Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-12-12 (22:28)
Samlingstiden för alla som anmält sig för att åka med flygplan över Nazca-linjerna var 06:00 på morgonen. Man erbjöds två alternativ, antingen ett större plan för 12 personer eller ett litet Cessna för fyra passagerare och två piloter. För mig var valet enkelt; ett litet Cessnaplan är en del av Nazcaupplevelsen och därför blev det väldigt lång väntetid eftersom de som skulle ut med stora plan fick flyga först.
Den långa väntetiden på campingen följdes av ännu mer väntan på flygplatsen. Det fanns folk som tvingats avstå turen eftersom de var rädda för vad deras magproblem skulle ställa till med, inte minst med tanke på alla skrönor som cirkulerade runt åksjuka i de små planen. Själv valde jag att chansa. Min mage har inte varit riktigt ok sedan magsjukan på Galapagos men mellan Quito och Ica hade problematiken varit hanterbar. Sedan ett par dagar var det dock verkligen på gränsen och tanken på att akut behöva uträtta nummer två högt uppe i luften gjorde mig mer än lätt nervös. Lyckligtvis hittade jag en toalett på flygplatsen och efter att ha avstått frukost på morgonen borde det inte finnas några större massor i systemen som längtade ut uppe i det blå.
Jag kom med på det näst sista planet strax före lunch och delade äventyret med Johan Spaceman, Andreas och Trisse-Matilda (ja, vi är välsignade med två Matildor). Vi knäppte några snabba bilder av vår farkost, drog de obligatoriska skämten om vart kabinpersonalen gömde sig och sedan bar det snabbt av upp i luften.
Alla bar hörlurar som fungerade som kombinerat bullerskydd och informationssystem när andrepiloten skulle kommunicera vartåt vi skulle titta. Till hjälp hade vi också varsin karta med rutten utritad men det var ändå stundtals lite svårt att hänga med i svängarna. Lyckligtvis svängde planet ofta så att man fick en andra chans att uppfatta en formation som man haft svårt att se.
Nazca-linjerna är ett av jordens stora olösta mysterier. Stenformationerna ute i öknen är allt ifrån ca 50 till några 100 meter stora och kan endast ses ifrån luften. De föreställer alla möjliga saker och är döpta efter motiven till saker som kondoren, valen, trädet, apan, kolibrin, handen och spindeln. Teorierna kring linjernas innebörd och varför de tillkommit spretar kraftigt. Vissa tror de är hälsningar till gudarna, några är anhängare till Dänikens teorier om att de är hälsningar till utomjordingar, en del vill koppla symbolerna till fiske och de allra flesta tycks nuförtiden tro att det rör sig om ett slags astronomisk karta eller kalender.
Flera formationer var kluriga att uppfatta medan andra, inte minst astronauten på en klippvägg, framgick väldigt tydligt. De upplevdes som mycket mindre ovanifrån än vad jag hade föreställt mig men motiven i sig var tydligare än jag förväntat mig. Nazca-linjerna till trots så var kanske flygresan i sig den stora behållningen. Jag har aldrig förut rest i ett så litet plan och att se landskapet skifta uppifrån det blå på det här viset för första gången var en oförglömlig upplevelse. Jag var så uppspelt av halvtimmen i luften att jag glömde bort både magont och illamående och det var en adrenalinstinn Rickard som åter satte fötterna på jorden.
Det var väldigt många färre som blivit illamående av flygresan än vad statistiken som cirkulerat i gruppen gjort gällande men visst var det några som redan vid tredje formationen blivit så illamående att det inte kunde tänka på annat än att slippa bruka spypåsen. De flesta verkade nöjda, inte minst med själva flygupplevelsen trots att äventyret endast pågick i 30 minuter efter en väldigt lång väntan.
Övertygelsen om att jag var helt opåverkad av flygningen fick sig en törn när jag kom tillbaka till campingen och istället för att tillbringa den tidiga eftermiddagen vid poolen valde att gå och lägga mig i ett av dubbelrummen vi fått tillgång till (eftersom mängden allmänna toaletter/duschutrymmen på campingen i övrigt var begränsad). Ett par timmars sömn gjorde verkligen susen.
På eftermiddagen hade jag skrivit upp mig på en tur till mumiegravplatsen Chauchilla utan att riktigt ha koll på vad som väntade mig. Jag tyckte helt enkelt att välbevarade mumier lät kittlande. När vi klev ur bussen befann vi oss i en stenig och framförallt blåsig öken.
Om man för en stund bortsåg från ökenstormen och istället tog in vad som fanns framför ögonen var upplevelsen unik. Den begränsade arkeologiska utgrävningen på den stora och sönderplundrade gravplatsen lämnade ganska mycket övrigt att önska. Gravarna skyddades endast av enkla trätak men i groparna satt förvånansvärt välbevarade mumier i alla åldrar i fosterställning riktade mot öster för att de skulle kunna möta sitt nya liv i gryningen.
Gravplatsen användes ungefär mellan 200-900 e.Kr. och oftast rörde det sig om familjegravar. Många av mumierna har så långt hår att de inte tycks ha klippt sig någon gång under hela sin livstid och detaljer som hud, händer och fötter sitter i flera fall kvar på kropparna och tycks närapå vara helt oförstörda. Man skulle väl helst av allt önska att ett välbeställt arkeologiskt team fick sätta tänderna i gravplatsen för det finns mycket mer att göra på området, inte minst när det gäller att skydda och bevara de framgrävda fynden. Om någon som läser detta ska till Nazca är tipset att försöka komma till gravplatsen på förmiddagen istället för eftermiddagen för att undvika den oerhört irriterande ökenblåsten.
I turen ingick också två turistfällor som jag gäspade mig igenom. Den första var en keramikverkstad där man försökte återskapa gammal Nazca-keramik baserat på de fyndigheter som gjorts, inte minst på Chauchilla-gravplatsen. Den andra turistfällan var ett besök hemma hos en av områdets guldgrävare som visade hur han fick fram ett gram guld ur en stensamling han plockat på sig i ett gruvhål i ett närliggande berg.
Det peruanska äventyret var på väg in i en ny fas till ett nytt landskap där öknen skulle lämnas till förmån för bergen och Marco har en mångårig tradition på den här resan att samla gruppen framför en öppen eld på campingområdet i Nazca för att prata om hur man hanterar resande på hög höjd samt bjuda på coca-blad och coca-te till de som är intresserade.
Coca-blad i sig är inte drogklassat även om man förmodligen skulle få problem med en påse torra blad i den svenska tullen. För många indianer är bladen en stor del av livet som hjälper mot allt ifrån magproblem till bekymmer med hög höjd. Processen som förvandlar dessa tämligen harmlösa blad till kokain är ganska komplicerad och oskyldiga produkter som coca-karameller och liknande som man ser överallt i affärerna här känns inte alls närbesläktade med det mytomspunna vita pulvret.
Marco hade bjudit in en grupp lokala musiker och överraskade vår grupp runt elden med att gästspela på flöjt med sina vänner i några av låtarna under tiden som vi satt och sörplade på vårt tämligen smaklösa coca-te. Alla tycktes ha tagit varningen om att inte dricka alkohol inför en morgondag på hög höjd på yttersta allvar och istället var det en stillsam och ganska tystlåten församling som satt och mös framför elden. Jag provade också att tugga lite på coca-bladen och med lite livlig fantasi kunde jag föreställa mig att munnen domnade bort något. I övrigt kände jag ingen påverkan alls ifrån bladen.
Oron över att vi inte skulle få skratta på busstaket denna kväll efter att relationsrådets moderator Anna valt att gå och lägga sig inne i bussen var helt obefogad. Precis när det började tystna bland de prasslande sovsäckarna hördes ett nästintill vansinnigt men samtidigt glädjefyllt och lättat skratt ifrån Madeleine ute på takets ena flank. Hon hade under en bra stund letat efter sina glasögon och blandat in ett flertal personer i sökandet. Nu hade hon upptäckt att hon haft på sig glasögonen under hela sökandet. Svårt att bedöma vem som har mest att fundera över – Madeleine eller de medpassagerare som faktiskt sett henne glasögonprydd och ändå inte ställt en kontrollfråga innan de hjälpte till med sökandet?
<- Tillbaka
