Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-04-13 (22:43)
Boendet hos Gerard visade sig vara en verklig fullträff. Inte nog med att vårt studioroom var stort och fräscht, så mycket annat var också inkluderat i priset mer än sängplatserna. Ett exempel på detta var att jag på morgonen kunde lämna in en jättetrave med tvätt alldeles gratis - en förmån som jag hittills under resan inte stött på någon annanstans! En annan sak som ingick var fri tillgång till fullt acceptabla cyklar och så snart vi hunnit avverka den frukost som inhandlats bara något kvarter bort (i mitt fall supergoda nybakade köttfärspiroger) packade vi ner kameror och vattenflaskor och trampade ut ur Vaitape för att att ta sikte på en liten sandstrand som Gerard hade tipsat om.
Vi hittade till den lilla stranden lokaliserad i en mindre bukt och jag sysselsatte mig genast med dagens viktigaste projekt som gick ut på att få till en läcker utplacering utav ett av de inramade lagfotona av barndomspolarna. Självklart måste de få en viloplats på Bora Bora och till en början hade jag tänkt mig en upphöjd plats på stranden men när jag fick syn på några stenar som stack upp ur vattnet en bit ut i bukten förändrades planen. Elin fick ansvara för dokumentationen av hur jag målmedvetet vadade ut mot stensamlingen och valde ut den perfekta döda korallen som stack upp ur vattnet för ändamålet. Grabbarna förärades därmed en alldeles vidunderlig utsikt ut mot en av de lyxiga resorterna med bungalows i det turkosa vattnet.
Tillbaka hos Gerard, vars lodge för inte så länge sedan till hälften ödelades av ett jordskred trots närheten till Guds Hus i form av Bora Boras mormonkyrka, hade jag gott om tid till att packa ner alla mina nytvättade kläder innan vi fick skjuts ner till Vaitapes hamn som vi vid det här laget kände alldeles för väl efter alla timmar av väntan under regnskyddet. Det visade sig att vårt plan hade väldigt få passagerare och därför verkade ingen riktigt bry sig om att vår båt ut till flygplatsen var försenad.
Så småningom fick vi dock lämna regnskyddet och komma ut till flygplatsen. Jag var otaktisk och valde en fönsterplats till vänster i planet men Elin fick väldigt vackra bilder av Bora Bora ovanifrån strax efter att planet lyft.
Papeetes flygplats på Tahiti kände vi både utan och innan sedan tidigare och vant vandrade vi genom den upp mot vägen för att försöka vinka in en buss i riktning från staden ut längs kusten. Vi fick vänta en riktigt bra stund innan rätt buss dök upp och hann sedan för ett tag bli mer än oroliga över hur vi skulle lyckas hoppa av på rätt ställe med all vår packning innan halva bussen engagerades i vårt sökande efter hållplatsen och hjälpte till. Vägbeskrivningen vi fått var rätt tydlig på punkten att vi skulle kliva av vid busstoppet PK 18 vilket vi hade goda skäl att anta inte enbart var namnet på en hållplats utan även en distansangivelse i kilometer till centrala Papeete. Direkt när vi klivit av bussen fick vi en bekräftelse på att vi hamnat rätt eftersom den grillrestaurang som fanns med i vägbeskrivningen låg där den skulle och nästan omedelbart dök den lilla vägen upp som vi skulle följa mot havet.
Någon direkt skyltning till vårt bokade boende Taaroa Lodge var det inte tal om utan när vi kom till slutet av grusvägen klev vi in genom en trädgrind och möttes då direkt upp av den riktiga profilen Ralph som äger stället. På sin hemsida kallar han sig för Ralph "No Problem" Sanford och ser mer än lovligt sliskig ut men i verkligheten visade sig han vara en riktigt trevlig prick som glatt visade oss runt på tomten.
I den sovsal på andra våningen i huvudbyggnaden där våra sängar stod utplacerade fanns bara en annan gäst. Man kunde ana sig till att det var gott om otrevliga flygfän och mygg i rummet och därmed var det en riktig befrielse när Ralph erbjöd sig att rota fram varsitt myggnät åt oss på en direkt fråga om saken ifrån Elin. Ännu nöjdare blev hon sedan när det visade sig att hennes myggnät var rosafärgat - med rätt färgsättning duger alltid vilken produkt som helst i en kvinnas värld.
För de flesta turisterna är Tahiti endast en mellanlandning på vägen till andra resmål och huvudorsaken är att ön saknar vettiga stränder. Här fanns dock en enklare strand direkt nedanför en stenmur och tog man bara på sig badskor gick det alldeles ypperligt att ta sig ett skönt eftermiddagsdopp.
Uppe ifrån tomten med stenmuren hade man en utmärkt utsikt mot magiskt vackra Moorea i solnedgången så det blev nästan som att sluta cirklarna på vårat polynesiska äventyr genom att blicka ut över havet mot ön där allting började ifrån avslutsplatsen.
Även om vi käkat på roulotte redan tidigare är det på Tahiti man verkligen behärskar denna serveringsform till fullo och enbart i närheten av vårt boende fanns tre sådana serveringsvagnar på gångavstånd. Den vi fastnade för hade rullats in på en annars öde tomt längs med huvudvägen till Papeete och ute vid vägen hade det satts ut en skylt med blinkande belysning i kvällsmörkret som förkunnade att här serverades minsann ypperlig mat på Roulotten Le Paradis.
Den lilla restaurangvagnen drevs av ett medelålders, till synes nyförälskat, par och deras kvällsliv tycktes bestå i att titta på TV tillsammans i restaurangvagnen när de inte hade kunder. Den här kvällen var vi de enda gästerna och vi slog oss ner vid ett av de tre enkla borden framför vagnen och blev serverade av kvinnan som ansvarade för allt utom matlagningen i den enkla affärsverksamheten. Då och då drabbades vi utav ett styng av ångest över att Paradiset inte hade några andra gäster men paret verkade kunna leva av kärlek och tycktes bry sig måttligt. Inte undra på det förresten - driver man en restaurangvagn som uppkallats efter paradiset lär ens bekymmer vara få? Med välfyllda magar promenerade vi sedan tillbaka till våra sängar på Ralphs domäner i den kolsvarta Tahiti-natten där man fick se upp för biltrafiken, skällande hundar samt lömska vattenpölar på grusvägen.
<- Tillbaka
