Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-02 (18:50)
Den mest omsusade vandringen i Ushuaias omgivningar (och mitt enda absoluta "måste" i trakten) är den som går till Laguna Esmeralda. Andreas hade tagit initiativ till en grupputflykt dit och lyckats locka med sig tillräckligt med folk för att fylla upp två minibussar som avgick strax efter frukosten.
Vi avtalade tid med chaufförerna för återupphämtning, betalade en mindre parkavgift och fick lite enkla riktningsinstruktioner innan det bar av. Allra först längs leden passerades några tiotal fastkedjade skällande hundar som gjorde mig lätt illa till mods men strax därefter kunde jag låta mig själv ryckas med av de vackra omgivningarna.
Leden var ordentligt uppskyltad och gick inledningsvis mestadels genom en gammal trollskog med viss kupering. Efter kanske en halvtimmes vandring öppnades dock omgivningarna upp och man kom ut på en myr där det åt vänster sades finnas stora bäverdammar. Det hade kommit en del nederbörd under de senaste veckorna i trakten och under vissa passager tvingades man hoppa från tuva till tuva för att vandringsskorna inte skulle bli fullständigt täckta med lera. Jag hade tillfälligtvis hamnat lite för mig själv efter ett par fotostopp och mitt när jag gick och begrundade idyllen med snötäckta toppar och vackra porlande fjällbäckar som bäst kunde jag höra en gammal bekant melodislinga. Det var Andreas som kom smygande ut ur ett skogsbryn med Benny Hill-musiken på högsta volym. Det var så fel att det blev rätt på något vis i sammanhanget.
En stund senare kom jag ikapp gänget som utgjorde tätgruppen och stannade i deras sällskap tills jag upptäckte att det kom med en stor knallgrön fläck på alla mina fina landskapsfoton. Det var Marcels jacka som förmodligen var synlig även flera tusen meter ovanifrån om man nu skulle råka flyga över Eldslandet just i detta ögonblick. För att undkomma den gröna fläcken på alla mina bilder tvingades jag återigen backa tillbaka lite och gick ledens sista sträcka själv.
Promenaden avslutades med att man följde en av alpbäckarna över myrmarken tills man nådde fram till ett antal stentrappor. På andra sidan krönet av kullen som trapporna ledde uppför väntade vandringens belöning i form av utsikten ut över en mycket vacker turkosfärgad sjö inramad av en bakgrund med glaciärtoppar samt, mellan sjön och topparna på andra sidan en mystisk skog utan vare sig löv eller barr. En perfekt plats, som gjord för ett 700-bitars pussel med glaciärtopparna som speglade sig i det blanka vattnet.
Vattnet i vackra Laguna Esmeralda var lika kallt som man kunde förvänta sig men det hindrade naturligtvis inte Andreas, Marcel och Clas från att ta ett snabbdopp och strax därefter lyckades de också hetsa Nellie till att hoppa i plurret. Själv nöjde jag mig med att studera galenskapen från sidan samtidigt som jag mumsade på medhavda empanadas till lunch.
Eftersom det var gott om tid till återfärden och min upptäckarlusta nästan alltid är omättlig gav jag mig iväg på en vandring till andra sidan sjön. Den inledande övningen för att komma dit var att balansera på en trästock över en mindre fors vilket med mitt tveksamma balanssinne var specialutflyktens stora utmaning. Väl på andra sidan av sjön lyckades jag äntligen knäppa några bilder där de snötäckta bergstopparna speglade sig i sjön men däremot gick det inte att ta sig hela vägen till den märkliga skogen framför glaciären eftersom myrmarken var så lerig och innehöll alldeles för få grästuvor.
Promenaden tillbaka gick tyvärr längs samma väg som vi kommit vilket egentligen var utflyktens enda minus. När minibussarna skjutsat oss tillbaka till vårt hostel togs ett gemensamt beslut i vårt sexmanna-rum om att lansera konceptet osocial fika vilket gick ut på att alla visserligen skulle sammanstråla på samma plats men man hade gruppens tillåtelse att fokusera på alldeles egna bestyr, som att surfa eller läsa en bok utan krav på att vara det minsta social.
Alla utom jag hade något småärende att fixa med och jag var därför först på plats på stället där vi skulle mötas och tog ett bord åt alla. Eftersom övriga redan testat det stora dragplåstret på stället som var marängpingviner doppade i chokladsås och gett tummen ner valde jag en enklare fikabakelse samt, för omväxlingens skull ett glas vit vin, och ringde sedan upp Matilda för att prata om Cooköarna.
Det stora måstet i matväg i Ushuaia är King Crabs. Försöket att beställa in rätten denna kväll blev tyvärr ett halvfiasko - ut på tallriken kom nämligen en gul ostsoppa med krabbitar i. Fullt ätligt men inte alls vad jag hade tänkt mig och för att skölja ner det lilla misslyckandet fick kvällen avslutas med ett besök på den irländska puben.
<- Tillbaka
