Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-01-21 (16:48)
Nattsömnen stördes mycket oväntat av ett fyrverkeri mitt ute i ingenstans. De flesta tycktes ha vaknat till av skådespelet och jag tror tillochmed att någon, trots förmodad yrvakenhet, hade lyckats fiska fram en kamera och låg och fotograferade på ett av busstaken. Lyckligtvis visade sig gårdagskvällens magproblem ha varit tillfälliga vilket kändes mer än skönt med tanke på att ytterligare en oviss gränsövergångsdag med de oberäkneliga argentinska myndigheterna inblandade väntade och huruvida det skulle finnas tillgång till toaletter när så önskades var mer än osäkert.
Vägarna i den här delen av Sydamerika är komiskt raka och mitt egentligen riktigt tråkiga standardskämt var att ställa mig framme hos Patrik i bussen och med spelad kartläsar-osäkerhet föreslå att vi skulle köra rakt fram när spikrakt de närmaste tre kilometerna var det absolut enda möjliga alternativet. Dessutom hade vi tagit ett definitivt farväl av den höga höjden och slirat rakt in i en värmebölja vars motstycke jag sällan upplevt. Det var inte längre möjligt för min del att vistas i de bakre regionerna av bussen. Dagen innan sade sig någon ha sett en notering på 48 grader längst fram och det var alltid ytterligare lite varmare längre bak. Allt oftare var jag tvungen att stå upp snett bakom förarsätet och försöka komma åt den vind som fläktade in genom bussdörren även om den var kvävande varm.
En annan som delade mitt värmeslags-öde var stackars Therese - tjejen som alltid har en underfundig eller listig kommentar på lut och är av det där riktigt sköna slaget (trots att hon håller på AIK - viktigt förbehåll) som bara växer och växer och som man alltid önskar ska ha något fyndigt att säga om det som föregår för stunden. Under ett par dagar hade hon varit nästan helt utslagen innan någon tipsade henne om att det faktiskt fanns lite frisk luft längst fram och nu stod vi båda där i timmar och drömde oss tillbaka till den förtrollade kylan i Potosi och kände oss avundsjuka på Micke, Gustaf och alla de andra längre bak som bara tycktes kunna somna ifrån den olidliga bastuvärmen. När bussen var i rörelse stod termometern oftast på temperaturer runt 35 grader invändigt men så fort vi saktade in eller stod stilla rusade den upp mot 40. Fruktansvärt!
Vi var mer än beredda på en tuff gränsövergång i hettan. Det blev värre än så. Många bussar hade tydligen anlänt nästan samtidigt och vi befann oss väldigt långt bak i kön. Att stämpla oss in i Paraguay var inga som helst problem men tydligen tillhör det IT-system som den argentinska passkontrollen använder sig av de långsammare på hela planeten och merparten av tjänstemännens arbetstid går åt till att vänta på nästa textruta efter att de gett Enter-knappen en puff så vi kom liksom aldrig ut ur Argentina. Marco och flera av de andra i buss-personalen stod verkligen för en heroisk insats som köade i timme efter timme med våra pass ihopsamlade i en plastpåse.
Vår pausunderhållning under de första timmarna var att studera ett gäng lätt berusade lokalbor som valt att sätta sig vid gränsen för att grilla och dricka öl som dagens happening. Det måste vara svårt att hitta en mer ocharmig plats för en grillstund så om de försökte sig på att slå ett tristess-rekord hade de lyckats väl. Sisådär en fem timmar senare satt de fortfarande och drack öl och käkade grillkorv. Då började vi tröttna på underhållningen och förflyttade oss bort till fots mot platsen där vår personal stod och köade. Anna drog igång ett efterlängtat relationsråd och försökte i vanlig ordning pressa Hans på informationer utan framgång. Vi övriga fick lista fem punkter vardera som vi ser som kritiska hos en idealpartner och försökte hålla igång en diskussion för att få tiden att gå. Sju timmar vid gränsen stannade det nya väntetidsrekordet på. I ökenhetta. Det är mer än sjukt.
Paraguay alltså. Ett land utan kustremsa som gemene man förmodligen vet väldigt lite om. Inför resan hade jag känt mig nyfiken på huvudstaden Asuncion men efter alla förseningar i den hopplösa värmen ville man bara komma ifrån staden och landet så fort som möjligt. I den ursprungliga resplanen skulle vi stanna i Asuncion i två nätter men en natt hade redan kapats bort för att vi skulle komma tidigare till Rio och med förseningarna som hade uppstått vid gränsen förvandlades vistelsen egentligen endast till en övernattning utan möjligheter till upptäcktsfärder. Staden kändes val inte heller särskilt spännande i mörkret, snarare lite otäck och halvt öde. Bosse hävdade att han sett samma två mystiska bilar köra om hans buss vid tre olika tillfallen längs stadens gator och bara en sådan sak gjorde att man gärna höll sig på sin vakt innanför den minimala campingens grindar. Kanske är det förresten synd att kalla stället för en camping eftersom det egentligen bara rörde sig om en bakgård till en alldeles utmärkt restaurang där kvällsmaten intogs innan den sega dagen stängdes för gott.
<- Tillbaka
