Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-22 (19:00)
Egentligen hade jag planerat att få till ett par joggingrundor redan på Påskön men de dåliga ursäkterna hade fått överhanden under de magiska dagarna på den ensliga ön och nu var jag fylld av dåligt samvete och fullt påklädd för löpning så snart solen gått upp.
Jag satte av i motsatt riktning mot det håll vi kommit ifrån med bussen under gårdagen för att få lite mer klarhet i vad som fanns i närheten av campingen. Under bussresan hade vi förvånats över att den södra delen av ön inte alls var exploaterad av turismindustrin och helt saknade vita stränder. Det var inte alls vad vi trott på förhand och knappast vad man kunde förvänta sig i norr? Teorin visade sig korrekt. Nästan omedelbart passerades ett område med butiker som sålde souvenirer och tahitiska pärlor, strax därefter en kajakuthyrare och sedan kom jag till Intercontinental - en av dessa idylliska resorter man ser i resebroschyrerna med bungalows på träpelare ute i havet och halmtak. En stund senare vände jag på klacken. Värmen började bli riktigt plågsam och det fick räcka med ungefär sju kilometers löpning i denna påfrestande hetta med tanke på hur lite jag hade rört på mig under de senaste månaderna.
Lycka är att få avsluta en löprunda med havsbad. Råkar sedan vattnet vara turkost och löjligt inbjudande blir ju inte saken direkt sämre. På väg ner i vattnet fick jag imponerade kommentarer av ett yngre tältande holländskt par som menade på att det var riktigt storstilat att ge sig ut och springa i den fuktiga och bedövande värmen. Med sådant beröm kliver man naturligtvis ner i plurret med extra stolt och hög svansföring. Så värst mycket svalka erbjöd kanske inte heller vattnet men det fick åtminstone hejd på de ymmiga eftersvettningarna.
Elin hade vaknat till liv ungefär samtidigt som jag kom tillbaka ifrån löprundan och fick sig en rejäl överraskning under morgondoppet. Vid vår strand fanns en lång stenrand under vattnet knappt tio meter ut i havet. Huruvida den var naturlig eller byggd som en vågbrytare var oklart men ville man bara ta sig ett snabbt dopp gick det utmärkt att bada på dess insida vilket Elin hade gjort. Jag hann anlända i tid till stranden för att mötas av en sammanblandning av en förfärad och upphetsad själ som berättade att två stora stingrockor just simmat förbi henne på insidan av vallen. Just som hon berättade detta kom en tredje stingrocka förbisimmande på andra hållet stor som ett litet tefat. Kanske inte riktigt det badsällskap man är van vid hemifrån...
Campingvärden, som var ungefär så långt ifrån definitionen av ett charmtroll man kan komma, hade i ett förhastat ögonblick vid något tillfälle fått för sig att installera ett trådlöst nätverk med begränsad räckvidd på campingen. För att ingen skulle luras till att tro att han innerst inne trots allt var en rekorderlig typ hade han sett till att hastigheten på nätverket var alldeles bedrövlig och dessutom infört ett schema som bara han kände till för när nätverket skulle vara påslaget. Dagar då han var på gott humör gällde samma tider för nätverket som för receptionen men de dagarna hörde till undantagen och eftersom jag ändå knappt kunde komma åt det långsamma nätet på min telefon ens när det var påslaget genomförde jag ett av mina traditionella spårhundsförsök strax efter frukosten.
Allt detta sökande efter öppna trådlösa nätverk har nästan gjort mig till en blodhund i sammanhanget. Jag slår på telefonen och vandrar längs gatorna på jakt efter nät likt en surfare som söker den perfekta vågen. Vid en elektonikbutik fick jag signal och klev in och fick då syn på ett par datorer som såg ut att vara tänkta som ett Internetcafé i miniformat. På en direkt fråga till butiksinnehavaren om jag kunde använda en av datorerna fick jag dock det överrumplande svaret att det inte fanns något Internet denna dag. Det måste vara en världsnyhet?
Några sekunder senare mjuknade han dock och pekade på ett café som skulle öppna om en timme. Köp en kaffe där så kan du sitta så länge du vill, sade han uppmuntrande. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig så länge utan testade nätet direkt som visade sig vara öppet. Någon måste dock ha fått syn på mig där jag satt och tjuvsurfade vid vägkanten för nätet stängdes av ganska snart efter att jag lyckats posta några dagboksinlägg.
Mitt sökande gick vidare och jag hittade till en bar med en wifi-skylt, beställde in en cola och fick koden. Ett snabbt nät! På rimligt gångavstånd till campingen dessutom. Vistelsen på Moorea var räddad ur ett omvärldskontaktperspektiv och jag kunde med ro i sinnet ta mig tillbaka till köket på campingen och hjälpa till med lunchförberedelserna. Det blev pasta. Jag började redan känna mig trött på det.
Förmiddagens väder hade varit kalasfint men efter lunch började det mulna på en del även om det fortfarande var varmt. Jag skriver helst och bäst på morgonen eller kvällen så även om det fanns tid för dagboksskrivande greppade jag tag i en pocketbok och lyckades med bedriften att klämma hela boken på en eftermiddag, mestadels i en liggande position på en träbänk under det skuggande trädet med de små kottarna.
Det fanns någon sorts gemensam solnedgångstradition på campingen som jag inte riktigt hade uppfattat under den första kvällen. Campingens gäster slöt upp nere vid stranden för att tillsammans följa det gula klotets sista minuter innan det slukades av horisonten. Åt sidorna på himlen bildades fler nyanser av rosa färg än jag nästan visste fanns. Ett par av bänkgrannarna försökte bidra till stämningen genom att bjuda på kokosnöt vilket inte är någon större personlig favorit. Jag tuggade artigt en stund och kastade sedan bort min bit när ingen såg. Har definitivt haft sämre kvällar.
<- Tillbaka
