Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-11-26 (23:35)
Första heldagen som nykorad biljardmästare var direkt ljuvlig. Redan innan bussarna lämnade Banos på morgonen hade jag lyckats fråga de flesta om de inte var biljardsugna, om någon sett den stora feta prischecken och uttryckt oro över hur den förväntat stora pokalen skulle få plats i min backpack? Dessutom ställde jag försiktiga frågor runt huruvida en prispall skulle snickras och var på bussarna rullarna med de röda mattorna gömts undan?
Det var en riktigt lång och tung resdag i buss som väntade med en målbild att komma så nära gränsen till Peru som möjligt, eller i allra bästa fall tillochmed passera gränsen. Lyckligtvis har Ecuador ett väldigt vackert landskap som man kan förlora sig i genom ett bussfönster under timmar.
Under ganska långa passager satt jag framme längst framme i bussen för att se mer när vi körde in i och ut ur dalgångarna. Jocke är vår egen Inspector Gadget med en packning som går utanpå det mesta (i den lilla ryggsäcken han alltid bär med sig finns nödvändigheter som ett fiaspel, en hopfällbar hink och en hopfällbar handduk(!)). Ett av dagens nöjen var att följa hans höjdmätare längs serpentinvägarna. Kanske inte världens främsta nivå på sysselsättning men jag märker hur snabbt man sänker kraven.
Orimligt mycket övertalning krävdes innan jag lyckades rösta in ”We are the champions” i spellistan. När låten till sist strömmade genom högtalarna vandrade jag längs bussgången, nickade åt mina medpassagerare och gav dem chansen att hylla sin biljardmästare. Alla gav mig inte den uppskattning en mästare bör få men allt oftare under dagen tilltalades jag med ”Campione” eller ”Mästaren” och när jag under eftermiddagen lyckades vinna både i ”sjua” och i ett kortspel Christofer tagit med sig blev det nästan för mycket.
Vi låg lite efter tidsschemat och strax före solnedgången togs ett beslut om att mat skulle lagas innan det blev mörkt så att vi sedan skulle kunna köra i ytterligare några timmar i mörkret. Bussarna parkerades längs med en asfaltsväg och människorna som bodde intill fick se den mest märkliga samling av bussar och människor de någonsin kommer få uppleva framför sina hus. Riktigt god spaghetti och köttfärssås serverades till ett hungrigt gäng som började bli mer än trötta. Allra tuffast var det naturligtvis för chaufförerna som hade suttit framför respektive ratt i så många timmar men jag var själv så trött att jag somnade framåtböjd över ett bord under den sista halvtimmens körning.
Vi orkade inte oss fram hela vägen till gränsen utan fick stanna på en av planetens minst charmiga parkeringsplatser klädd i damm och grus. En vakt satt för sig själv uppe på ett tak på ett ruckel. Vad som vaktades gick absolut inte att lista ut men det verkade ganska viktigt. Uppe på busstaket fick ett dödstrött stort sällskap sitt allra största kollektiva skratt hittills när Johan plockade fram sin sovsäck. I den tuffa värmen trumfade han oss alla med en sovsäck som sannolikt tagits fram för att nyttjas vid glaciärbestigningar. Egentligen är sovsäck inte ett ord nog värdigt för att beskriva en skapelse som mer såg ut som en rymddräkt med armar och ben. Därtill prasslade den något oerhört högt och roligt och såg så varm ut att den borde kunna användas som tortyrredskap på de här breddgraderna. Folk verkligen tjöt av skratt och jag fick både andnöd och magknip. Det pratades om att Johan hade en alldeles egen atmosfär innanför dragkedjan och jag tror inte någon på taket somnade utan ett leende på läpparna (det skulle i så fall vara Johan som måste ha lidit av värmeslag vid ögonblicket när han för alltid gjorde sig odödlig i Rosa Buss-sammanhang).
<- Tillbaka
