Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

16 November
2013-11-24 (22:02)

Huvudvärk! Jag kravlade mig bort över britsen och sträckte mig efter ryggsäcken. I en orange tygpåse (fråga inte!) har jag mitt medicinskåp och lyckligtvis hittade jag påsen direkt. Att svälja en huvudvärkstablett utan vatten kräver några års erfarenhet men det är fullt möjligt och när bravaden väl var avklarad lade jag mig ner på britsen inne i bussen igen. Hela grejen var något besynnerlig. Min sovsäck låg öppnad bredvid mig och istället låg jag under en filt som jag aldrig sett förut. Mysteriet runt val av täcke kom att förbli olöst.

Runt omkring mig i bussen stökade folk med sin packning till dagens djungeltur som de flesta bokat in sig på. Efter mina regnskogsäventyr i Costa Rica kände jag mig dock mer än mätt på blöta träd med mossa på stammarna och stora flitiga skogsmyror och hade avstått ifrån att lägga en bokning. Det kändes verkligen helt orimligt att det på så kort avstånd från Banos att man skulle kunna ta en dagstur dit skulle kunna finnas ett fantastiskt djungeläventyr för trettio personer som går på samma stig samtidigt. Många trodde att jag höll på att försova mig ifrån utflykten och jag spelade med lite retsamt i ett par fall för att förvirra folk som blev stressade å mina vägnar. Delar av gårdagskvällen diskuterades också innan jag stillsamt återgick till drömmarnas värld mitt i packningskaoset. Det var huvudvärkstabletten som hade kickat in och det var välkommet.

Nästa gång jag vaknade var klockan nästan 11:00. Det var helt öde i bussen, min huvudvärk vart som bortblåst och livet kändes oväntat bra. Marco kom in i bussen när jag stod och klädde på mig. Tydligen hade jag, enligt honom, varit inlåst i några timmar eftersom jag sov så hårt att eventuella rövare som velat stjäla saker från mina medpassagerare med säkerhet skulle ha undkommit.

Någon frukost serverades inte längre på hotellet så jag fick bege mig ner på byn för att hitta något ätbart. Det blev youghurt och choklad i en frukost/lunch-kombo – kanske inte mitt livs stora kulinariska höjdpunkt men ändå inte så oävet som det kanske låter. Geotours kontor förärades med ett besök där jag bokade in mig på aktiviteten Canyoning inför morgondagen och sedan rörde jag mig tillbaka mot spa-anläggningen.

Under eftermiddagen droppade det fåtal resenärer in som inte hade följt med på djungelturen och jag fick lite lagom med sällskap. Den stora merparten anlände inte förrän efter mörkrets infall och de var precis så besvikna på djungelturen som jag hade kalkylerat med. Inte tillstymmelsen till några djur, många restimmar i minibuss och alldeles för rörigt med så många människor på en tur i djungeln samtidigt, löd det kollektiva omdömet. Långtifrån alla hade kört en dagstur utan flera skulle vara iväg ytterligare en dag. Förmodligen skulle de komma att få en något bättre upplevelse.

På något vis gillade eremiten inom mig att vi inte var fullbemannade. De första dagarna i Banos hade gett mig ett slags invänjningsperiod med den stora massan. Att ha gått ifrån att vara en soloresenär till att resa i en jättegrupp var precis den stora omställning som jag förberett mig på och nu hade jag fått gott om egentid kombinerat med en jättefest och morgondagen var vikt åt äventyr. Är man ute ett helt år funkar det liksom inte att köra nonstop hela tiden – ibland är det skönt att lugnt och stilla dra i handbromsen och ibland vill man gasa. Det är nästan så att jag törs påstå att jag behärskar det här nu och vet precis vad jag behöver och trivs med – d v s litet av varje.

Trots att jag kände mig präktig och rutinerad förekommer misstag. Ett sådant skedde efter ett besök på en utmärkt grillrestaurang och bestod i att även denna natt ta en sovplats inne på bussen fastän jag vet att jag normalt sett har vansinnigt svårt att sova där. Luften blir ganska dålig och folk med snarkningstendenser har av okänd anledning en tendens att oftast befinna sig inne på bussen snarare än på taket. Jag kunde lika bra ha begett mig ut i Banos nattvimmel med det fåtal partysugna som körde på en andra kväll på raken för någon sömn lyckades jag ändå inte frambringa i den snarksymfoni som spelades upp i min omgivning. Jag gjorde en mental minnesanteckning och led mig igenom en nästan sömnlös natt.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign