Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-01-18 (15:49)
Utslagen av den höga höjden och den medföljande tröttheten hade jag ändå lyckats uppfatta att Matilda åkt på en magsjuka av episk karaktär med ständig förflyttning mellan säng och toalett hela natten. På morgonen var hon fullständigt utslagen av trötthet men hade ändå en andhämtning som efter ett hundrameterslopp. Jag hjälpte Matilda att lugna ner andningen genom att hålla om henne och synka våra andetag. Vid frågan om läkarhjälp var hon dock skeptisk (det skulle i så fall bli hennes tredje hittills på resan vilket kanske inte kändes särskilt kul) men jag upplevde ändå att jag fått ett mandat att bestämma. Det var nog tur det.
Lyckligtvis sprang jag på Marco vid frukosten och bad honom hjälpa mig med en bedömning av läget och ett eventuellt behov av läkarinsatser. Anna och Alex hörde när jag pratade med Marco och fick också en statusuppdatering. Därefter satt jag i godan ro med morgonkaffet en bra stund och snackade skit med de andra professionella kaffedrickarna. Tjejerna, som varit uppe på rummet och tittat till Matilda, kom rusande nedför trappan mitt i sörplandet och avbröt därmed abrupt min njutningsstund. På dem lät det som att Matilda var så gott som döende vilket jag vägrade tro eftersom jag legat och pratat med henne en knapp halvtimme tidigare.
Det blev därför chockartat när jag öppnade rumsdörren och fann att Matilda, i en blandning av rädsla och obehag, kämpade som besatt för att få luft. Det lät som ett allvarligt astma-anfall och var en scenförändring som jag verkligen inte sett komma. Senare fick jag återberättat för mig hur hon hade gått upp för att snyta sig efter att jag hade lämnat rummet. Denna lilla ansträngning hade satt igång andningsproblemen igen och därefter hade paniken snabbt bubblat fram eftersom hon var ensam i rummet.
Marco var redan på jakt efter läkarhjälp vilket kanske inte är världens enklaste uppdrag i en mindre stad i Bolivia en söndagsmorgon. I de här sammanhangen tror jag dock att karln har en förmåga att trolla för ur ingenstans lyckades han på mycket kort tid vaska fram en herre specialiserad på höjdsjuka, ett läkarbiträde och därtill en pump med syrgas. Det tog mindre än en minut från det att syrgasen hade satts in tills dess att tillståndet hos tjejen på sängen, som halvt skrämt livet av mig en stund tidigare, förbättrades markant.
Höghöjdsläkaren (som för övrigt nyttjas av det lokala fotbollslaget som en service till motståndarlagen som är vana vid att spela på betydligt lägre höjd) satte in dropp och lämnade den provisoriska sjukstugan på rummet efter att en sista gång ha säkrat att en plastpåse lindats noga runt behållaren med droppinnehåll fäst på en hopfällbar droppställning. Anna och Alex hjälpte till med nya medicininköp som beordrats av läkaren och jag fick äran att stanna kvar en stund och vaka över sjuklingen. Frågan är om inte vår samtalsstund efter dramat var en viktigare terapi för mig än patienten. Den snabba scenförändringen satt fastklistrad på min näthinna och jag var irriterad på mig sjalv för att jag inte tagit något av alla uppenbara sjukdomstecken på allvar. Redan kvällen innan borde jag ha förstått att utmattningssymptomen var ett tecken på en allvarligare höjdsjuka som låg på lut. Till sist lät jag åtminstone sjuklingen få sova ut, stack iväg och lunchade och hängde därefter på ett stort gäng som skulle kolla in en fotbollsmatch.
Det är inte särskilt länge sedan Bolivias fotbollslandslag höll riktigt god internationell klass och därför kändes det fullt rimligt att ändå ha vissa förväntningar på en match i högsta nationella ligan (Primera Division Apertura). Å andra sidan samlades hemmalaget Real Potosi för att ladda på vårt hotell kvällen innan matchen och det imponerade då inte så väldeliga med deras öldrickande i lobbyn och fistävlingen i trappan. Motståndarlaget Sport Boys Warnes var ett bottenlag som bara skulle besegras för att Potosis chans till internationellt spel nästa säsong skulle bestå. Om man målar upp en bild av fotbollsmatcher i Sydamerika föreställer man sig fullsatta läktare och ett galet liv. När vi kom in på stadion var det dock riktigt öde med max ett par tusen åskadare på läktaren och svårt att uppfatta någon annan support än spridda handklapp.
Första halvleken var ett riktigt sömnpiller. Potosis arena sägs vara världens högst belägna större fotbollsstadion och spelarna satte tempo efter förutsättningarna. Det fanns faktiskt tre landslagsspelare på planen (däribland en riktigt tafatt målvakt) men bara en av dem höll acceptabel internationell klass. En bit in på halvleken tog hemmalaget ledningen och så mycket annat av intresse skedde egentligen inte. Ganska snart vändes vårt fokus istället mot försäljarna som vandrade runt på läktarna med choklad och popcorn. Dessutom var flera iväg och köpte hamburgare en bit bort i ett stånd för att få tiden att gå.
Den andra halvleken blev däremot mer än minnesvärd och det som öppnade upp för all dramatik var den impopulära domarens beslut att dela ut en straffspark till motståndarlaget som förvaltades med den äran. Bortalaget var mer än nöjda med ett oavgjort resultat och gjorde därefter precis allt för att förstöra och fördröja matchen. Allra mest uppseendeväckande var deras helt osannolika filmningar vid tilldömda frisparkar. Spelarna låg nästan alltid och vred sig i smärta tills bårbilen kom in. Så fort den passerat sidlinjen med den livlösa spelaren ombord studsade de dock upp som pånyttfödda och ville spela igen. Fula kapningar, extrema filmningar, många gula och något rött kort. Matchen hade plötsligt precis allt. Utom möjligen fotboll då... Publiken vaknade också till liv och avskydde allt som motståndare och domare befattade sig med. De tycktes inte ens nöjda med att få sju tilläggsminuter vilket är den mest extrema tilläggstid jag upplevt på en fotbollsmatch. Lyckligtvis segrade rättvisan och hemmalaget kunde forcera in ett segermål en bit in på övertiden. Trots detta krävdes poliseskort med skyddsköldar av domartrion efter matchen och det kastades in alla möjliga föremål på allt som rörde sig på planen vilket ordningsvakterna bara skrattade åt och fann väldigt lustigt. Stor upplevelse till sist ändå alltså!
Tillbaka på hotellet väckte jag Matilda som nu var som en helt ny människa. I väntan på att läkaren skulle komma tillbaka vid sjutiden rusade jag ut på stan och köpte en hamburgare i ett enkelt gatustånd. Fastän jag var riktigt snabb hade läkaren hunnit komma till rummet före mig och Marco. Han hade hållit en lång föreläsning för Matilda på spanska som hon inte lyckats förstå många ord utav och dessutom passat på att ge en ganska hårdhänt boliviansk massage på brösten (oklart huruvida detta var ett viktigt undersökningsmoment eller bara en kärlekstörstande liten boliviansk mans stora chans att bli intim med en svenska). Marco kom till rummet strax efter mig och vi fick beskedet av läkaren att tillfrisknandet gått enligt plan och att damen nu kunde befrias från sin droppställning. Många blev överraskade när vi kunde gå ner gemensamt till lobbyn efter alla historier de hört om den utslagna sjuklingen på rummet. Kvällen avslutades sedan högtidligt med att jag fick ett löfte om att det var slut på sjukdomar och läkarbesok nu. Tredje gången gillt för Matilda fick räcka!
<- Tillbaka
