Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-21 (19:48)
Jag slutar aldrig att förundras av det här med tidsomställningar. Vi hade lyft från Påskön 00:05, käkat, kollat på film och sovit. Totalt sett en flygresa på nästan fem timmar. Ändå var klockan bara 00:55 när vi landade på Tahiti. Vart försvann de där timmarna? Hamnar de på livets bonuskonto någonstans eller hur fungerar det egentligen?
I Franska Polynesien, som vi nu befann oss i, förstår man att spela på legenden om sin egen paradisiska förträfflighet. Trots att det var efter midnatt möttes vi upp i ankomsthallen strax före passkontrollen av två jeppar i hawaiiskjortor som spelade på någon typ av ukulele och en sjungande polynesiska framför en skylt som förkunnade att vi var välkomna till Franska Polynesien.
Detta är inte ett riktigt land utan ett så kallat franskt utomeuropeiskt förvaltningsområde och därför fanns det en riktigt trevlig gräddfil för oss svenskar i passkontrollen som enkelt och smidigt kunde glida igenom den Europeiska Unionens fil. Vi var liksom i EU och ändå inte och det kändes snöpligt att inte få en ny stämpel i passet vilket jag faktiskt fått i alla resans tidigare nitton länder.
En annan sak som däremot gjorde mig på gott humör var att jag tycktes ha fått gehör för mina tankar om en flygplatsövernattning. Man kan inte dra iväg på en resa runt jorden utan att sticka in minst en hederlig, effektiv, obekväm och ekonomisk flygplatsvistelse. Som förberedelse hade vi studerat en av Internets äldsta resecommunities - Sleeping in Airports - som utöver en massa handfasta tips recenserar de flesta av världens flygplatser ur ett övernattningsperspektiv. Vi visste således att det gick att övernatta på Papeetes flygplats och vi visste att det inte skulle bli bekvämt. Har man bara förutsättningarna klart för sig blir det sällan några bekymmer enligt mitt sätt att resonera.
Till på köpet hade vi lyckats inspirera de evigt ungdomliga australiensiska pensionärerna Alex och Pip till att följa vårt exempel. Därmed blev vi fyra stycken borta i vår lilla hörna som försökte stjäla någon timmes sömn innan den nya dagen grydde. Jag sov naturligtvis inte särskilt bra på det hårda golvet men det hade varit väldigt omständigt och dyrt att fixa med några timmars boende i Papeete eftersom vi ändå planerade att ta en ganska tidig morgonfärja därifrån.
Alex och Pip skulle iväg på sitt håll på morgonen och vi tackade för de senaste dagarnas sällskap innan vi åt på flygplatsens McDonalds till frukost. Därefter förhörde vi oss om bussar in till stan. Instruktionen vi fick var att gå tvärsöver parkeringen och vinka in första bästa buss. Sagt och gjort! Vi fick visserligen vänta en oväntat lång stund på bussen och satt sedan ohjälpligt fast i hamnstadens morgontrafik lite väl länge för att det skulle vara trivsamt men framåt kom vi. Några lokalbor hjälpte oss med att peka ut var vi skulle hoppa av bussen och på vilket håll vi skulle gå för att komma till färjorna. Det var varmt och svettigt men det kändes samtidigt befriande backpackigt efter att ha haft merparten av logistiken fixad under de senaste månaderna.
Elin pratar bra franska och fixade med köpet av båtbiljetterna. Vi släppte av våra stora ryggsäckar till ett par väsklastare som verkade seriösa och hade sedan en stunds dödtid innan färjan skulle gå som slogs ihjäl under ett tak som skyddade mot den skarpa solen på terminalens andra våning varifrån man hade god utsikt och kunde följa en massa intressant lastande och lossande i den livliga hamnen.
Färjan till Moorea var både större och modernare än jag hade förväntat mig. Färden till Tahitis vackra syster-ö gick på ungefär en timme och medan vi närmade oss ön kunde man stå uppe på däck och beundra skönheten på andra sidan vågorna. Med en lummig klädsel i grönt och spetsiga höga toppar i mitten var det ofrånkomligt att låta bli att tänka på sagor och magi. När man kom närmare förvandlades mycket av det lummiga gröna till kokosnötspalmer samtidigt som havets färg övergick till turkos när båten kom innanför korallrevet. Det enda som nu saknades var de vita sandstränderna - alla de andra komponenterna i den perfekta Söderhavsidyllen var på plats!
Moorea mäter ungefär sex mil i omkrets och runt hela ön går en asfalterad väg. Förutsatt att vi hade förstått saken rätt fanns vårt boende på andra sidan ön och för att komma dit skulle vi således behöva åka ungefär tre mil i buss. Det var inga bekymmer med att hitta bussen men däremot tycktes chauffören ha helt andra intressen än att leverera passagerare från punkt A till B. Vilka dessa andra intressen var lyckades vi dock aldrig riktigt klura ut.
Först parkerade han bussen på en bensinmack i mer än tio minuter utan att tanka eller handla i mackbutiken. Det handlade nog mer om en lust att stå just där en stund och filosofera. Därefter flöt bussfärden på ganska bra ända tills vi nästan var framme. Utan förvarning parkerades bussen vid vägkanten och chauffören klev ut och försvann spårlöst. Efter tio minuter började jag och Elin skruva på oss lite oroligt och fråga de fyra andra kvarvarande passagerarna om de visste vad som försiggick. De två turisterna hade ingen aning och de två lokalborna manade till lugn. Ytterligare fem minuter senare brast dock tålamodet hos den tjocka lokala kvinnan som gick fram till förarsätet och tryckte upprepade gånger på tutan utan någon form av resultat. De två andra turisterna klev i ren uppgivenhet av bussen med sina resväskor och började gå. Strax därefter dök dock chauffören upp, till synes oberörd, och körde oss den sista kilometern. Vad han hade sysslat med de sista tjugo minuterna förblev ett mysterium.
Vi hade bokat boende i ett litet tremannarum på Camping Nelson - ett av få budgetboenden i hela Franska Polynesien. Campingen ligger precis intill en av Mooreas stränder och drivs av en humorbefriad och ganska märklig man som nog aldrig försökt vara trevlig i hela sitt liv. Elin och campingägaren hamnade direkt i en prisdiskussion om en tjugolapp som tog flera minuter att reda ut fastän att gubben egentligen hade lite bråttom då han behövde skynda till en affär som strax skulle stänga för siesta. Därför fick vi guida runt oss själva efter en snabb rumsinspektion. Det fanns ett stort kök på området fyllt med katter, rikligt med toaletter och duschar samt några få tält. De flesta av gästerna tycktes göra som vi och bo i de små huslängorna i trä utan eluttag. I vårt fall skulle vi få dela rum med en ganska trevlig fransyska som hade förlagt en tredjedel av sin treveckors semester till Moorea.
Värmen var på gränsen till påfrestande och jag tillbringade merparten av eftermiddagen i skuggan under ett barrträd som fällde små kottar. Det enda alternativet var nämligen att ligga under en kokospalm och riskera livet på grund av fallande nötter. Ett par dopp blev det också i det turkosa vattnet men den senaste nattens äventyr hade gjort mig ganska sliten så huvudfokus låg helt klart på vila. Framåt kvällningen gick vi och handlade. Prisnivån är en av världens högsta och att laga mat på egen hand är därmed det enda hållbara alternativet för att hanka sig fram här som backpacker. En pizza på restaurang kostar mer än 150 kronor och annars startar de billigaste huvudrätterna på strax över 200 kronor. Dricka och eventuell dricks på det och man har smällt en halv dagsbudget - på en måltid...
De flesta importerade matvarorna är franska och allt importerat är naturligtvis dyrt. Denna första kväll på Moorea höll vi maten så enkel som möjligt - pasta med pesto, kort och gott. Pastan koktes på en av gasplattorna i det allmänna köket där merparten av öns mygg tycktes bo och efter maten blev det tidig läggning för att komma ikapp med sömnen. Först vila, sedan lite mer av paradiset - sådan var planen!
<- Tillbaka
