Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

24 Februari
2014-03-16 (19:31)

Jag hade knappt hört när tjejerna på rummet som skulle flyga till Påskön med Rosa Bussarna varit uppe och tassat på lätta tår i gryningen men när jag själv kom upp ur sängen hade det gänget redan lämnat hotellet. Eftersom jag räknade med att träffa dem några dagar senare ute i Stilla Havet hade det inte funnits några skäl att stiga upp och ta farväl okristligt tidigt på morgonen men däremot gällde det att hålla sig i närheten av hotellet för att inte missa gruppen som skulle flyga hela vägen hem till Sverige.

På förmiddagen gick jag iväg och hämtade ut min tvätt, tömde väskan och packade om. Därefter flyttade bygg-Elin (som hädanefter endast kallas Elin) och jag in på det stökiga och smått kaotiska barnkollot (som gänget med Matilda, Johan, Clas, Marcel, Nellie och Anica kallade sig). Alla i det rummet utom Anica skulle bli kvar i Santiago i ett antal dagar i väntan på att nästa resa med Rosa Bussarna från Santiago till Lima skulle ta vid och eftersom de hade gott om lediga sängar och hotellrummet redan ockuperades av Rosa Bussarna tyckte de att vi skulle göra dem sällskap.

Truppen med siktet inställt på Sverige hade sin transfer till flygplatsen bokad till klockan 14:00 och i väntan på transporten tog vi farväl av sällskapet. Christofer fick tillbaka sina nytvättade mysbyxor som vid tre tillfällen under de senaste veckorna hade räddat mina äventyr och därtill en hjärtlig kram. Extra kramar delades också ut till Bosse och Cathrine som jag, likt Christofer, träffat varje dag under totalt tretton veckor. Det kändes helt klart lite overkligt att denna trio inte längre skulle finnas på högst ett stenkasts avstånd. Tillsammans med barnkollot gjorde vi vågen ute på gatan framför hotellet när de tre bilarna fyllda med svenskar och packning åkte iväg.

Känslan av att befinna sig mitt i Agatha Christies roman om de tio små negerpojkarna var påtaglig. Kvar på hotellet utöver jag, Elin och barnkollot var nu endast lill-Mats (som skulle förvandlas till matansvarig efter att ha praoat hos Cathrine i fem veckor), Marco, Cathy och de två nyanlända busschaufförerna.

Jag gjorde sällskap med Elin och Matilda för att käka lunch och vi kom att hamna på en mycket lokal chilensk lunchrestaurang där vi beställde in en väldigt typisk chilensk rätt som var ett slags majspaj eller pudding som innehöll både kött, kyckling och ett helt kycklingben. Efter ett tag svällde rätten i munnen och jag fick nog bara ner hälften av den gigantiska portionen vilket är väldigt olikt mig.

Elin och jag drog vidare till Internetcaféet efter lunch och försökte strukturera upp vår research och framtida rumsbokningar. När vi inte orkade vara seriösa längre gick Elin tillbaka till hotellet och jag lyckades för första gången på resan få igång ett riktigt videosamtal över Skype med Matilda. Jag tror inte hon upphörde le en enda gång under hela samtalet vilket fick mig att bli alldeles varm inombords.

En av de riktiga snackisarna under vår tid i Santiago hade varit den indiska restaurangen som var rankad högst av alla drygt tusen restauranger i staden på Tripadvisor. Jag hade längtat och letat efter indiskt käk sedan jag missade den omsusade indiska restaurangen i La Paz i Bolivia där Johan Spaceman förvandlades till Spiceman och denna kväll hade min övertalningskampanj rönt stor framgång. Hela barnkollot plus Mats och Elin valde att hänga på.

För att komma till indiern krävdes en ganska lång promenad till tunnelbanan och sedan transport i en av dess vagnar sju stationer bort. Därefter fick man promenera i ytterligare en bra bit bara för att mötas av stängda grindar och det trista beskedet att restaurangen var stängd på måndagar. Det har verkligen gått troll i det här med att hitta en indisk restaurang för min del!

Istället hamnade vi på en förmodligen alldeles nyöppnad peruansk restaurang snett över gatan vars tre våningar med bord och stolar var i det närmaste öde. Personalen tycktes något chockad över den svenska invasionen och eftersom de verkligen inte pratade ett ord engelska haglade missförstånden. Maten var dock riktigt bra. Jag red på en nostalgivåg och beställde in Lomo Saltado (Matildas och Annas gamla paradrätt från Quito-Rio) och kompletterade med dubbla Inca Cola för att få till den rätta peruanska känslan.

Personalen var så uppspelt av det svenska besöket att de bad om att få ett gruppfoto av oss innan vi lämnade restaurangen. Jag kände mig väldigt mätt och lite lat efter restaurangbesöket och delade en taxi tillbaka till hotellet med lill-Mats och Clas istället för att ta tunnelbanan.

Herregud vilket tjatter det var på rummet när vi skulle gå och lägga oss! Marcel snackade högt med Johan. Elin tjatade ännu högre med Matilda och ovanpå detta lät det som ett världskrig mellan Nellie och Clas som alltid tycks vara i luven på varandra. De slänger konstant förolämpningar på varandra som om de spelade en evig duell i ping pong och håller egentligen bara tyst precis mitt i natten. Det märktes verkligen att vi hade flyttat in på ett kollo.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign