Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-17 (20:58)
Utanför hotellet i Santiago var det fortfarande mörkt när Elin och jag väckte den jourhavande receptionisten och bad om att få bli utsläppta från hotellet. Trots att vi hade tagit ordentliga farväl av hela barnkollot redan kvällen innan pallrade både Matilda och Nellie (sover hon aldrig?) sig upp ur sina sängar för att kramas farväl en gång till i den okristliga morgontimman.
Elin tycktes inte riktigt tro på att vi skulle få någon taxi i mörkret men jag kände mig rätt lugn eftersom gatan tjugo meter bort var ganska så vältrafikerad och det tog bara några minuter innan vi satt i en taxi till flygplatsen. Incheckningsprocedurer och liknande förlöpte utan några konstigheter och innan vi visste ordet av satt man på ett flygplan till en av mina verkliga drömdestinationer - den ensliga, mystiska och sägenomspunna Påskön!
En märkligare långflygning är egentligen svår att tänka sig. Man sätter sig på ett plan och reser rakt ut över det väldiga Stilla Havet i fem timmar innan man mitt ute i ingenstans går ner för landning och tar sikte på en vacker liten grön ö som kallas Rapa Nui av lokalbefolkningen och Påskön (efter att den upptäckts Påskdagen 1722 av holländaren Roddeveen) av den övriga världen. Den vackert gröna och kuperade ön har fått några av sina kanter tilltufsade av erosion vilket från luften ser ut som små röda blödande sår men i övrigt är mötet med Påskön överväldigande. I rimlighetens namn borde ön faktiskt inte ens finnas där mitt ute i det stora blå. Den är liksom belägen så galet långt ifrån alla former av land och civilisation att det är helt orimligt. Men den gör det. Och det är bara så häftigt!
Luftfuktigheten var slående när man klivit av planet efter landningen på den extra långa landningsbanan som sponsrats av självaste NASA. Elin fick syn på Anna, Linnea och gruv-Elin på den lilla flygplatsen ungefär samtidigt som jag lyckades lokalisera vår värd Oscar som erbjöd skjuts med packningen till vårt hostel efter att vi hade pröjsat för öns naturparksavgift. Vi bestämde lunchmöte med tjejerna inne i huvudorten Hanga Roa (egentligen öns enda ort) och rövade med oss Anna som vägvisare.
Jag förälskade mig direkt i vårt lilla hostel som låg i en lummig trädgård. Vilka som egentligen var personal på stället var oklart; släktingar, grannar och gäster kom och gick och verkade hugga i där så behövdes. Det var könsåtskiljda dorms som gällde och den enda andra gästen i mitt fyrbäddsrum var en tystlåten och mycket försynt chilenare. Jag släppte snabbt av packningen på min säng och tog därefter den tio minuter långa promenaden ned till Hanga Roas lilla huvudgata tillsammans med Elin och Anna.
Vi slog oss ned på ett ställe med prisvärda empanadas tillsammans med Märit, Linnea och gruv-Elin och lät sedan de nu ärrade ö-veteranerna gödsla oss med tips och berättelser ifrån deras dagar här med Rosa Bussarna som uppenbarligen varit alldeles fantastiska. Anna var så uppspelt att hon övergick från vanliga motorvägshastigheten på sina beskrivningar till en Autobahn utan hastighetsbegränsning och Linnea fyllde på med sina typiska specialdetaljer som ofta kräver en ganska lång transportsträcka för att komma till den finurliga poängen.
Efter lunchen tog vi en kortare vända på byn. Nere i hamnen fick jag se mina första Moai (de gåtfulla berömda stenstatyerna) och blev naturligtvis alldeles till mig av upphetsning. När lugnet åter hade lagt sig gick vi och bokade bord på en restaurang inför kvällen och fotograferade sedan tjejerna när de åkte iväg på en förbokad båt- och snorklingstur.
Elin och jag återvände till vårt hostel där vi surfade på nätet en stund tills uppkopplingen bröts. Jag gick då över till att skriva dagbok vilket följdes av en lightversion av siesta tills det var dags att bege sig av för kvällen. Tjejerna hämtade upp oss längs vägen till restaurangen och vi fick därtill bonussällskap av Andreas, Bettan, Mats d.ä. och Kjell-Åke till bords.
Vårt bord var uppdukat utomhus bara någon meter ifrån det eviga havets landningsplats och stämningen till bords var avslappnad och god bland alla som skulle inleda sin hemresa till Sverige nästa dag. Jag lyckades faktiskt chocka omgivningen genom att beställa in tonfisk. Det var riskfritt i mina ögon eftersom hel färsk tonfisk aldrig varit ett bekymmer för min del - det är den vedervärdiga kattmaten på burk jag klöks av, inte den äkta varan. Mitt val visade sig klokt. Fisken serverades tillsammans med alldeles lila potatismos (färgat av sötpotatisen den var tillverkad av) och som sällskap till maten fick vi en av Påsköns berömda och alldeles fantastiska solnedgångar. Det enda som egentligen störde idyllen var de närgångna vilda hundarna. De hade varit närvarande i hela Sydmerika men det var först här på Påskön de uppträdde irriterande och ibland nästan lite hotfullt.
Vi följde det svenska gänget nästan hela vägen till deras boende efter maten vilket var en ganska rejäl promenad. Annas vägbeskrivning för att vi skulle hitta hem till vårt hostel i mörkret var att sedan hela tiden hålla till höger vilket vi också gjorde. På ett ställe fanns dock en högersväng som hon nog inte tänkt på och vi kom något vilse i den varma februarinatten. Ett par frågor till två ungdomar på moped styrde oss dock på rätt spår igen och vi lyckades komma fram till vårt hostel utan att vi hann bli extremt vilse.
<- Tillbaka
