Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-04-07 (09:29)
Båten bromsade in i ett alldeles turkost parti vatten i lagunen som omger Tahaa. Någon pekade rakt ner i havet och alldeles strax upptäckte jag alla hajar och stingrockor som cirkulerade runt oss. Här ska ni i, tjoade vår guide glatt på franska som om det var det mest naturliga i världen och jag svalde djupt efter att Elin tolkat innebörden av vad hon just sagt. Det var inte särskilt länge sedan jag var så obekväm i vatten att jag nästan drog mig för att bada i allmänhet och nu förväntades jag vara så cool att jag snorklade med drygt meterlånga hajar! Om jag nu verkligen vågade mig i förstås...
Något riktigt tydligt besked om när dagens utflyktstur skulle inledas hade vi egentligen aldrig fått utan det enda som sagts var att det skulle bli runt nio på morgonen. Därför kom det som en liten överraskning när jag satt och frukost-idisslade baguette med nutella ända upp till öronen på bungalow-verandan och avbröts av beskedet att vi behövde komma iväg inom tio minuter. Att någonting någonsin skulle vara bråttom på den här ön kändes oerhört främmande men förklaringen visade sig vara att turen fått bokningar från Tahaas enda resort som ligger på en liten motu utanför huvudön och därmed steg uppenbarligen stressfaktorn ett par pinnhål hos guiden som visade sig vara mamman till grabben som hade mig som idol. Elin och jag lastades ombord på en pickup och placerades på varsin träbänk och därefter bar det av över ön.
Längs med vägen fiskade vi upp en väninna till guiden som uppenbarligen skulle fungera som medhjälperska samt barnpasserska åt guidens bebis. Ingen av dem pratade engelska och det föll på Elins lott att tolka franskan till mig och de två par som plockades upp i en liten hamn dit de kom med en båt från resorten.
Vi gjorde ett snabbt stopp längs med vägen vid ett fruktstånd där guiden inhandlade en stav fylld med illröda rambutan-frukter. Rambutan är nära besläktat med litchi men har långa trådar som sticker ut från frukten. Det vita, något slemmiga, fruktköttet var ganska smaklöst men att öppna och suga på dessa frukter var ett trivsamt tidsfördriv. Efter en stund styrdes bilen bort mot vår vik och vi hoppade för en kort stund av pickupen för att knäppa bilder ifrån en utsiktsplats innan vi efter en ganska lång transportsträcka stannade till vid en pärlfarm.
Detta gjorde mig uppspelt! Svarta pärlor har en speciell symbolisk betydelse i min resa som jag kommer återkomma till i en stor utsvävning om några veckor men för stunden nöjer jag mig med att konstatera att de tahitiska svarta pärlorna odlas i ostron på havets botten. De allra bästa kan återanvändas upp till ungefär fem gånger och producerar då större och större pärlor. Det finns naturligtvis en hel vetenskap och en mycket noggrann klassificering av pärlorna efter form, färg och storlek. Vid pärlfarmen fick vi en mycket intressant genomgång av tillverkningsprocessen samt en rejäl demonstration av utseenden och smycken innan man ville få oss att handla. Inte en chans! Bara en ganska uselt klassificerad liten ströpärla kostar en hel förmögenhet. Med tanke på att farmen vi besökte varje år skördar 30 000 pärlor och att 20 000 av dem går till försäljning handlar det onekligen om riktigt big business. Man ska dock komma ihåg att endast tre procent av skörden blir helt runda och av A-kvalité.
Ifrån pärlfarmen tog vi oss an ännu en oväntat lång transport innan vi rullade in på en vaniljodling. Vaniljplantan togs en gång till den här delen av världen ifrån Sydamerika och idag anses den vanilj som odlas i Franska Polynesien kanske vara den finaste som går att frambringa. Uppskattningsvis 70 procent av landets vaniljproduktion kommer ifrån odlingarna på Tahaa där plantorna växer mot värdträd i skuggiga sluttningar eftersom de vare sig vill ha för mycket av vatten eller sol. Alla plantor handpollineras vilket är ett helt avgörande moment i vaniljframställningsprocessen. Blommorna öppnar sig bara en dag under den några veckor långa säsongen och missar man dem då blir det ingen vanilj. Detta är ett riktigt hästarbete som kräver stor bemanning över en kort tidsperiod vilket gör det svårt att hålla sig med en större odling.
Vid detta tillfälle då vi besökte odlingen var skördeperioden förbi och de lätt böjda storvuxna bruna bönstavarna låg utspridda över stora bord för torkning vilket är en process då de krymper samman och blir till de små, nästan svarta, stavarna som vi hittar hemma i butikerna. Bara att få se de enorma bruna torkande vaniljstavshögarna var i sig tillräckligt för att stoppet skulle vara intressant.
Vi trodde oss egentligen ha köpt en heldagstur i båt med stopp för pärlor, vanilj och snorkling men det var inte förrän nu vid lunchtid vi faktiskt fick kliva i båten och då var det ifrån Hibiscus brygga. En tråkig och typiskt extremt alldaglig fransyska som hade flyttat in på Hibiscus tillkom på turen och när båten puttrade ut ur viken mot Tahaas lagun trodde vi oss vara på väg till lunchen eftersom det kurrade i våra magar. Men icke, först skulle det alltså snorklas med hajar och jättelika stingrockor i den turkosa lagunen. Jag svalde djupt. En gång. Två gånger. Sedan började jag trä på cyklopet över huvudet.
Jag lät de ivrigaste hoppa i först ifrån stegen, tog ännu ett djupt andetag och plumsade sedan i själv. Vattnet var klart, ljummet och behagligt och alldeles fyllt med jättelika stingrockor som cirkulerade runt båten. De flesta hajarna höll sig på en liten bits avstånd och jag inledde med att greppa tag i den islängda livbojen för att vara säker på att få ordentlig ordning på andningen medan jag spanade omkring.
Så hände något med mig. Nyfikenheten tog överhanden och jag lämnade gänget vid livbojen för att komma i närmare kontakt med hajarna. Dessa revhajar var ungefär en dryg meter långa och gled majestätiskt fram genom vattnet. Inte så sällan hade de ett sällskapsdjur i form av en vit fisk, förmodligen någon slags mal, på en till två decimeters längd som satt fästa på dem och rent generellt verkade hajarna vara måttligt intresserade av mig. Då och då passerade fortfarande en av de jättelika stingrockorna förbi under mig nära botten även om de flesta höll sig nära båten. Hajarna kändes ofarliga och stingrockorna var klart läskigare när jag snorklade i Belize där det var mycket grundare och de kom så otroligt nära kroppen.
Efter ett tag vändes min uppmärksamhet istället mot korallrevet ett tjugotal meter bort och jag simmade över till skapelsen. Runt korallen levde massor med färgglada saltvattensfiskar som hade fullt upp med sina bestyr och knappt noterade den klumpige svensken uppe vid ytan. Faktiskt var jag så sysselsatt med snorklandet att kaptenen fick hämta upp mig eftersom jag tappat bort både tid och rum. Vilken scenförändring! Här har vi killen som knappt badade på djupt vatten för 1,5 år sedan...
När vi alla kommit upp i båten skickade besättningen i lite mat i plurret åt hajarna och ganska snabbt drabbades jag av ångest när jag insåg vilka hungriga stora varelser jag varit ute och simmat med! Men jag gjorde det och kunde med gott samvete slå mig ner i en plastsolstol på en liten motu (ö) i lagunens utkant medan personalen förberedde lunchbaguetter (dessa baguetter bli man tydligen aldrig fri ifrån).
Med lunch-picknicken på den idylliska lilla ön med palmer och klart turkost badvatten avklarad kunde vi ladda för dagens andra snorklingsstopp vilket även detta var spektakulärt. Båten lade till vid en öde ö som vi vadade i land till och sedan korsade till fots. Instruktionen som följde därefter var att man skulle kliva ut i ett väldigt strömt parti vatten och bara glida med tillbaka till båten med huvudet under ytan.
En riktig undervattensföreställning med rikliga mängder fisk och koraller passerade revy så snart man fått ordning på kropp, armar och ben. Det var nämligen så strömt att man ofta inte riktigt kunde styra sitt öde och ibland lite obehagligt när man gled in mot ett parti koraller nära ytan. Själv slog jag emot en korall med höger knäskål och fick ett mindre skärsår vilket jag långtifrån var ensam om. På det hela taget var det dock en riktigt festlig upplevelse.
Efter det sista snorklingsstoppet släppte vi av de två paren på den lyxiga resorten och återvände till Hibiscus tillsammans med den tråkiga fransyskan (det måste sitta i de kvinnliga franska generna?). Dagen avslutades med de vanliga kvällsrutinerna; himmelsk mat följt av Internetsurfande i sofforna tills dess att vi blev utkastade av en trött Leo och vi kunde då summera den kanske bästa, upplevelsefyllda och lärorika dagen hittills i Franska Polynesien. Äntligen en ordentlig utflykt som blev av!
<- Tillbaka
