Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-04-14 (08:00)
Även om Elin bokat en okristligt tidig transfer långt före soluppgången till flygplatsen tillsammans med ett äldre par som bott i en av Ralphs bungalows och hostat så mycket under de senaste dagarna att de omöjligen kunnat få behålla alla kroppens inre organ tvingade jag mig upp för att dela ut en avskedskram. Eftersom jag ändå var uppstigen passade jag därefter på att njuta av den tidiga morgonen med en värmande kopp kaffe som när Ralph kom tillbaka kompletterades upp med en fransk baguette och marmelad.
Under de senaste fem månaderna är det möjligt att räkna de dagar jag tillbringat helt för mig själv på min högra hand (några strödagar i Buenos Aires i mitten av januari) och även om inte heller denna period av ensamhet var planerad att bli särskilt lång kunde jag ändå känna att det skulle bli lite skönt att sätta upp agendan för de kommande dagarna helt på egen hand. Ännu tystare blev det när slovaken dök upp med sin packning och aviserade att han var i flyttagen och hade för avsikt att slå sig ner på en annan sida av ön. Med undantag av ett par i en bungalow skulle jag därmed vara den enda kvarvarande gästen på Taaroa Lodge under mitt sista dygn på Tahiti.
Planen för dagen var att utforska Papeete, huvudorten i Franska Polynesien, till fots samt få lite praktikaliteter ordnade. Jag tog skydd för solen bakom en hög häck uppe vid landsvägen och vinkade in en buss till vägkanten som dök upp efter ungefär tio minuters väntan. Därefter satt jag och noterade platser och tidsavstånd i min mobiltelefons anteckningar så att jag skulle ha koll på när det var dags att hoppa av bussen på vägen tillbaka. Beroende på huruvida det är rusningstrafik eller ej tar det fyrtio-sextio minuter att nå stadskärnan i denna stad som inhyser drygt 25 000 invånare. På Tahiti, som inte är en jätteö, bor det dock ytterligare 100 000 personer och många av dem jobbar i och kring den lilla staden vilket skapar en klart anmärkningsvärd rusningstrafik på morgonen och eftermiddagen.
Ändstationen för bussen är nere vid hamnkvarteren som jag kände till ganska väl sedan tidigare och därifrån promenerade jag upp till marknaden som snabbt kändes tråkig och enformig och stegen styrdes då vidare till en myndighetsbyggnad som jag traskade in i för att få lite skugga i den påfrestande hettan. En misstänksam blick ifrån en vaktmästare tolkades som ett tecken på att det var dags att börja röra på påkarna igen och jag bockade på kort tid av en hel rad med riktigt schyssta surfarbutiker som faktiskt inte var lika överprisade som man lärt sig att allting annars är i Franska Polynesien. Sannolikt berodde väl detta på den mördande konkurrensen.
Ett bra ställe att uppsöka när man är i desperat behov av AC är McDonalds och därför blev det på denna fantasilösa plats lunchen intogs medan jag grubblade över vart jag skulle ta vägen. Dagens två praktiska huvudärenden var att tillverka ett fotoalbum på nätet samt att växla mina polynesiska franc till NZD och hittills hade jag inte sett röken av vare sig Internetcaféer eller växlingskontor trots att jag avverkat merparten av stadens centrala gator. Någonstans i bakhuvudet hade jag dock en minnesanteckning om att jag läst att ett litet köpcenter precis där kryssningsfartygen lägger till i hamnen skulle inhysa ett Internetcafé och det var till det området jag nu bestämde mig för att koncentrera mitt sökande.
Mitt ibland nästan fotografiska läsminne visade sig åter vara en tillgång och jag spenderade nästan två timmar på att ställa samman ett fotoalbum ifrån Uruguay. Många hör av sig och vill se bilder ifrån resan men kan nog inte ana vilken tid jag lägger ner på att välja ut bilder och skriva bildtexter i mina försök att skapa en intressant story som ska kunna följas parallellt med dagbokstexterna för den som vill fördjupa sig i ett specifikt land eller område.
Kvinnan som drev Internetcaféet bekräftade mina misstankar om att det inte finns några växlingskontor i Papeete och jag hänvisades istället till en av stadens banker där man naturligtvis endast ville befatta sig med större valörer på sedlarna. Därav fick jag lite mer lokal valuta över än planerat och lyxade en smula genom att svalka mig med en riktigt stor och ofattbart dyr frozen yoghurt innan jag började söka mig mot busshållplatsen.
Väntetiden innan en av de orangea bussarna dök upp vilka tyvärr är de enda som går i rätt riktning var ofattbart lång och när en sådan äntligen rullade fram till hållplatsen hävdade chauffören på franska att jag ändå inte kunde ta hans specialbuss efter att jag visat upp lappen med vägbeskrivningen. I den här situationen saknade jag onekligen den franskspråkiga Elin som kunde förklarat vad chauffören egentligen försökte säga men knappast skulle varit skickligare än någon annan på att trolla fram en orange buss ur tomma intet. Ytterligare tjugo minuter senare dök dock slutligen rätt buss upp och med den egna hållplatstabellen jag tidigare tillverkat i min mobiltelefon var det enkelt att hålla koll på precis var jag befann mig längs rutten och hur mycket av resan som återstod.
Tillbaka på Taaroa Lodge var det väldigt tyst och jag tillbringade den sena eftermiddagen med att jaga efter stora krabbor med min kamera ute på de små stenbryggorna mot havet som sannolikt huvudsakligen kommit till för att fungera som vågbrytare. Ett par dopp blev det naturligtvis också innan jag efter en svalkande dusch satte mig i rörelse för att hitta något att äta till kvällsmat.
Jag kände mig faktiskt nästan som lite av en svikare när jag passerade förbi den hemtrevliga roulotten som Elin och jag ätit på två kvällar i rad och när jag uppfattade att paret spanade ut mot mig i mörkret längs vägen duckade jag snabbt och vände skamset bort huvudet för att de inte skulle känna igen mig och bli besvikna över att jag ställt in matsiktet på en av konkurrenterna längs med vägen. Jag var nämligen oerhört pizzasugen och visste att det serverades stenungsbakad pizza endast femtio meter längre bort.
Inte helt oväntat var jag den enda gästen vid den provisoriska pizzerian. Pizzabagarens lilla söta dotter som knappt var en hand hög torkade av mitt enkla plastbord och frågade om jag ville ha några extra förpackningar med en stark sås under tiden som jag väntade på att hennes pappa skulle bli färdig med min stora pizza. Serveringen var utan bestick och inledningsvis brände jag mig rejält på den ångande varma pizzan som jag mumsade i mig för hand. Under vandringen tillbaka till boendet blev jag alldeles varm i hjärtat då jag upptäckte att Le Paradis faktiskt hade två kunder denna kväll. Detta skulle Elin sett, tänkte jag, och gladdes innerligt åt att det förälskade paret fick något annat att göra än att bara titta på TV ännu en afton.
Eftersom kommande dag förväntades bli en seg resdag hoppade jag i säng tidigt och somnade snabbt. Någon timme senare väcktes jag dock av att Ralph kom körande in på tomten och hade med sig två nya gäster i bilen som han hade varit och hämtat på flygplatsen. De två nyanlända grabbarna skulle naturligtvis bo i sovsalen och även om jag låtsades sova i mörkret höll de ett herrans liv i rummet helt utan att visa någon form av respekt. Jag låg och njöt av den hämnd jag planerade inför nästa morgon under tiden som de, lyckligt ovetande om vad som väntade dem, rapade, fes och skrattade högt i godan ro. Hämnden skulle bli ljuv!
<- Tillbaka
