Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2013-12-15 (19:36)
Morgonen inleddes med information om inkaleden i hotellobbyn. De som skulle ta den alternativa vägen ”Jungle Trail” till Machu Picchu gömdes undan i ett eget mötesrum och tågresenärerna skulle få sin information senare. Vår blivande huvudguide Jorge var på plats och beskrev de dagar som väntade oss. Marco, som vandrat längs leden oräkneliga gånger, fyllde på med sina bästa tips beträffande utrustning och beteende. Det byggdes upp en förväntan i foajén som nästan gick att ta på. För säkert 90 procent av den församlade skaran var de kommande fyra dagarna längs leden huvudanledningen till att man befann sig i Sydamerika. För mig var inkaleden till Machu Picchu min största ofullbordade resedröm och själva huvudanledningen till att hela detta reseprojekt hamnade på skissbordet från allra första början.
Det fanns egentligen bara en sak som bekymrade mig. Magsjukan jag hade åkt på längs vägen till Cuzco hade visserligen gått över på bara ett dygn men den hade lämnat mig svagare än planerat. Hur skulle kroppen nu hantera fyra dagars vandring på hög höjd? Min plan för att tackla detta var väldigt enkel. Jag skulle helt enkelt göra så lite som möjligt denna sista dag före starten för att vila mig i form, äta säker mat som kroppen borde kunna hantera och försöka ladda lite mentalt. Därför befann jag mig liggande i en soffa i foajén under hela förmiddagen med datorn på magen medan de flesta andra var iväg och kollade in muséer och liknande.
Runt lunchtid slog jag följe med ett grabbgäng för att käka pasta och shoppa utrustning. Det blev en oväntat effektiv shoppingrunda där alla väsentliga utrustningsdetaljer på min behovslista snabbt hamnade i vagnen. En mysig mössa för att hålla värmen i sovsäcken om natten och en underställströja av samma skäl, en vandringsstav för att enklare kunna hantera brantare partier uppför och nedför samt en pannlampa (vilket alla andra på bussarna utom jag redan var utrustade med och de sista dagarna hade jag äntligen förstått vilken glädje man kan ha av en sådan).
Lite senare på eftermiddagen fyllde jag på med snacks till packningen. En lärdom från vandringen i Colombia är att det är riktigt gött att ha några nödraketer att fyra av när man går tom på energi i backarna uppför. Snickers och Twix samt coca-karameller. Ingen rocket science på något vis.
Middagsgänget var uppåt tio personer. Många av oss ville ladda som Lisa Nordén inför en stor tävling – det vill säga med en stor flottig pizza. Vi följde med en inkastare till en restaurang på andra våningen med utsikt ut över det stora torget i Cuzco. Egentligen var det inget fel på restaurangen mer än att det kändes dyrt men när det blev dags att beställa uppstod väldigt stor förvirring. Det stod i menyn att stället hade pizza men kyparen tycktes inte riktigt veta. Han sprang lite fram och tillbaka till köket och gav sedan en beskrivning av två möjliga pizzor att beställa. När vi försökte beställa in vår tredje pizza blev det omöjligt. Stället hade bara två pizzor. Hur är nu detta möjligt? Det var en ganska fin restaurang och de kan knappast servera färdigpizzor. Vi reste oss upp och gick. Kyparen sprang förtvivlat efter oss och ropade. Det spelade ingen roll.
I grannhuset ut mot torget fanns en restaurang med samma typ av läge där det gick alldeles utmärkt att beställa fler än två pizzor. En liten annorlunda detalj med pizzorna som man inte så sällan stöter på här att pizzadegen snarare smakar sött än salt. Överraskande nog fungerar det.
På kvällen precis innan läggdags började jag rodda med inka-packningen. Ibland skärper jag mig och fixar saker i god tid men den här gången var jag tillbaka i mitt mer normala jag. Ändå fanns det en tydlig strategi i mitt packande med målbilden att jag skulle ha lättast väska imorgon. Den lilla väskan var inte ens full när jag var färdig vilket var ett väldigt gott tecken. Tänk, efter alla dessa år av väntan återstod plötsligt bara en dag innan jag skulle befinna mig på leden mot drömstaden. Oron över att hälsan skulle förstöra min stora dröm var nästan helt bortblåst och det pirrade i magen på det där härligt förväntansfulla sättet som man inte upplever så ofta nuförtiden.
<- Tillbaka
