Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-04-14 (01:36)
Vi hade hunnit gå och lägga oss innan rummets tredje gäst kom insmygande under natten men på morgonen höll denna yngling inte längre lika låg profil. Höga snarkningar dånade borta ifrån hörnet där han sov men han tycktes alltid reagera på ljud så den givna taktiken för att få tyst på karln var att röra sig lite diskret i sängen. Ralph hade påstått att killen var en tjeck men när vi presenterade oss för varandra visade det sig att han kom ifrån Slovakien. Den stackars slovaken hade inte gjort sin hemläxa tillräckligt noggrant före avfärden hemifrån och hade bokat in en hel månad på Tahiti i tron att det skulle vara en riktig paradisö och nu kämpade han som en besatt med att fördriva dagarna i total ensamhet.
Den gode Ralph hade gjort en ganska stor sak vid rundvisningen av att han kliver upp före solnedgången varje morgon, promenerar bort till affären och köper frukostbaguetter åt sina gäster men vad han hade glömt att berätta var att det inte ingick något pålägg i hans frukostupplägg. Lyckligtvis hade Elin med sig de sista resterna av en marmelad hon köpt på Tahaa så vi slapp äta varsin torr baguettehalva till frukost. Dessutom hade jag släpat med mig mitt kaffepulver vilket säkrade upp en liten koffeinkick i det öppna allmänna utrymmet på nedanvåningen där kök och bänkar trängdes med en stor kollektion av gamla surfbrädor som Ralph sparat på sig genom åren.
Vad kanske inte så många känner till är att surfingen en gång i tiden föddes på Tahiti och på de flesta av öarna i Franska Polynesien hade vi vid många tillfällen mötts av den klassiska sköna surfarhälsningen med två utsträckta fingrar ifrån såväl unga som gamla lokalbor. Dock hade vi inte förut träffat någon lika stor surfingentusiast som Ralph som dessutom hade ett diplom (med en prischeck på 1500 USD som han vid något tillfälle tilldelats för en fjärdeplats på en surfingtour) uppspikat i en av korridorerna.
Det blev en del badande under förmiddagen och under perioderna då man torkade var det stora nöjet att följa vad den stackars uttråkade slovaken hade för sig. En bit in på förmiddagen var han så desperat av tristess att han grävde ner hela sig själv i sanden några meter ifrån strandkanten och sedan lyckades han med bedriften att somna varvid alla kroppsdelar som inte täckts till fullo av sandkornen brändes läckert röda.
Tiden tickade iväg ganska snabbt fram mot lunchen som vi tänkt oss äta på den lilla grillrestaurangen där bussen stoppat och släppt av oss en dag tidigare. Av någon oförklarlig anledning hade dock denna restaurang stängt en enda dag i veckan vilket råkade vara just på tisdagar men Ralph tipsade om att det fanns en annan enklare restaurang som borde var öppen om vi skyndade på stegen en smula en tio till femton minuters gångväg bort.
Det rörde sig väl snarare om tjugo minuters promenad och när vi äntligen kom fram till restaurangen ropade ett par välgödda polynesiska kvinnor som satt på uteserveringen att stället just hade stängt. Så lätt tänkte vi dock inte ge upp utan klev in och mötte den kinesiska ägaren som var betydligt mer intresserad av att göra affärer än sina anställda servitriser. Efter en kortare övertalningskampanj med desperata anspelanden fick vi honom till att återöppna sitt kök och tillverka en enkel lunchrätt med kött, ris och bönor som han egentligen inte ville servera turister med motiveringen att de normalt sett inte gillar den typen av enkel lokal mat. Sannolikt var vi mindre kräsna än den stora allmänna turistpöbeln för vi tyckte käket var helt ok och tackade kinesen varmt för vänligheten. Det var tredje gången på tre veckor som en kines räddat oss vid desperat hungersnöd när allt annat varit stängt - tur att detta folkslag aldrig tvekar när det finns en möjlighet att göra affärer då alla konkurrenter vilar!
Elin hade snöat in på att hon med nödvändighet måste hinna läsa ut en bok på svenska som hon fått av mig flera veckor tidigare för att kunna signera och sedan droppa av den i Taaroa Lodges boksamling. Finessen var att jag hade hittat boken på ett hostel i Buenos Aires och att alla läsare som haft den före henne skrivit i sina namn samt platsen där de plockade upp pocketboken och nu kände hon olust inför det faktum att hon kanske skulle bryta kedjan. Under tiden som hon stressläste boken med allt större panik för att hinna bli färdig strövade jag runt på tomten samt balanserade barfota på de små klipporna nere vid havet där jag spanade på krabbor och småfisk.
På tomten vid sidan om oss fanns ett par ständigt skällande löst springande hundar som jag gärna höll mig på avstånd ifrån. Lyckligtvis var Ralphs stora, tystlåtna och väldresserade hund till god hjälp i sammanhanget. Varje gång jag förflyttade mig ner på stranden följde den efter och vakade över husses gäst och så fort de skällande hundarna blev för närgångna spatserade den coolt och överlägset bort mot dem tills de tystnade.
Tystnaden i idyllen avbröts utan förvarning av röster borta vid trägrinden in mot tomten och eftersom inte Ralph syntes till traskade jag bort för att se efter vad som stod på. Det vi lyckats lista ut om lokalvalen på Sällskapsöarna var att inget av de färgglada partierna lyckats skaffa sig majoritet och nu hade man gått in i en ny valomgång och uppenbarligen hade valarbetarna i det orangea partiet ännu inte gett upp hoppet om att värva nya röster eftersom de satt igång en skränig dörrknackningskampanj. Jag förklarade glatt för valarbetarna att jag inte var röstberättigad men gick och hämtade Ralph som fick sig ett samtal med de orangea valarbetarna under tiden som jag passade på att fotografera dem.
Trots Elins desperata försök att läsa ut sin bok lyckades hon aldrig bli färdig och när skymningen började regera över Tahiti gav hon upp projektet. Istället dukade vi upp för avskedsfest med en nyköpt flaska franskt vin, ost och kex och njöt av utsikten från våra sittplatser mot Moorea samt mot en solnedgång som tyvärr stördes av ganska stora mängder moln. Elins flyg hem till Sverige via L.A. och Paris skulle gå nästa morgon och därför summerade vi veckorna som gått och funderade runt höjdpunkterna, människorna vi mött och platserna vi sett i Argentina, Chile, på Påskön samt nu under de senaste tre veckorna på Sällskapsöarna i Franska Polynesien tillsammans.
Vårt sista gemensamma projekt på resan blev att gå och käka kvällsmat på samma roulotte som föregående kväll. Även denna afton var vi helt ensamma vid Le Paradis men vagnsinnehavarna tycktes lika lyckliga och nykära som förut ändå. Visst kändes det lite konstigt att Elin skulle åka, hon hade trots allt funnits med varje dag i min omgivning i mer än två månader och verkligen varit med och format detta mitt livs största projekt och äventyr. Men var sak har sin tid och nu var denna gemensamma epok över, en epok där vi utnämnde Påskön till den absolut största höjdpunkten bland många stora stunder.
<- Tillbaka
