Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

06 Januari
2014-02-04 (15:59)

På morgonen rådde viss förvirring i bussen. Reseledaren hade visserligen kollat upp ankomsttiden men det är ju till föga nytta om den är bortglömd och inte finns nedtecknad någonstans. Vi hade köpt biljetter till Montevideo men planerade att hoppa av i Sydamerikas svar på Saint Tropez som heter Punta del Este. Detta efter en chatt-överläggning med Jonas och Anna som redan hade tillbringat några dagar i Uruguays huvudstad. Tydligen överger invånarna i Uruguay sina städer fullständigt under sommarledigheten och beger sig norrut längs kusten och att lägga tid i en öde stad mitt i en värmebölja när vi redan tappat en dag i schemat kändes våldsamt onödigt.

Busspersonalen fick hjälpa oss med att peka ut Punta del Este. Efter en kopp kaffe på bussterminalen kryssade vi oss bort två kvarter till vårt förbokade hostel som hade den riktigt klassiska myskänslan som bara ett riktigt bra hostel drivet av verkliga reseveteraner kan ha.

Vi var lite för tidigt på plats för att kunna checka in och tänkte oss hinna med någon timmes wifi innan vi fick våra sängar och kunde byta om till sol och bad. Utan tidigare förvarning fick jag upp jobbiga felmeddelanden på datorn när den startades upp. Mange ropades in som helpdesk men kunde inte lösa problemet och det lyckades inte heller en datorexpert på distans (som vi tog hjälp av) med.

Datorkrasch! Katastrof! Hur skulle jag nu kunna sköta mitt dagboksskrivande och min bildhantering? Dessutom hade resplanen och budgeten gått förlorad. Lägg därtill att abonnemanget på telefonen inte fungerade och att min hotmail (med alla bokningar) var blockad sedan i början av november. Jag befann mig tveklöst i en egen IT-kris och bestämde att de mörka molnen på min IT-himmel skulle må bra av lite strandliv och sol istället för deppande.

Det var varmt, riktigt varmt och ett parasoll att söka skydd under var en nödvändig investering. Havsbad varvades med soltork och skugga innan rastlösheten slog på och Manges förslag om att han och jag skulle ge oss iväg på en strandpromenad för att försöka hitta Punta del Estes mest fotograferade plats kändes alldeles klockrent.

Chilenaren Mario Irarrazabal deltog sommaren 1982 i en skulpturtävling i Punta del Este med sitt verk "The Hand" som han lyckades färdigställa på stranden efter sex dagars hårt arbete. Skulpturen (fem fingrar som sticker upp ur sanden) står än idag kvar på sin ursprungsplats och har hunnit bli ett av Uruguays mest berömda landmärken.

Berömt eller ej, trots att Mange och jag traskade riktigt långt längs stranden lyckades vi aldrig få syn på fingrarna. Något molokna vände vi till sist på klacken för att gå tillbaka till Matilda och döm om vår förvåning när vi längs vägen tillbaka fick syn på handen kanske 50 meter ifrån platsen där Matilda låg kvar vid parasollet. Hade vi bara en enda gång tittat över axeln under promenadens första 500 meter skulle vi sett de fem fingrarna sticka upp ur sanden direkt!

Nu var vi visserligen inte längre i Brasilien men jag bestämde mig för att man kan dricka caipirinha på stranden ändå och hämtade mig ett plastglas med denna ädla dryck efter att ha tassat över den glödheta sanden. Jag behövde tröst efter mitt datorhaveri och denna åtgärd fick mig genast att gå in i mer positiva tankebanor. Hittills har måhända de bikinis man sett i Sydamerika varit minimala men modellerna, kropparna och ansiktena har varit långt under förväntan. Jag kunde egentligen endast minnas att det varit vackra kvinnor i Colombia - resten hade mest varit skit. Stranden i Uruguay var dock äntligen ett steg i rätt riktning på området och jag log en smula inombords men när jag sedan kom tillbaka till vår plats och möttes av Matildas leende dog jag fullständigt. Det räcker numera med att hon tittar på mig för att jag ska bli helt knäsvag! Jag har fallit djupt, tänkte jag, sörplade lite på min drink och kände mig mer än tillfreds med tillvaron igen.

På kvällen skulle vi mötas upp med Jonas och Anna som under dagen förflyttat sig från Montevideo till Punta del Este. Jag lärde känna Jonas på ett busstak i Afrika sommaren 2009 men hade inte träffat honom sedan dess och såg verkligen fram emot ännu ett bekant ansikte på min stora resa. Jonas hade föreslagit att vi skulle ses vid fyren vilket var det enda landmärke på orten han med säkerhet kände till och jag hade accepterat saken utan att kolla var den stod så noga. En reseledare måste våga hantera vissa saker på ren känsla, helt enkelt! Helt enkelt var tyvärr ett uttryck som inte alls passade sig i sammanhanget.

Vi hittade en klockstapel som med lite god vilja kunde ses som en fyr på ungefär det promenadavstånd som hostelpersonalen angett till fyren. Matilda och Mange stannade för att hålla uppsikt medan jag rekade vidare utan att få syn på något annat fyrtorn.

Efter att ha återvänt till duon svalde jag min reseledarstolthet och hörde mig för om fyren i en butik. Den bistra sanningen var att den befann sig hela åtta kvarter bort och vi hade redan passerat mötestiden. Inte nog med att vi hade missat utsatt mötesdag i Montevideo, nu skulle vi missa utsatt mötestid grovt också och Jonas telefonnummer (som jag hade fått) fanns inte med på utflykten.

Reseledarångest tillhör de värsta sorternas ångest eftersom man sätter folk i skiten och alltid kunde ha förberett sig bättre. Det tog verkligen en evighet att ta sig till denna avlägset belägna fyr och hade jag inte vetat bättre skulle jag nog tro att Jonas valt ut mötesplatsen av ren djävulskap. Väl framme vid fyren syntes inte heller paret till men när jag vände mig om och fick syn på dem gick det lite lättare att andas.

Med alla artighetsfraser avklarade kunde man nästan känna hur vi bildat en egen liten familj för de närmaste dagarna; Mange som jag mött på en båt i Kroatien, Jonas på en buss i Rwanda, Matilda som jag förtrollats av på ett busstak i Peru och Anna som dök upp här vid ett fyrtorn i Uruguay - nu skulle vi utforska detta för oss alla ganska okända land i några dagar tillsammans, svårt att inte störtgilla ett sådant upplägg!

Nere vid hamnen slog vi oss ned vid ett bord och beställde in mat och dryck. På grannrestaurangen blev det sedan ytterligare dryck samtidigt som vi enades om planerna för nästa dag. Det skulle bli buss till varmt rekommenderade Punta del Diablo eftersom att alla var överens om att en dag i turistiga Punta del Este räckte. Jonas lyckades med hjälp av wifi lägga en bokning för fem på ett hostel nära stranden och skulle vi bara lyckas få tag på bussbiljetter under morgondagen var upplägget vattentätt.

Efter kvällsaktiviteten vandrade vi i stilla mak tillbaka till vårt hostel efter att ha tagit ut pengar längs med vägen. På vårt boende var det värsta festen och det var inte utan att man kände sig lite gammal och trött som inte orkade hänga på ute på den läckra takterassen. Dessutom missade man ju faktiskt att få till en riktig utgång i Sydamerikas svar på Saint Tropez utan nöjde sig moget med en våningssäng i ett smalt flerbäddsrum.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign