Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-16 (19:29)
Det hetaste tipset beträffande vad man borde ta sig för i Chiles huvudstad Santiago tycktes samstämmigt i guideböckerna och ifrån de som besökt staden tidigare. Man skulle bege sig två timmar därifrån! Två timmar bort i buss ligger nämligen bohemernas, konstnärernas och poeternas stad Valparaiso och eftersom de flesta hade många färre dagar i Santiago än jag och ville vara säkra på att få den viktigaste sevärdheten avbockad stod en utflykt dit på programmet direkt.
Vi (det vanliga sexmanna-gänget) ropade in två taxibilar efter frukosten och åkte till bussterminalen som mycket praktiskt och kanske något fantasilöst döpts till Terminal de Buses. Efter veckorna i Centralamerika har allt varit så städat och organiserat att man nästan kan kräkas på det så jag blev på riktigt gott humör av att kliva in på en levande kaotisk latinamerikansk busstation där folk med halvillegal minibussverksamhet försöker ropa till sig de riktiga bussbolagens kunder och alla människor mest bara tycks myllra omkring och låta för sakens skull.
Tur- och returbiljetter inhandlades. Trafiken mellan de två städerna är väldigt intensiv och dagtid går det minst en buss var tionde minut (klart läge för miljövänliga snabbtåg) så även om de närmaste avgångarna var fullbokade kom vi ganska snart iväg.
Framme i Valparaiso tog vi taxi till en restaurang med fina omdömen i Lonely Planet och käkade en riktigt prisvärd trerätters-meny. Därefter inleddes ett strövtåg utan någon egentligen plan som inledningsvis gick uppåt. Egentligen följde vi faktiskt pilar med en skyltning där det stod "The Loft" eftersom vi trodde att det kunde röra sig om en utsiktsplats eller liknande men det var mest för att vi skulle slippa omröstningar i varje gatukorsning om vilken väg vi skulle gå.
Valparaiso, med lite mer än en kvarts miljon invånare, lockar inte turister på grund av några specifika sevärdheter. Det är nämligen den världsarvslistade stadskärnan i sig som är sevärdheten med vackra färgglada hus i en lång sluttning ner mot hamnen, långa ringlande trappor och världens kanske främsta gatukonst.
En av de saker som överraskat mig mest med södra Sydamerika är den fantastiska grafittin. Hemmavid är den grafittikonst man möter på stan väldigt inriktad mot text men här är det mycket oftare bilderna som är det viktiga. I Valparaiso har man tagit denna konstform ytterligare ett steg och helt skippat texterna. Man hittar dessa konstverk överallt på husfasader och murar och det känns högst oklart huruvida de hamnat på väggarna den lagliga vägen. Oavsett vilket ger gatukonsten i kombination med de färgade husen på kullen ett skönt liv åt staden.
The Loft visade sig vara nybyggda lägenheter till visning och vi vände neråt mot gamla stan istället. En hund hade förföljt oss en ganska bra sträcka och vi blev inte av med den förrän vid ett möte med en större turistgrupp. Ett kul och mycket trevligt spontanstopp som gjordes på vägen nedför var i en liten butik där tre koncentrerade män tillverkade avancerade och färgglada karameller och slickepinnar.
Lokalborna har ett alldeles eget och mycket speciellt färdmedel för att ta sig upp- och nedför kullen snabbare vilket vi ju naturligtvis kände oss nödgade att prova. Det rör sig om ett slags sned hiss som skulle kunna beskrivas som en bergbana gåendes på en skranglig träräls som mycket väl skulle kunna vara byggd vid förra sekelskiftet. Hissarna (det finns flera) kostar nästan ingenting att åka men det känns som att det är med livet som insats man hoppar in i kabinen och låter en gammal gubbe styra färden genom att dra i en stor spak.
Det var därför vi på ganska darriga ben kom ner i den gamla staden som ligger närmare hamnkvarteren och rätt snabbt upptäckte att stadens tidigare förföriska charm var som bortblåst. Istället kändes allting mer nergånget och sjaskigt, på gränsen till otäckt fastän det var mitt på dagen och det dröjde inte särskilt länge innan vi, åter med livet som insats, tagit en ny nervpirrande bergbana upp till de betydligt trevligare kvarteren igen.
Våra ben blev till sist för trötta för att orka med mer upptäckande och efter en ganska bra stunds sökande lyckades vi hitta en uteservering med fin utsikt över staden som lämpade sig alldeles utmärkt för en kall öl. Aila och Håkan ifrån fem-gänget dök upp vid uteserveringen nästan samtidigt som oss med precis samma idé vilket gav ytterligare lite extra sällskap. De hade hunnit se riktigt mycket av staden efter en irrfärd i en taxi runt en avlägset belägen kyrkogård men verkade rent allmänt mycket nöjda med sin dag.
För en gångs skull lät vi en inkastare besegla vårt kvällsmatsöde och hon tog oss till en undangömd men alldeles utmärkt restaurang. Bygg-Elin och jag fastnade för samma rätt i menyn vilket var en sorts pastaknyten med soltorkade tomater medan Christofer tog det nästintill legendariska beslutet att käka en dessert till kvällsmat. Tempot på restaurangen från beställning till servering var tyvärr lite långsamt och det blev därför något stressigt med käket men eftersom vi fick personalen att ringa in taxibilar åt oss hann det aldrig bli någon verklig kris med att komma i tid till bussterminalen.
Jag lyckades somna rätt snabbt på bussresan hem och drömde en massa konstigt om återfärden. Bland annat fick jag för mig att vi gjorde dubbla fotostopp i mörkret och det kändes otroligt virrigt med vad som verkligen hänt och inte hänt när vi klev av för att ta taxi tillbaka till hotellet i Santiago.
<- Tillbaka
