Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-03 (23:44)
En gång åkte jag till världens ände två gånger. Det låter som taskig nysvenska men är faktiskt en bra sammanfattning av en något annorlunda dag i Eldslandets hjärta där en räv, två liftande danskar och en pensionerad skäggig man från skatteverket kom att spela huvudrollerna.
Egentligen hade jag faktiskt tänkt mig att göra så lite som möjligt under vår sista dag i världens sydligaste stad Ushuaia och förmiddagen var faktiskt en mindre succé på området. Visserligen åt jag frukost och lämnade in tvätt men i övrigt hände verkligen ingenting. Nu är det dessvärre så att när rastlösheten sätter klorna i mig har jag så fruktansvärt svårt att koppla av och när jag fick nys om att Andreas och Mats skulle ha tillgång till en hyrbil under eftermiddagen var det kört! Aldrig att jag kan låta folk äventyra samtidigt som jag sitter hemma och rullar tummarna - särskilt inte om de tänker bege sig till världens ände!
När Andreas och Mats var färdiga med att hjälpa Cathrine med handlingen och hade fått i sig lite lunch bar det av. Siktet var inställt på Eldslandets nationalpark väster om Ushuaia men först ville gossarna få en utsiktsvy över Ushuaia och vi körde upp till liften mot Martialglaciären där jag hade vandrat upp två dagar tidigare.
Sedan sattes siktet på nationalparken och stämningen var mycket god i bilen. Vi lät bli att ta upp två liftare men bestämde oss därefter för att nästa gång någon dök upp skulle vi visa mer barmhärtighet. Strax efter att nationalparksinträdet hade betalats fick vi syn på en ensam tjej som stod och viftade vid vägkanten. Given inbromsning! Naturligtvis körde hon klassikerknepet för ut ur buskagen dök även en pojkvän upp men vi lät dem ändå tränga in sig hos mig i baksätet. Tjejen visade sig vara en danska och den tystlåtna pojkvännens ursprung var oklart. De släpptes av en stund senare vid en korsning och sällskapet skulle normalt sett varit en snabbt glömd parantes men det blir ju inte riktigt alltid som man tror.
Huvudmålet för dagen var världens ände vilket slutet på Ruta 3 brukar kallas. Det kändes därtill nästan som en symbolisk handling att ta sig till slutet av denna klassiska väg 12 km sydväst om Ushuaia eftersom vi färdats hela sträckan på vägen ifrån dess startpunkt i Buenos Aires. 307,9 mil lång är vägen in alles - det är som att köra från Smygehuk till Treriksröset och sedan hela vägen tillbaka (nästan, man kommer ungefär till Helsingborg). Knappt hade vi dock hunnit svänga in på parkeringen vid den lilla skylten som förkunnar att vägen tar slut innan vi upptäckte att Andreas jacka med en del betydelsefulla värdesaker i fickorna (bland annat passet) var borta. Allt tydde på att de danska liftarna fått med sig den, fri- eller ofrivilligt, och jag sprang snabbt bort till vägskylten för att knäppa en bild innan Andreas körde tillbaka till korsningen i ilfart.
Som tur var stod danskarna kvar vid korsningen och väntade på oss med jackan i handen. Att de fått med sig den var bara ett misstag och Andreas kunde andas ut. Efter ett kort pustande var alla eniga om att vi måste åka tillbaka till slutet av vägen igen och så kom det sig att jag en gång åkte till världens ände två gånger.
Bortom skylten fanns en kort snitslad promenad med utsikt över Beaglekanalen som vi tog innan vi satte oss i bilen. De övriga tre stoppen i Eldslandets nationalpark blev vid en mycket vacker strand, vid ytterligare en utsiktsplats med läckra vyer ut över kanalen samt vid starten av en fin promenad till ett litet vattenfall där vi fick se Andreas ge sig på ett våghalsigt balanskonstnummer över forsen på ett fallet träd. På promenadvägen tillbaka stannade vi och fotograferade frisläppta hästar i idyllisk Mio min Mio-miljö.
Dagens verkligt stora höjdpunkt kom dock sittandes i bilen längs vägen där vi fick syn på en orädd och nyfiken räv. Bilen stannades och jag fick direkt flera fina bilder och videosnuttar. Andreas letade fram låten "What does the fox say?" och spelade den på högsta volym samtidigt som jag filmade som bäst och mitt i det värsta skrattkaoset långt ute på en grusväg i ingenstans dök vårt resesällskap skatte-Åke upp ur buskagen. Jag lyckades fånga det besynnerliga och oväntade mötet på film och skrattade nästan så jag grät. Räven på ena sidan bilen och skatte-Åke på den andra, vilka var oddsen för detta dubbelmöte?
Skatte-Åke är den skäggprydde, lätt förvirrade mannen som älskar att vandra och alltid tycks dyka upp där man minst anar det men detta oväntade möte tog nog ändå alla priser. Vi vinkade farväl av honom och strax därefter även räven och körde vidare.
På vägen tillbaka tog vi omvägarna förbi de två flygplatserna för att kolla läget och titta lite på flygplan (saker män gör utan att riktigt kunna förklara varför). Eftersom klockan började bli rätt mycket och jag behövde hinna hämta ut min tvätt blev jag avsläppt innan Andreas och Mats åkte iväg för att lämna tillbaka hyrbilen.
På kvällen var vi säkert ett femtontal personer som gick ut och käkade tillsammans på en restaurang med chilenskt tema som rekommenderades i Lonely Planet. Jag beställde in en gigantisk tallrik med "Mixed grill" som förmodligen var menad för två personer. Clas min när han insåg att jag fått ner hela portionen är ett chockat ansiktsuttryck som kommer sitta kvar på näthinnan länge. Har man en gång varit skolmästare i ugnspannkaksätning (34 st rutor) tycks takterna bevisligen sitta i för evigt...
<- Tillbaka
