Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-02-12 (11:48)
Så var dagen kommen. Jag hade somnat ifrån Matildas packningsbestyr under gårdagskvällen och när jag nu yrvaket tittade upp ur sängen stod hennes väska där färdigpackad och redo för avfärd mot Sverige. Det gjorde ont i hjärtat att se. Matilda redogjorde för de prylar hon avsåg lämna kvar men jag orkade inte riktigt ta till mig av informationen. Jag ville inte att hon skulle lämna något kvar, allra minst mig. Jag ville bara att hon skulle stanna.
Matilda hade beställt en transport till flygplatsen och skulle bli upphämtad utanför Starbucks vid korsningen av Avenida Florida och Avenida Corientes och jag följde henne dit. När transporten svängde in vid vägkanten fick hon en stor kram men när jag därefter skulle säga något fint stockade det sig i halsen. Jag vinkade åt henne genom fönsterrutan och traskade med långsamma steg tillbaka längs Avenida Florida. Det rann några tårar nedför mina kinder. Jag var ensam igen, för första gången sedan i början av november och den jag helst av allt ville ha nära skulle röra sig bort från mig de närmaste 30 timmarna.
Den följande timmen låg jag bara på rummet och stirrade upp i taket. Minnesfragment från ögonblick under de senaste veckorna som påverkat mig stort seglade förbi; stenen vid havet i Punta del Diablo, syrgastuben och droppställningen vid sjuksängen i Potosi och Matildas varma hand på busstaket i Ica långt innan vi visste att detta skulle formas till något så mycket större.
Sedan tog jag mig samman och fyllde på med en rejäl frukost innan jag checkade ut. Jag hade ingen som helst lust att bo kvar här och konstant påminnas om våra dagar i Buenos Aires så flyttlasset fick gå till San Telmo - stadsdelen som jag kärat ner mig i några dagar tidigare.
Det var, som alltid, dödligt varmt och min t-shirt blev direkt plaskblöt. Detta fastän att jag mestadels förflyttade mig i underjorden med stadens utmärkta tunnelbana. Det hostel jag bokat låg inte särskilt långt ifrån metrostationen och eftersom jag anlände tidigt var min säng inte färdig ännu.
Jag sneglade bort mot de två lånedatorerna, tog mig samman och började skriva på min dagbok. Min senaste uppdateringspost var ifrån den 11 december och jag var framme vid den 17 januari. IT-haveriet hade slagit hårt mot min motivation men nu blev dagboksarbetet en värdefull terapi. Målet som sattes upp blev att minst vara färdig med julhelgen innan jag lämnade Buenos Aires.
Timmarna gick och jag skrev och skrev. När hungern till sist slog klorna i mig begav jag mig ut i min nya stadsdel efter att först ha bokat upp ytterligare tre nätters boende. Detta var en perfekt plats för att gömma sig, slicka såren och ladda inför nästa sociala överdos med Rosa Bussarna som skulle inledas om några dagar.
Stegen ledde mig till en liten hamburgerbar i anslutning till antikvitetsmarknaden under tak som dessutom sålde god färskpressad juice. Magen fylldes utan några bekymmer och sedan återvände jag till lånedatorerna för att fortsätta författa. Så fort mörkret började sänka sig över staden letade jag mig fram till min säng och somnade på direkten. Trots att jag knappt gjort någonting under dagen var jag helt dränerad på krafter men kände åtminstone att jag hade en återstartsplan: Ligg lågt, skriv och ladda batterierna!
<- Tillbaka
