Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-02-03 (17:55)
Vår bonusdag i Porto Alegre vilade till stor del i händerna på ett gäng lite väl hemkära turistambassadörer som hade låtit trycka upp en stor gratiskarta över staden med målande beskrivningar av precis allt de lyckats brainstorma fram som potentiella sevärdheter. Kraftorden och jämförelserna man använde för att beskriva platserna i staden var inte så sällan direkt komiska och saknade all form av verklighetsförankring.
Den egenhändigt komponerade guidade turen med kartan som sällskap inleddes en stund efter frukosten efter att jag varit i kontakt med Jonas, som redan befann sig på plats i Uruguay, för att diskutera hur vi skulle tackla vår dygnslånga försening. Kvinnan som drev vårt hostel hade rekommenderat strandpromenaden och vår långa runda fick inledas där. Det var hett och torrt och inte särskilt imponerande.
Ganska tidigt lade vi märke till att lokalborna i precis alla åldrar gick och släpade runt på stora urnor med ett slags örtte under armarna. Nytt varmt vatten gick att fylla på precis överallt i särskilda maskiner. En viktig ritual vid insupande av chimarrao, som denna dryck kallas, är att man måste tömma urnan på en gång så att det låter som att man sörplar när man dricker genom den speciella sugrörs-metallstaven. Det skulle vara möjligt att skriva flera doktorsavhandlingar om alla ritualer och legender som frodas runt chimarrao. Urnan (cuia) kan exempelvis se ut nästan hursomhelst men måste vara en spegling av din personlighet.
Strandpromenaden rörde aldrig upp några stora känslor i trion och vi tog därför sikte på gamla stan och några av de kyrkor och byggnadsverk som närapå målades upp som arkitektoniska mästerverk på kartan. Det var de inte. I vissa fall var de tillochmed svåra att finna på grund av sin oansenlighet. Trötta på strandpromenaden och trötta på gamla stan försökte vi lokalisera en kaffebar som påstods servera Brasiliens bästa kaffe. Den var såklart stängd.
Skam den som ger sig! Vi behövde få i oss en lunch och guidekartan frestade med Cachorro do R - en korvförsäljare som varit aktiv sedan 1962 med ett hemligt familjeägt recept på en mycket speciell röd sås. Den nu 75 år gamla ägaren blandar fortfarande såsen själv för att skapa perfektion. Det mest populära erbjudandet är två korvar i ett stort bröd, den hemliga röda såsen, ärtor, riven ost, olivolja, senap och ketchup.
Jakten på stället som påstods sälja mer än 1 000 dubbelkorvar, varje dag året om, pågick en stund. Vi skrattade gott åt den absurda idén att den lilla korvvagnen som stod på en sidogata skulle vara vårt ställe tills dess vi insåg att så faktiskt var fallet. Korvmojen har också specialiserat sig på snabbhet - från beställning till full meny tar det max tio sekunder vilket är en underhållande perfektion i effektivt slevande av sås, ärtor mm. Min trippelkorv var en riktig njutning och Mange höjde upp sin meny till skyarna och kallade den för dagens höjdpunkt.
Om man fortfarande tordes tro på broschyrmakarna skulle Port Alegre ståta med världens vackraste gata. Vi kände oss nödgade att undersöka saken och visst, några meters idyll kunde man ju ana sig till, men det finns garanterat hundratals andra gator i världen av samma kaliber. Man var nu så utmattad av alla dessa fantastiska sevärdheter och upplevelser i världsklass att vi inte ens orkade med att testa det som en gång sades vara Brasiliens första smoothie bar. Det var helt enkelt så många första och bästa på raken att man hade blivit helt matt.
Vi somnade allihop i en park efter att först ha kikat in en hantverksmarknad strax intill. Porto Alegre tar uppenbarligen på krafterna! På ett café i området där natten hade tillbringats tankade vi sedan på med kaffe i väntan på att puben Dirty Old Man rakt över gatan skulle öppna.
Dirty Old man var ett mycket trevligt ställe där en planerad öl snabbt förvandlades till både två och tre. På så vis lyckades vi få den sena eftermiddagen att flyta på riktigt fint och kunde sedan snabbt hämta ut våra väskor efter att ha hälsat på den lilla hunden igen. Trion knep en taxi till bussterminalen och fick dessutom i sig lite mat i ett lagom tempo före avfärden mot Uruguay.
Långfärdsbussen var en trevlig överraskning. Matilda och jag fick lyxiga utsiktsplatser i fronten på ovanvåningen med säten som nästan gick att fälla i horisontalläge. Det delades dessutom ut matlådor och personalen tog hand om våra pass så att vi skulle slippa stiga upp mitt i natten vid gränsen mellan Brasilien och Uruguay. Med några öl i kroppen och med ett skönt gung från bussen vaggades man utan bekymmer till sömn och vaknade egentligen bara som hastigast vid gränsen. Mitt ett dygn försenade specialarrangemang visade sig trots allt vara ett ganska lyckat drag - dessutom hade bonusdagen i det lite väl stolta Porto Alegre innehållit flera underhållande stunder.
<- Tillbaka
