Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-03-27 (18:08)
Ibland kan det nog tyckas att jag överdriver betydelsen av att ha tillgång till Internet men det är en mycket stor skillnad på att bara vara ute och resa i några veckor och ett helt år. För en kortare resa kan man i princip lägga alla bokningar hemifrån och ha allt i huvudet. Så funkar det absolut inte på min resa. Jag ligger ständigt i korrespondens med boenden om hämtning på flygplatser, lägger nya boendebokningar, rekar senare resmål och kontrollerar fakta till dagboken. Jag närapå måste ha nät varje dag för att allt ska flyta på smidigt. Lägg därtill att jag lyckats gå och kära ner mig och vill vara i kontakt med Matilda ofta, är nyfiken på vad folk hemmavid har för sig och följer en del som pågår i idrotts- och nyhetsväg. Det är ett enormt nätbehov som utkristalliserar sig och när det kärvar får man ibland ta till desperata åtgärder.
För några dagar sedan hade jag stått och tjuvsurfat på ett hotellnät i en skum hamngränd i Papeete och dagarna innan det suttit gömd i en liten vallgrav på Moorea för att stjäla nät ifrån ett café som strax skulle öppna. Här på Bora Bora kunde jag inte hitta några öppna gratis nät i omgivningarna och började känna mig desperat nu på morgonen efter ganska många timmar utan kontakt med omvärlden och tvingades krypa till korset. En butik vid vår uddes fäste på ön utannonserade i sitt skyltfönster att om man handlade för minst ca 150 sek hos dem skulle man få deras wifi-kod. Det enda jag fann av värde i butiken var en blå t-shirt för 200 spänn och så kom det sig att jag blev ägare till en souvenir-tischa som det står Bora Bora på.
Lyckligtvis var nätet raketsnabbt vilket kompenserade upp en aning för min ångest över t-shirten som jag just inhandlat. Dessutom fick jag snabbt tag i Matilda så att vi kunde gå igenom bokningarna till Cooköarna som började bli lite brådskande. Tiden går så fort och plötsligt var det bara någon vecka tills hon skulle vara på plats hos mig!
Timmarna fram till lunch handlade enbart om skönt strandliv. Jag badade en del, promenerade runt på stranden och tog en lite längre simtur men fokuserade mest av allt på att skriva dagbok. Med Matildas ankomst så nära inpå kunde jag känna ett behov av att skriva ikapp en del eftersom jag säkerligen skulle tappa fart när hon kommit ner till Söderhavet.
Hur ofta i livet serveras man lunch på en av världens lyxigaste öar i en strandbar av en transa? Nu kan jag krita upp en etta i den kolumnen. Hen var en storväxt sak som tycktes se hela ytan utanför köksbyggnaden som sin alldeles egna och speciella scen och varje entré var ett nöje att följa. Den köttgryta vår matbeställning visade sig vara smakade alldeles utmärkt och medan vi åt gick funderingarna naturligtvis åt transans håll. Hur fungerar det att leva ett liv med så avvikande inriktning på en så liten ö? Vore det inte enklare att ta sikte på en storstad med likasinnade?
Eftermiddagen flöt på i samma stil som förmiddagen med den lilla enkla skillnaden att jag fokuserade något mer på bokläsning. Rastlösheten började få ett grepp om mig och Elin var inte främmande för tanken på en kajakutflykt under morgondagen. Vi hade börjat kolla upp utbud och priser i omgivningarna och det var tyvärr bara till att konstatera surt att några fynderbjudanden var det definitivt inte tal om.
Pensionatets gasspis var en livsfarlig sak. Första kvällen hade vi behövt lite assistans av Tina för att få igång en platta och hon hade då passat på att förödmjuka Elin genom att lära henne hur man tänder en tändsticka. Oerhört underhållande att se trumpen ilska nästan bubbla ut ur resekollegan för mig som bara var en åskådare! Denna kväll klarade vi av monstret på egen hand och sjösatte pasta med pesto. Snart tror jag nog den maträtten börjar växa ut ur mina öron!
Första natten hade vi varit helt ensamma i byggnaden men nu började det fyllas på med folk i de andra rummen. Synd om dem! Trots att vår fläkt lät som ett tredje världskrig och förmodligen höll alla levande varelser på några kilometers omkrets vakna kände vi oss nämligen nödgade att testa en natt med den påslagen efter det svettbad vi genomlidit natten innan. Jag kände direkt när jag gick till sängs att detta var att föredra! Ge mig nu bara lite kajak-, snorklings- och båtutflykter också så skulle jag nog kunna genomlida ytterligare några dagar i paradiset trots det låga tempot!
<- Tillbaka
