Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-12-11 (20:35)
Sandboarding. Som snowboarding fast i öknen. Om man är vass och har rätt utrustning det vill säga. För oss vanliga dödliga gäller en liggande position med huvudet framåt, armbågarna på brädan och benen isär i rätt vinkel för maximal fart. När positionen intagits kastar man sig nedför en av de ganska branta sanddynerna och hoppas på det bästa. Råkar man få tendenser till snurr på brädan gäller det att parera ganska snabbt med att sätta i rätt fot för att bromsa lätt och styra upp brädan. I övrigt krävs egentligen ingenting av åkaren på brädan mer än att hålla rätt position – brädan sköter resten.
Sandbuggying. Som en barn-bergochdalbana fast i öknen. För att komma ut till och upp på sanddynerna körde vi rally i kompakta metallkonstruktioner. Bilen tog ungefär femton personer fastspända med trepunktsbälten. Anna och Matilda hade rapporterat från dagen innan om en skräckfärd där de, mellan gallskriken, hade bett till Gud om att äventyret snart skulle vara över. Jag jämför det nog hellre med barn-bergochdalbana. Tjejerna skulle säkert kunna hota mig till livet för mindre…
Första brädåket nedför en lite mindre backe gick ganska bra för alla som inte fått en usel bräda (det var riktigt stor skillnad på glidet mellan de olika brädorna) eller fegade med att bromsa. Jag tillhörde väl dem som kom medellångt, både i det första träningsåket och i det klart brantare andra åket där jag lyckades svälja en stor skopa av den lena och helt stenfria ökensanden. Joel och Bosse kom längst och från att ha varit en kul lek i sanden utvecklades det hela till tävling.
När andra åket vart avklarat blev det ytterligare lite rally bland sanddynerna innan vi kom upp på en bra tävlingsbacke. Joel hade fegat och gömt undan sin superbräda till skillnad från Bosse som plötsligt var en medioker åkare. Förutom Joel kom nu även Micke och Emelie (snyggast teknik men tidigare straffad av usla brädor) riktigt långt. Mina fortsatta åk förlöpte även de hyggligt och incidentfritt men det är klart att det alltid smärtar att inte vara bäst när det är tävling.
Roligast för en åskådare är måhända inte de långa åken utan vurporna. Patrik mäktade med en riktigt spektakulär och Johan Spaceman flög av brädan två gånger. Vid det ena tillfället var det efter att han snurrat runt och åkt baklänges en bit. Vår rymdman slog sig ganska illa och den smällen i kombination med vätskebrist i hettan fick honom att må ganska dåligt senare under dagen.
Med sandbuggying och sandboarding avklarat skulle vi enligt schemat göra en föga märkvärdig kortare bussresa till Nazca. Så blev det inte alls. Inledningen var fruktansvärd med en temperatur inne i Pelle-bussen på 35 grader. Ica ligger mitt i öknen och med de ständiga stopp vi tvingades göra inne i staden på grund av tät trafik var det svårt att få in fläktande vindar på bussen. AC är det liksom inte tal om inuti de här fordonen.
Jag mådde lite illa och hade vissa magproblem. När temperaturen till sist sjönk ner mot låga 30 grader lyckades jag till sist somna på en brits omslingrad med Matilda. Säkert en liten chock för övriga i bussen som inte lyckats klura ut vad vi hade på gång. Nu lär väl ryktet ha gått som en löpeld. En av de stora grejerna på bussen där jag varit en av de pådrivande är att fotografera och samla på sovande bussresenärer. Nu lyckades man till sist fånga mig på en parbild och när jag vaknade var jag mycket noga med att påpeka att endast singelbilder räknas som riktiga sovfoton.
Fortsatt illamående höll jag låg profil och lät bli att klättra upp i ett hemmabyggt torn vi stannat vid med bussarna varifrån man kunde se ett par av Nazcalinjerna. Med tanke på att jag planerat att flyga över linjerna under morgondagen kändes det inte som en större förlust. Nazca är ingen mysig eller gemytlig stad. De avslutande gränderna vi passerade för att komma fram till vår camping var faktiskt nästan obehagliga men campingen i sig var en kanonanläggning med hjälpsam personal och riktigt schyssta faciliteter. För att slippa bege mig in till staden gjorde jag som de flesta andra och käkade middag på stället.
Ryktet om relationsrådet hade spridit sig och kom den här kvällen att innefatta hela busstaket med Anna som grävande moderator och Niklas som assistent ifrån en central position mitt på taket. Jag fick en fråga huruvida jag hade körkort som var lite svår att förstå. Förklaringen kom en stund senare när det avslöjades att Matilda tidigare under resan satt upp en enkel kravspecifikation på jobb och körkort för att en kille skulle vara intressant. Hon måste vara desperat som nöjer sig med 50% av punkterna på listan…
Jag fick mig också några mindre kängor av Niklas för att jag knipit om vad som var på gång under gårdagskvällens relationsråd men i övrigt var det helt andra personer som stod i fokus. Varje resenär som kom uppför stegen till taket för att sova grillades med list av Anna som försökte hitta gemensamma nämnare för att para ihop folk. De som försökte slingra sig, som exempelvis Hans, hade ett smärre helsike med att gömma sig för frågorna bland sovsäckarna. Christofer svarade med klassikern ”En tjej, typ” på frågan om vad han sökte medan Christer var lite mer diffus och gärna ville ”ha nån”. Lotta och Madeleine ville absolut inte ha någon men Madeleine var därefter noga med att understryka att principer är till för att brytas.
Anna föreslog för Magnus (som gillar att laga mat) att han kanske borde kolla upp Christofer lite närmare eftersom han gärna skulle vilja hitta någon som kunde laga mat. Johan föreslogs spendera mer tid med Lotta eftersom båda var allergiska mot katter. Det blev sammanfattningsvis en kväll med riktigt många skratt på taket och de flesta tycktes överens om att relationsrådet var en ritual som kommit för att stanna. Eventuellt kunde vi tänka oss att låna över Anna till Trisse-bussen en natt för att se om det gick att bredda matchmaking-möjligheterna.
<- Tillbaka
