Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-04-17 (08:44)
En jetlaggad och otålig Matilda kunde inte låta bli att väcka mig tidigt på morgonen långt innan någonting öppnat. Då hade hon redan hunnit vara vaken i mer än en timme och ville såklart komma igång med att utforska Rarotonga på allvar efter gårdagens lite enklare smakprov och så snart vi trodde att cykeluthyrningsstället öppnat begav vi oss iväg. Vi hyrde varsin cykel i tre dygn och fick ett riktigt schysst rabattpris efter avdrag för såväl flerdagarshyra som att vi angav att vi bodde på Backpackers International.
Det är inte direkt varje gång som man hyr ett fordon och det absolut viktigaste villkoret är att man inte under några som helst omständigheter får lova att parkera under en kokospalm. Samtidigt som det är svårt att inte le åt ett sådant villkor blir man faktiskt något nervös och det hör inte direkt till ovanligheterna här att höra en kokosnöt falla till marken med ett brak. Man är ju liksom van att titta till höger och vänster för att spana efter annalkande faror men knappast uppåt...
Huvudtipset ifrån tjejen som hyrde ut cyklarna var att vi skulle försöka komma ihåg att ta innervägen ("the backroad") när så var möjligt för att uppleva det verkliga Rarotonga en bit bortom alla lyxiga resorter och stränder. Detta råd visade sig vara guld värt och våra första tjugo minuters cykling gick genom en verkligt grön och frodig idyll där det kändes som att man förflyttades minst 50 år tillbaka i tiden. Här levde folk som de alltid gjort nära naturen med egna små fruktodlingar i ett stilla tempo. Som alltid i Söderhavet var det gott om kringvandrande tuppar och höns, hundar samt en och annan fastbunden getabock, gris eller ko.
Då bakvägen tog slut på vår sida av ön började vi istället leta efter ett café eller liknande där man kunde få sig en god frukost. Förmodligen hade vi bara otur eller också var vi lite väl kräsna för det dröjde ända tills vi kom till Muri Beach på andra sidan ön innan vi hittade till det kombinerade bageriet/caféet LBV där vi utöver frukost också fick lite välförtjänt vila i skuggan.
På andra sidan vägen skyltades det ner till stranden som är den finaste på hela Rarotonga. Det är härifrån öns två operatörer inom lagoon cruising utgår för att ta med sig turisterna ut i lagunen på en tur som bland annat innefattar ett par snorklingsstopp och en picknick på en av de små öarna i lagunen. Rekommendationen vi fått var dock att vänta med vår Lagoon Cruise tills vi kom till Aitutaki som är ännu vackrare. Istället nöjde vi oss med att ligga en stund på stranden, ta ett par dopp och njuta av den otroligt läckra utsikten. Det är sällan jag blir imponerad men i det här vädret var detta, tillsammans med Whitehaven Beach i Australien, den vackraste strand jag sett!
Vi styrde därefter in cyklarna på den vackra bakvägen igen långt bortom den hektiska mopedtrafiken och stressen. På den här sidan av ön fick man tampas med en och en annan backe på innervägen och jag log lite i smyg åt Matilda som jag visste hade gett sig tusan på att bita ihop och inte klaga trots att hon bitvis hade det lite jobbigt i hettan. Som skönt var svalkade det alltid gott i vinden i nedförsbackarna och till sist kom vi fram till Avarua, tät- och huvudorten uppe i norr, där vi fnittrade åt en liten lada som påstods vara The National Museum innan vi cyklade ut igen på huvudvägen.
Vi gjorde ett stopp för att handla mat i den största affären mittemot hamnen och trampade sedan vidare hela vägen tillbaka med undantag för ett kort vätskestopp. Totalt sett mäter huvudvägen runt ön 3,2 mil och med tanke på att vi gjorde en del kringelikrokar bör vi ha kommit upp i totalt ca 3,5 mils cykling vilket får anses vara ett gott dagsverke på så enkla cyklar. Med nöjd min monterade Matilda av de strumpor hon fäst på cykelstyret för att slippa få svart gummigegg på sina händer - hur skulle jag inte kunna falla hejdlöst för en kvinna som har sådana specialarrangemang för sig?
För att hålla allting enkelt och bekvämt efter ett långt dagsäventyr käkade vi pasta med pastasås till kvällsmat på vårt hostel. Sakta men säkert börjar jag lära mig att behärska hostel- och pensionatvärldens gasspisar även om jag alltid är livrädd för att fingrarna ska brännas upp när det är dags att tända på någon av plattorna. Så mycket mer action än så blev det inte denna dag. Matilda pressade sig själv för att förbli vaken så länge som möjligt och hade tacklat sin jetlag förvånansvärt effektivt än så länge. Det brukar vara som allra värst för mig att resa österut men på henne märkte man inte så mycket mer än att hon var ovanligt morgonpigg och lite kvällströttare än vanligt.
<- Tillbaka
