Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 Februari
2014-03-07 (22:59)

Jag vaknade rätt tidigt och låg och skrev dagbok en ganska bra stund på telefonen innan Christofer uppmärksammade mig på att jag borde titta ut genom fönstret. På andra sidan glasrutan fanns det perfekta morgonljuset av den där typen som alla konstnärer drömmer om vilket gav klipporna och bergssilhuetterna nya speciella färger som man inte kan uppleva någon annan tid på dygnet. Inte minst kunde man se hela vägen till de ca 2000 meter höga och läckert spetsiga granittopparna Towers of Paine - naturparkens självklara huvudattraktion som vi tänkt närma oss så mycket som är möjligt under dagens vandring.

Kameran rotades fram ur packningen och sedan följde jag med Christofer ut för att försöka fånga den speciella stunden på bild vilket naturligtvis visade sig vara omöjligt. Istället återvände jag till rummet för att förbereda mig och byta om inför dagens vandring.

Vid ombytesbestyren stötte jag på trubbel. Min väska hade ju egentligen varit färdigpackad för flera dagar sedan och därefter hade jag glömt bort att mina vandringsbrallor plockades ur packningen för att användas vid glaciärbesöket. Nu var jag således byxlös eftersom en vandring i jeansen jag anlänt till parken i knappast lockade. Räddningen blev Christofers mysbyxor som han hade köpt till dykningen i Ushuaia och som av någon outgrundlig anledning hade fått resa med hit. Jag frågade aldrig varför utan nöjde mig med att vara tacksam.

Vi lyckades tränga oss in allra först till frukosten och fick därmed något av en raketstart på dagen. Så fort vi hämtat ut våra lunchboxar begav vi oss iväg och var ute på stigarna före alla vandringsglada chilenare. Det kändes skönt eftersom det alltid är irriterande att få med en massa människor på bild när man vill ta schyssta landskapsfoton.

Inledningsvis var det slätt men ganska snart fick vi ta oss an en riktigt rejäl stigning. Erfarenheten från Inkaleden var att det är viktigt att ta det nästan löjligt lugnt innan man hittat sin mala-på-rytm i de stora backarna. Nu slapp man åtminstone den höga höjden och blev därtill rikligt belönad varje gång man vände sig om och blickade ut över det vackra landskapet. Å andra sidan var det ganska mycket varmare än i Peru och om solen hade tänkt sig att vara lika närvarande under resten av dagen hade jag förmodligen tagit alldeles för lite vatten med mig.

Direkt bakom oss långt nere i dalen låg vykortsvackra azurblå Lago Nordenskjöld. Solljuset speglade sig i sjön och bortom den fanns en lång rad av snötäckta berg. Med en sådan utsikt klarar man faktiskt nästan av att ta sig an vilken stigning som helst.

Uppe vid den första backens krön fick vi en lite bättre överblick och förstod hur den fortsatta delen av leden skulle slingra sig fram. Ner till höger hade vi en dalgång med en mindre flod allra längst ner och vi förväntades kryssa oss fram där det fanns lämpliga avsatser på bergväggen. Ibland skulle omgivningen bestå av ren naken sten och ibland ledde leden oss in i mindre skogspartier.

Efter knappt två timmar kom vi fram till en välbesökt tältplats och efter detta krökte leden mer åt vänster samtidigt som omgivningen nu nästan enbart bestod av skog. Anna gjorde oss uppmärksamma på mystiska små Converse-spår längs stigen inne i skogspartierna. De kändes riktigt malplacerade och svårförklarade bland alla spår av stadiga vandringskängor. Dessutom var de märkligt många. Utan att ännu ha löst mysteriet tog vi en taktisk förnödenhetspaus vid nästa tältplats som var den sista innan ledens sista och tuffaste parti upp till slutmålet Las Torres inleddes.

Det sägs att man under en dags vandring i Torres del Paine inte så sällan kan få uppleva alla de fyra årstiderna och nu började vi förstå vad som menas med det påståendet. På en ganska kort stund hade den tidigare klarblå himlen förvandlats till ett grått molnpaket och nu var det bara en tidsfråga innan regnet skulle börja falla.

Uppförsbacken innefattade ganska många hundra meters stigning och strax innan vi passerade trädgränsen började regnet falla. Jag fick snabbt på mig regnponchon, mest för att hålla innehållet i ryggsäcken torrt, och kämpade sedan vidare uppför över stenar och stenhögar. Lyckligtvis var stenarna av sådant material att det aldrig blev riktigt halt trots regnet men en viss del av charmen med vandringen försvann när omgivningarna plötsligt begravdes i regndis och utsiktsvyernas tid var tyvärr förbi redan innan de egentligen borde vara som allra bäst.

Jag kom först upp till utsiktsplatsen Las Torres och letade upp en utskjutande sten som åtminstone gav visst skydd för regnet. Under den satt vi sedan alla tre och tittade ut över sjön bort mot platsen där man med en blandning av skicklighet och tur kunde urskilja konturerna av Towers of Paine som vi sett så tydligt i gryningen trots att vi då befann oss på ett mycket längre avstånd. Väldigt synd såklart - vi hade ju ändå fått kämpa en del för att ta oss hit upp och man kunde ju föreställa sig hur vackert det är här när vädret är bättre.

Christofer hävdade att han var beredd att sitta och vänta under stenen i timmar för att få bättre bilder men Anna och jag var inte intresserade av att sakta förfrysas under våra ponchos i regnet och drog med Christofer nedför berget igen.

Vi hade trott att regnet kanske bara var en lokal företeelse uppe på berget men det regnade faktiskt under hela vandringen tillbaka. Tillbakapromenadens lilla höjdpunkt var när Converse-mysteriet fick sin lösning inne i skogen. En familj med fyra barn som alla såg nästan likadana ut dök upp på stigen framför oss. Klädseln på barnen innefattade jeans och Converse och en liten bit längre fram kom vi ikapp ytterligare tre kopior till barn. Klart anmärkningsvärt att orka släpa med sig sju kids på en ganska tuff långpromenad och dessutom utrusta dem miserabelt. Egentligen var jag dock kanske inte helt rätt person till att ha åsikter om klädvalet med tanke på att jag just bestigit ett berg i dyngsura mysbyxor...

Regnet vägrade ge med sig och den avslutande långa nedförsbacken kändes evigt pågående. Låren tog faktiskt nästan slut till sist av allt bromsande. Väl tillbaka på stället där vi övernattat frågade vi snällt om det gick bra att låna duscharna. Folk var imponerade av hur fort vandringen hade gått för oss eftersom den egentligen skulle ta ytterligare ett par timmar. Det kändes knäppt - inte minst med tanke på hur länge vi suttit under stenen och väntat hoppfullt på att dimman skulle lätta.

Vi unnade oss varsin öl i väntan på att vår transport-shuttle skulle avgå. Det blev ett (för oss) kärt återseende när fransyskorna ifrån gårdagen åter dök upp med sina trumpna miner men ingen av oss tordes fråga hur de överlevt det sista dygnet utan vare sig mat eller pengar. Ju längre bort vi kom ifrån naturparken på den efterföljande bussresan desto lyckligare tycktes de åtminstone bli.

Vi saknade en rumsbokning i Puerto Natales och belägrade en taxi för att bege oss runt på jakt. På det första stället (som hette 4Elements) där vi provade lyckan efter en rekommendation i Lonely Planet ramlade Anna och jag rakt in i en jätteskum snubbes vardagsrum. Han verkade både hög och berusad och efter denna incident skickade vi in taxichaffisen till att fråga på stoppen istället. Det krävdes ytterligare en tre till fyra försök på grund av fulltalighet innan vi fick napp.

Övernattningsplatsen vi hittade var ett gigantiskt ställe med evighetslånga korridorer och mysiga sköna soffgrupper. Christofer och Anna gav sig iväg för att hitta något lätt att äta som avslutning på dagen men jag kände varken ork eller hunger och fastnade istället i en skön soffa fram till läggdags.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign