Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

24 Januari
2014-02-18 (14:33)

Frisk luft! Äntligen frisk luft! Efter nattens regn hade ett normaltillstånd i väderleken infunnit sig i ett Buenos Aires som jag började känna mig mer än färdig med för den här gången. Dagarna efter att Matilda åkt hem hade jag ju mest sysslat med batteri-återladdning och nu började lusten att komma iväg och upptäcka nya platser bli påtaglig. Först ville jag dock göra ett sista dagboksryck fastän jag redan med råge fått målsättningen i hamn och skrivit klart från den 11 december till förbi julhelgen under den senaste veckan. Dagen inleddes således med en del författande efter att jag bestämt med Christofer att vi skulle hitta på nåt kul under vår sista kväll i Buenos Aires.

På mitt Internetcafé nåddes jag av beskedet att Christofer lyckats fixa biljetter till kvällens Fuerza Bruta-föreställning och att han därtill lyckats få med sig Elin på kvällsutflykten. Detta orsakade en rad av missförstånd som skulle ta flera timmar att reda upp eftersom jag inte riktigt hade lyckats skaffa mig koll på att det fanns två Elin på resan och därför glatt skickade ett meddelande till fel Elin om att hon hade en biljett till kvällens begivenhet.

Med biljettförvirringen utredd blev det uppenbart att vi behövde kunna skilja på våra två Elin. Den Elin jag lurat med på resan jobbar hemmavid som projektledare i byggbranschen och den andra Elin arbetar i Renströmsgruvan - således var bygg-Elin och gruv-Elin födda.

Inte nog med att Christofer tvingades tackla biljettförvirringen jag skapat - han hade också blivit gruppens svartväxlingsexpert och skickades gång efter annan upp till Avenida Florida på uppdrag av andra resenärer för att göra affärer. Argentinas ekonomi är i gungning och för varje dag har man kunnat få fler pesos för sina USD på gatan. Den officiella kursen hade under gårdagen gått upp till åtta blankt men på Avenida Florida kunde man nu få 11,60 om man, likt Christofer, hade modet att följa med en man in i en mörk gränd och ta en hiss ner i underjorden för att göra affärer.

För tillfället är Avenida Florida med säkerhet planetens svartväxlingscentrum trafikerad av hundratals svartmuskiga män som står längs shoppinggatan och ropar "cambio cambio cambio" på alla som passar förbi. Detta är en extremt tydlig förebådan om en ekonomi på väg mot sin undergång med en valuta som ingen ens vill ta i med tång. Alla vill ha USD desperat och frågan är inte om utan när systemet kollapsar.

Gruv-Elin, Christofer och jag tog en taxi i kvällningen till rikemanskvarteret och de moderna kulturyttringarnas högborg Recoleta. Fastän vi var i god tid till föreställningen släpptes vi igenom biljettinsläppet och kom in i ett dunkelt avlångt rum med en stor bar där man enligt en skylt kunde beställa in den tveksamma drinken Champagne Redbull. Ett rent hån mot de ädla bubblorna naturligtvis men Christofer och jag var tvungna att stilla nyfikenheten. Ingen monsterhit!

Fuerza Bruta beskrivs som en postmodernistisk teatershow som involverar publiken och ger en 360 graders upplevelse. Vad detta egentligen innebär är väldigt svårt att begripa på förhand men att det skulle vara häftigt hade vi förstått efter att ha läst lyriska omdömen på Tripadvisor. Showen uppfanns här i Buenos Aires och har sedan vidareutvecklats och gått på export till många av de stora städerna på jordklotet. Enbart i New York har skådespelet bevittnats av mer än en halv miljon besökare.

Vad beskrivningen än sa hade vi egentligen ingen aning om vad som väntade oss. På en given signal slussades alla in från barrummet till ett större mörkt rum som gav en känsla av en rockklubb fast med riktigt högt i taket. Dörrarna stängdes och den stående publikens blickar vändes mot scenen där ett gäng musiker uppenbarade sig och slog på stora trummor. Showen var igång!

Ett rullband rullades ut på golvet som en man omväxlingsvis gick och sprang på. Han blev skjuten, sprang igenom frigolitväggar och satt på plaststolar om vartannat. Utrustningen skickades upp på rullbandet av snabba funktionärer ute bland publiken och lagom till att man började tröttna på den springande farbrorn ersattes han av ett akrobatiskt par fästa i selar som sprang runt som spindelmän högt uppe på väggarna.

Det var en show med mycket ljud och ljus som ofta pågick mitt inne i publiken. Ett stort vattenbad med genomskinligt golv sänktes ner över våra huvud och skådespelarna simmade runt ovanför oss, dök igenom rör, klättrade på höga ställningar och rev sönder massor med frigolit. Allt var mycket märkligt och effektfullt och gav massor med fina fototillfällen. Hela härligheten avslutades med ett tätt konfettiregn som sköts ut ur en stor kanon. Det var verkligen en superföreställning som skulle kunna kallas hypermodern teatercirkus väl värd att besöka igen.

Tillbaka på hotellet var vi beredda att stänga dagen efter vad vi trodde var ett perfekt finalnummer. Strax efter att vi sagt godnatt till ett gäng i receptionen dök dock Linnea upp med en öl i handen och bönade och bad om att vi skulle slå följe med henne ut i den argentinska natten eftersom detta var den sista natten för henne innan hon åkte tillbaka till Sverige. Christofer hade partajat med Linnea i Rio för någon vecka sedan och rapporterat till mig om rejält ös så jag var inte särskilt svårövertalad.

Det blev en taxi i sällskap med Linnea och Christofer till Palermo som jag tidigare endast besökt dagtid. På en terrassvåning med utsikt över ett torg intogs drinkar samtidigt som Linnea förklarade hur hon lever efter ett livsmotto som hennes bror en gång lärde henne - "Det blir vad man gör det till".

Vi började sedan leta efter en nattklubb men var för tidigt ute. Istället fick det bli ännu en bar med en evighetslång bardisk innan vi kunde gå in på den stora nattklubben nästan först av alla.

Timmarna gick och dansgolven fylldes upp. Christofer och jag såg alltmer sällan till Linnea. Hon hade lämnat över sitt kreditkort till Christofer eftersom hon var säker på att partaja bort det själv och varit väldigt övertygande om att vi absolut inte skulle leta efter henne om hon försvann. Hon hade hundra pesos på fickan till en taxi och det skulle räcka, resten fick sponsras av andra. Det här var helt enkelt det självständiga partylejonet definierat.

Mycket riktigt. När vi långt in på morgonen sökt igenom dansgolven så gott vi kunde utan att hitta henne drog vi tillbaka till hotellet i en taxi utan Linnea. Christofer lämnade in Linneas kreditkort i receptionen och lyckades sedan övertyga mig om klokheten i att packa våra väskor inför morgondagens tidiga avresa så att man skulle kunna sova lite längre på morgonen. Han ställde också noga ett alarm under tiden jag somnade.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign