Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-02-12 (11:39)
Det började kännas jobbigt nu. Matildas sista heldag i min närhet var ett faktum och man skulle antingen kunna lägga sig ner och dö av uppgivenhet eller göra det bästa möjliga av situationen. Det sistnämnda lät roligare och vi valde att följa ett utflyktstips vi fått av det svenska paret på hästfarmen i Uruguay.
Norr om Buenos Aires finns ett stort floddelta som mynnar ut i Rio de la Plata. Med utgångspunkt ifrån den lilla staden Tigre kan man boarda en båt av valfri storlek och bege sig ut i deltat på en upptäcktsfärd. Detta var vår dagsplan och trots att vi kom iväg lite sent gav vi utflykten en chans.
Det mest smidiga och prisvärda sättet att ta sig till Tigre är via lokaltåget. Centralstationen i Buenos Aires låg på gångavstånd ifrån vårt hostel och tågbiljetten kostade en spottstyver så även om vi kanske skulle komma fram till Tigre lite väl sent för en båttur var det värt att chansa.
Tågresan var faktiskt en liten upplevelse. Ett gäng musiker underhöll i vagnen med en skön mix av rap och folkmusik och vi passerade bland annat gigantiska parkområden och Chinatown på vägen ut ur staden. Dessutom var det intressant att få en bild av hur stort Buenos Aires verkligen är.
Man tycker nästan varje dag att alla värmerekord slås men frågan är om denna dag ändå inte var allra värst hittills. Jag var nära att gå under av värmeslag bara av att förflytta mig ungefär tvåhundra meter från tågststionen i Tigre till stadens turistbyrå. Där fick vi beskrivit för oss vilka båtalternativ som återstod under eftermiddagen och fastnade för en tvåtimmarstur som vi kanske precis skulle hinna med om vi skyndade bort till kajen.
Den raska promenaden på femton minuter var i det närmaste helt skuggbefriad och alldeles mördande men vi lyckades åtminstone komma med katamaranen som var förvånansvärt tom på passagerare. Vattnet var även här överraskande brunt vilket på sätt och vis störde vyerna men det fanns ändå annat som påkallade uppmärksamhet.
Det är uppenbarligen inne i deltat det händer. Lyxkåkarna avlöser varandra, den ena värre än den andra och alla tomter är dessutom utrustade med maffiga båt- och badbryggor. Mellan de svulstiga kåkarna ligger en och annan lyxresort (hur man nu kan vilja tillbringa sin sol- och badsemester mitt inne i ett delta med brunt badvatten förtäljer inte historien) och det är helt klart underhållande att i sakta mak, med en guide som pratar i de raspiga högtalarna på ett förinspelat band, glida förbi all lyx och flärd.
När det blev slut på lyxhus vände båten upp in i en konstgjord kanal varifrån man kunde skymta Buenos Aires skyskrapor i fjärran. Det måste verkligen sägas vara en annorlunda syn att mitt inne i ett floddelta komma så tätt inpå civilisationen, som i det här fallet dessutom råkade vara en av Sydamerikas största städer.
Under den sista halvan av båtturen hängde jag och Matilda uppe på däck vilket var möjligt tack vare fläktande vindar samt den skugga som gick att finna om man pressade sig emot styrhyttens väggar. Väl i land igen var den helt orimliga hettan dessvärre tillbaka och fastän vi tappert försökte kolla in hantverksbutikerna längs kajen var det som om orken bara rann ur kroppen.
Biljettförsäljaren på stationen i Tigre vägrade av någon konstig anledning ta betalt av oss för återresan och vi pekades bara nonchalant ut på terminalen till det väntande tåget. Det var mycket trängre i vagnen på hemvägen och resan på 1,5 h kändes som en evighet. På slutet av återresan fick jag också lite av ett svar på hur det argentinska tennisundret kan ha uppstått när vi passerade en alldeles ändlös rad med i det närmaste perfekta grustennisplaner (minst 30 stycken). Någon måste helt enkelt ha pumpat in alldeles för mycket pengar i argentinsk tennis!
På kvällen backade vi för andra aftonen i rad ifrån våra planer på att sticka iväg och ta en tangokurs på någon av de stora öppna skolorna. Klockan hade helt enkelt blivit alldeles för mycket och vi (åtminstone jag) var som vanligt knäckta av värmen. Istället siktade vi in oss på en mysig avskedsmiddag och jag började söka efter intressanta ställen på Tripadvisor.
Vi hade fått tips om att det skulle finnas ett mysigt restaurangkvarter nere vid vattnet och istället för att säkerhetskolla uppgiften med källan tog jag för givet att det var området La Boca som avsågs. Jag lyckades surfa fram ett ställe som verkade bra men fick tveksamma blickar från taxichauffören när adressen presenterades. Restaurangen låg i riktigt skumma hamnkvarter och var så svår att hitta att chaffisen tvingades stanna två gånger och fråga folk om vägen.
Väl framme visade sig El Obrero, som restaurangen hette, dessutom vara stängd och tur var nog det för vi hade väl knappt vågat gå ur bilen i den mörka och obehagliga gränden. Istället bad vi om skjuts till Avenida Brazil i utkanten av San Telmo där vi visste att det fanns restauranger. På vägen tillbaka stannade taxibilen utan förvarning i en skum korsning och den välvuxne chauffören klev ur bilen. Matilda och jag tittade frågande på varandra - tänkte han hämta vapen och kumpaner och råna oss nu eller? Det visade sig dock att han bara var sötsugen och ville fylla på med bilgodis innan färden gick vidare.
Matilda hade beställt en rejäl argentinsk köttbit till sin sista kväll och var mycket nöjd med restaurangvalet. Min mat var däremot inte riktigt lika bra men räddades upp av vinet. Ju längre kvällen led desto mer gled vi ofrånkomligt in på det faktum att Matilda skulle åka hem nästa morgon och att det förmodligen var nästan åtta månader tills vi skulle ses igen. En riktigt tuff omställning när man är nykär och har umgåtts nästan dygnet runt de senaste sex veckorna.
I tidigare samtal om saken hade vi sagt att det inte gick att lova varandra något under så speciella omständigheter under så lång tid. Det hade låtit rätt och förnuftigt då. Men nu, när det verkligen var dags, kände jag något helt annat inombords. Om man, som i mitt fall, famlat runt i 36 år utan att hitta rätt och plötsligt knockas fullständigt av den stora kärleken och samtidigt vet att känslorna är besvarade - kan man då inte lova precis vad som helst för att öka chanserna att få prinsessan när sagoåret övergår i vardag igen?
Jag förde saken på tal och gick på tydligt med att lova såväl trohet som att göra mitt bästa för att hålla förhållandet levande under de kommande månaderna. Vi må ha både tajmingen och de geografiska förutsättningarna emot oss men har redan hunnit uppleva både mer och betydligt tuffare förhållanden tillsammans än vad de flesta andra nybildade par hinner med under hela sitt första år. Jag kunde, skönt nog, se hur min argumentation bet och fick sedan muntligt medhåll precis som jag hoppats på. Matilda förklarade hur hon varit så mentalt inställd på att inte störa mitt livs resa att hon inte vågat eller velat ställa bindande krav på mig. Men hon kände precis som jag och vi var helt överens.
Det är vi två nu och kommer så vara även när jag kommer hem. Någonstans i sorgen över att Matilda skulle åka kunde jag också känna en liten glädje. Vilken tur jag haft som träffat henne! Vad som än händer senare under detta år kommer hon vara resans största höjdpunkt och den enda souvenir jag någonsin kommer behöva ifrån året som gick!
<- Tillbaka
