Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-02-15 (02:27)
Partyeliten i mitt rum överraskade med att kollektivt ha hittat tillbaka till sina sängar bara någon timme efter midnatt och därför vaknade jag osedvanligt utsövd. Som vanligt frossade jag i frukosten. Rostade brödskivor är visserligen ingenting man skriver hem om men dulce de leche, som argentinare har på alla sina smörgåsar, i all choklad, i alla kakor och som tillbehör till alla efterrätter likt glass, pannkakor och våfflor är det definitivt.
I Sverige och i världen utanför Sydamerika används kondenserad mjölk, vilket detta handlar om, på sin höjd till tårtor men här är tillbehöret som smakar likt kolasås nästan att betrakta som nationalfödan och jag har märkt hur jag sakta men säkert själv blivit nästan beroende av denna sötsak som pålägg på frukostmackorna.
Efter gårdagens rejäla strövtåg i La Boca ville jag ta det något lugnare denna sista dag i ensamhet innan mina gamla rosa vänner Pelle och Trisse anlände norrifrån. För att ändå inhämta lite inspiration till mitt skrivande ifrån staden bar jag med mig en penna och ett kollegieblock och tog sikte på Puerto Madero. Detta är området Matilda och jag egentligen skulle åkt till för ett restaurangbesök nära vattnet vår sista kväll men jag hade varit lite slarvig i min nära-havet-research och lurats till La Boca istället.
Puerto Madero är en upphottad smal och avlång stadsdel vid vattnet med moderna hus och restauranger längs en småtrevlig vattenpromenad som man egentligen skulle kunna finna varsomhelst i världen. Längs vägen hittade jag på ett par ställen bänkar i skuggan där jag kunde sitta och skriva på förmiddagen när jag inte studerade ensamma joggare, turister och cyklister som passerade förbi med ojämna mellanrum.
Dagens nästa mål var att hitta hotellet jag skulle flytta in på nästa dag. Det enda jag hade att gå på var ett gatunamn men tydligen var detta en lyckodag för jag lyckades gå rakt på stället. Receptionisten bekräftade att Rosa Bussarna skulle ankomma någon gång under morgondagen och jag lämnade hotellet med frid i själen nöjd med att veta vart jag skulle ta vägen med min tunga packning så jag skulle slippa irra runt. Precis utanför hotellet stod en av de ambulerande korvvagnarna. Lunchen för dagen var därmed säkrad och jag försökte förklara för korvgubben att han skulle få se mycket av mig de närmaste dagarna men jag vet egentligen inte om det budskapet gick fram.
Jag gjorde sedan tabben att gå upp på Avenida Florida och besöka det Starbucks där jag lämnat av Matilda några dagar tidigare. Tanken var att få schysst wifi och lite kaffe men jag märkte hur tankarna bara seglade iväg till vårt avsked och fann ingen ro i kroppen så ganska snart blev det flykt därifrån tillbaka till trygga San Telmo.
Jag plöjde ner rätt många timmar på det Internetcafé jag hittat nära mitt hostel till att först skriva av och förbättra dagboksnoteringar i blocket ifrån de senaste dagarna och sedan sitta och manuellt kopiera in å, ä och ö. Jag tror inte det går att författa på ett mer ineffektivt sätt men samtidigt var det terapiarbete och massor med ensamhetstid jag visste behövdes just nu. Om mindre än ett dygn skulle startskottet för det socila spelet avfyras igen och då ville jag vara glad och positiv.
På kvällen drog ett regnoväder in över Buenos Aires och med detta följde äntligen lite befriande svalka och fräsch luft. Jag satt och njöt ute på balkongen med en bok i handen tills långt efter midnatt. Det är mysigt med en stad som aldrig riktigt sover och att kunna studera den lite i smyg snett ovanifrån tills man blir så trött att sängen kallar är en svårslagen frihetskänsla. De sista dagarna hade jag verkligen gjort precis det jag skulle; legat lågt, slickat såren och laddat batterierna. Imorgon skulle jag vara beredd att möta världen igen!
<- Tillbaka
