Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-14 (20:06)
Visst hade jag ställt alarmet på telefonen. Problemet var bara att jag i övertygelsen om att jag ändå skulle vakna av mig själv hade stoppat telefonen i en av fickorna i shortsen jag sov i för att inte väcka de andra som låg och sov på taket. Som tur var hade jag dock berättat för Andreas var jag låg på taket och väcktes av ljuset från hans ficklampa i ögonen. Telefonen låg och vibrerade och ringde dovt i min ficka. Det var kolsvart ute. Det var tidig morgon och det var framförallt en alldeles perfekt dag för att bestiga en vulkan i Chile.
De tre männen på stigen in mot staden fick hålla ett lite högre gångtempo än planerat efter att den ena hade försovit sig med tio minuter. Väl framme vid agenturen rådde dock ingen stress. Personalen kastade ut varsin ryggsäck åt oss fylld med all den utrustning vi försökt få besked om huruvida den behövde medtagas föregående kväll. Skorna märkta med Ricardo snörades på och jag gjorde en väskinventering för att kolla att allt som nu påstods skulle finnas med verkligen fanns där och fyllde sedan på med lite proviant och prylar ifrån min egen väska. Bosse vägrade naturligtvis med norrländsk tjurskallighet använda något annat än en egna skor och egen väska och stuvade om packningen samtidigt som han muttrade lite för sig själv om bristen på information och tuggade på en av våra medhavda frukostmackor.
En minibuss körde oss i en knapp halvtimme till vulkanens fot. Därifrån fick vi gå uppför i tio minuter till en sittlift som befriade oss ifrån en inledande timmes uppförsmarsch i tråkigt rullgrus. Andreas, Bosse och jag placerades i en engelskspråkig grupp tillsammans med en mörkhyad tjej av okänd nationalitet samt en farsa med två söner ifrån Storbritannien. Jag noterade förnöjt att grabbarna bar mysbyxor och kände mig för en kort stund som lite av en trendsättare.
Vi var bland de första grupperna på plats vilket tycktes göra vår guide på mycket gott humör. Han inledde med att sätta ett, för mig frustrerande, lågt tempo men jag antog att han visste vad han sysslade med. Precis som längs Inkaleden påtalades betydelsen av att gå i zick zack uppför och vi fick stränga tillsägelser om att alltid vara noga med att följa i hans spår, vända ishackan (som snart skulle bli min bästa vän) åt rätt håll samt lyssna uppmärksamt efter varningsrop på grund av fallande stenar.
Vulkanen Villarrica är en riktigt mäktig pjäs och en av Chiles mest aktiva vulkaner med utbrott så sent som 1964 och 1971. De flesta dagar kan man se den spotta ut små rökpuffar mot skyn och därtill är den en av få vulkaner i världen med en aktiv lavasjö i kratern. Jag försökte att inte grubbla så mycket över vad som skulle hända om den fick ett utbrott och ganska snart fick jag annat att tänka på när de första glaciärpartierna dök upp.
Eftersom det fortfarande var riktigt tidigt på morgonen var mycket av snön fortfarande att betrakta som ren blankhal is innan solens strålar hunnit göra ett ordentligt dagsverke. På de första is-sträckorna hade vi ännu inte satt på stegjärnen och man fick verkligen koncentrera sig maximalt för att inte sätta foten fel och eventuellt glida hundratals meter över isen in i en stenhög.
Det gjordes en längre fikapaus vid en av dessa stenhögar och där sattes stegjärnen fast under skorna. Utsikten var nu riktigt mäktig. Vi befann oss sedan ett tag ovan molnen men sprickor i dessa gjorde att man ändå kunde se sjöar och byar långt nedanför. Andra bergs- och vulkantoppar stack också upp med sina spetsar över molntäcket och bidrog till bergsbestigarkänslan tillsammans med ishackorna, stegjärnen och all den andra utrustningen.
Med spikar under skorna blev det mycket enklare att ta sig fram och dessutom fungerade ishackan oväntat effektivt som vandringsstav. Andreas och den mörkhyade kvinnan började få det lite problematiskt att hänga med i tempot som nu stegrats en del och jag kunde höra hur kvinnan, nästan med gråt i rösten, ropade "My shoes are so heavy".
Självklart tog sig alla upp till toppen och väl där plockades våra medhavda öl fram för lite skålande innan den svavelosande kratern undersöktes ovanifrån. Uppe på toppen träffade vi också några av de andra ifrån Rosa Bussarna som vandrat med andra firmor och gjort tappra insatser för att nå hit, inte minst Inger och Linnea. Jag passade också på att placera ut en av ramarna med en bild av polarna uppe på toppen. En mer storslagen övervakningsplats får man verkligen leta efter!
Ett ombyte följde och vi gjorde oss redo för en riktig specialare nedför glaciären. På de brantaste partierna skulle vi glida nedför på rumpan (med hjälp av en plastig blöja utanpå mysbyxorna) och till övriga nedförssträckor skulle den medhavda stjärtlappen nyttjas. Vi åkte i "förplogade" fåror av ojämn kvalité med svängar som om det vore en rodelbana.
Den dagen barnet inom mig inte går igång fullständigt på något likt detta vet jag att jag har förvandlats till en sur gubbe! Massor med adrenalin och ibland nästan förtjusande skräck när man fick upp för hög fart och for ut out of bounds. Tekniken för att bromsa var att dra ishackan i sidan och räckte inte detta till var hälarna en sista eventuell räddning.
Om det varit jobbigt uppför var det i sanning en ren fröjd att ta sig nedför på rumpan. Lite pinsamt blev det dock när vi tre vuxna män fick skäll av guiden för att ha åkt en brant sträcka på stjärtlappen fastän vi inte fick och skamset lovade att lyda order hädanefter. Längs den allra sista biten nedför vulkanen fanns ingen is utan bara ett ganska häftigt rullgrus som man liksom kunde glid-jogga sig fram genom hela vägen ner till botten.
Under den sena eftermiddagen fastnade jag på campingen i Pucon. Duscharna hade inget varmvatten mer än under tidig morgon samt på kvällen och jag drog mig in i det längsta för att hoppa in i dessa tortyrkammare och plågas under de iskalla strålarna. Inte blev det enklare att komma loss heller av att först Wille och sedan Clas kom förbi mig och räckte över nya öl att smutta på just som jag skulle lyfta för att möta duscharnas iskyla.
Till sist tog jag mig dock samman och sköljde bort dagens vulkanbestigning ifrån kroppen innan jag tog en prommis ner på stan för att shoppa på mig förnödenheter till morgondagens bussresa. I delikatessdisken inhandlades två supergoda köttfärspiroger till kvällsmat för totalt 15 spänn vilket kändes som ett fantastiskt budgetalternativ jämfört med en restaurangmeny för minst 150 spänn. Någonstans måste jag ju ändå hålla igen lite då och då för att detta reseprojekts budget inte ska fallera fullständigt.
<- Tillbaka
