte den förrän vid lunchtid när jag hörde svenska röster på avstånd. Det var en grupp på fyra svenskar som väntade på en shuttle till Cartagena och jag hann få 10 minuters värdefull samtalstid med dem innan bussen kom. Bland annat blev jag uppdaterad på säkerhetsläget i Taganga. Tydligen hade turistrån varit ett jätteproblem fram tills nyligen då personalen från alla turistboenden gick samman i ett stort demonstrationståg där de bönade och bad om att man skulle sluta råna deras gäster för att inte döda turistindustrin i Taganga. Det har fått effekt och sedan dess finns inga rapporterade rån av turister vilket var ljuv musik i mina öron.

När svenskarna hoppade in i sin shuttle fick jag syn på en tvätt-skylt längre ner i gatan. Lämnade in min välfyllda påse och försäkrade mig om att den skulle bli färdig till kvällen innan jag gav mig ut på dagens lilla projekt som gick ut på att hitta kontoret i Taganga där jag skulle betala min vandring till den förlorade staden med start imorgon. Jag kunde gjort det enkelt för mig och slagit upp adressen på Internet men tänkte att folk säkert kan peka ut vägen i byn och lite detektivarbete är ju alltid en krydda i vardagen.

Taganga är inte stort och ligger idylliskt placerat i en liten bukt omgiven av mindre berg. Det är en plats där saker verkligen får ta sin tid och enbart under min lilla vandring refererades det tre gånger till ”The Taganga Way” vilket tydligen är namnet på byns långsamma tempo. Det var rätt varmt och snart svettades jag rejält samtidigt som jag pekades fram och tillbaka i byn. Visst tror man att man ska hamna på rätt ställe om någon förser en med en karta och tillochmed ritar ut destinationen? Icke! Jag hamnade hela tiden på konkurrenternas kontor. En annan frustrerande faktor var att byns enda ATM var ur funktion på obestämd tid. Jag hade visserligen nog med pengar för att kunna betala hajken men skulle behöva påfyllning för att ha råd att ta mig till flygplatsen efter att vandrandet var över.

Det började kännas uppgivet. Då fick jag för andra gången på kort tid förslaget att gå uppför kullen igen till ett hus precis bredvid mitt boende. Jag gav det ett försök och mycket riktigt, i huset mellan tvätteriet och mitt hostel fanns kontoret jag letat mig fördärvad efter. Klar Peppes Bodega varning!

Så fick jag då min plats på expeditionen säkrad vilket kändes skönt. Den är liksom hela orsaken till att jag åkt till Colombia under en vecka och även om jag försäkrats över mail att just den dagen jag ville göra den på skulle funka vet man ju aldrig riktigt säkert. Efter en hastig blick på packningslistan kunde jag konstatera att det enda jag saknade var en fick- eller pannlampa. Ingen katastrof att vara utan men rätt skönt att ha med. Jag bestämde mig för att kolla efter en sådan i Taganga senare under eftermiddagen.

Belöningen för ett väl genomfört projekt blev ytterligare någon timme i hängmattan innan jag gick in på rummet för att börja förbereda packningen inför morgondagen. Skönt nog fick jag ner sovsäcken i den lilla väskan som inhandlades i Costa Rica och hade ändå plats nog till att trycka ner ett par långbyxor, ett par shorts, två t-shirts, flip flops, två par strumpor, en handduk och lite toalettartiklar. Samtidigt bestämde jag mig också för att starta en malariakur för att vara på säkra sidan. Första tabletten svaldes och med lite tur skulle det bli färgglada och intressanta drömmar kommande natt.

Dörren till rummet öppnades och in klev en pratglad trevlig holländare. Vi slog följe ner till stranden för att hitta ett ställe att käka på och samtidigt passade jag på att leta efter en lampa. Tyvärr hänvisade alla butiker till Santa Marta vilket de gör så fort de inte har en vara själva, allt för att slippa anstränga sig och bjussa på en vägbeskrivning. The Taganga Way…

Till sist fick jag ge upp det där och lät istället den pratglade holländaren berätta allt om sina veckor i Colombia över en bit mat. Det låter som ett fantastiskt land att resa i, synd att jag inte har mer tid här.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign