Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-04-20 (21:30)
En lagoon cruise. Den mest givna aktiviteten för en turist på Cooköarna och om möjligt skall den göras i Aitutakis världsberömda lagun där stränderna med regelbundenhet röstas fram till planetens vackraste. Nu var det vår tur och förväntningarna var högt uppskruvade efter de klipp vi sett på Youtube.
Lustigt nog var nästan alla gästerna på Amuri Guesthouse inbokade på lagoon cruise samma dag men med olika bolag. Vår bokning var med Bishops Cruises som aviserat upphämtning senare än de övriga bolagen men det var vår transport som lite överraskande dök upp först och efter att vi hade hämtat upp de övriga medpassagerarna boardades dagens båt som delades med ett tiotal andra turister och en två man stark personalstyrka. Bland de övriga passagerarna pratade vi mest med tre schweizare som sade sig känna igen oss sedan vi var i kyrkan på Rarotonga och därefter gratisåt på församlingshemmet. Matilda och jag spelade naturligtvis glatt med fastän vi inte hade en aning om vilka de var.
Vi fick order om att spana ner i vattnet efter sköldpaddor utan att se några och istället övergick uppmärksamheten snart till en riktigt skicklig kitesurfare som cirkulerade runt vår båt under tiden som vi började närma oss de mytomspunna små öarna som ligger som ett pärlband i lagunens utkant. Färgen på vattnet gick i olika turkosa nyanser av det där perfekta slaget som aldrig riktigt går att fånga på bild men som man alltid drömt om att få uppleva.
Dagens första stopp med båten skedde vid den avlånga ön Akaiami som en gång i charterturismens vagga haft en egen landningsbana för små direktflyg ifrån Nya Zeeland. Den tiden är dock förbi sedan länge och idag drivs ett enkelt pensionat byggt ovanpå den gamla ankomsthallens grund. Matilda och jag förstod aldrig riktigt syftet med stoppet men eftersom stranden var vacker körde vi igång en fotosession där jag hoppade så många gånger i försöken att få till en riktigt bra hoppbild att jag blev alldeles andfådd.
Efter besöket på stranden var det dags för det första snorklingsstoppet. Vi slog följe i vattnet som var rejält strömt. Jag fick ordern att simma först och misstänker att Matilda skrattade så att hon nästan kissade på sig när jag fäktade som besatt för att komma rätt i några av de trängre passagerna mellan korallerna som man lätt skär sig på samtidigt som vattnet försökte dra iväg mig åt ett helt annat håll. Vid ett par tillfällen var paniken inte särskilt långt borta och jag var mest av allt tacksam över att kunna kravla ombord på båten igen oskadd.
Därefter började det på riktigt! Vi släpptes av på en sandbank där man kunde ta alldeles otroliga foton med de perfekta färgerna ifrån sand och hav. Ännu en gång hoppade jag som en dåre i jakten på den perfekta glädjebilden ifrån paradiset. En av orsakerna till att omtagen blev så många är att fotografen aldrig gick i min och Fridas fotoskola längs Inkaleden. Om hon på den tiden undlåtit sig att fnysa föraktfullt åt all den kunskap vi girigt insöp hade hon kanske lyckats knäppa bilder där horisonten inte lutar som en störtloppsbacke?
Vår båt hade åkt iväg i förväg till One Foot Island och instruktionen var att vi skulle vada över dit vilket tog ca 20 minuter. Under tiden hade personalen förberett en barbecue som vi festade loss på efter att vi skaffat oss specialstämplar i passen ifrån vad som påstås vara världens minsta obemannade postkontor.
Efter maten promenerade vi längs den vackra öns strand. En palm med stammen böjd ut över stranden och havet på det där sättet man ibland ser på vykort blev alldeles för mycket för mitt barnasinne. Jag klarar inte av att se sådant utan att känna ett direkt tvång att klättra. Matilda förevigade ögonblicket och skrattade sedan gott åt mig när jag hade svårt att komma ner och dessutom råkade klämma en ömtålig kroppsdel mot stammen.
Vegetationen satte så småningom stopp för utflykten och vi gick tillbaka för att istället se vad som fanns åt andra hållet. Belöningen efter att vi rundat en udde genom att försiktigt vada ute i vattnet för att inte trampa hårt mot döda spetsiga koraller var en bildskön paradisbukt som naturligtvis förevigades på bild.
Tillbaka ute på böljan den blå laddade vi för ett nytt snorklingsäventyr. Det påstås inte finnas några hajar i Aitutakis lagun men däremot huserar riktiga baddarfiskar där kallade Giant Trevally som kan bli nästan hur stora som helst. Den största som hittats var 170 cm lång och vägde 80 kg men det gäng på fyra som cirkulerade runt oss när vi snorklade var naturligtvis inte pjäser i den storleken men ändå lätt skräckinjagande. Den äldsta av fiskarna var något av en lokal kändis som kallas George och Matilda påstod sig se att han hade en mycket trumpen blick och en speciell veckad dubbelhaka som hon säkert för alltid kommer drömma små mardrömmar om.
När man vågade släppa de stora fiskarna ur sikte fanns det en hel del annat att titta på vid detta snorklingsstopp. Nere på botten låg exempelvis två jättemusslor och tog man en simtur runt korallerna dök de sedvanliga färgglada fiskarna upp i massor.
CBS spelade 2006 in Survivor: Cook Islands och den trettonde säsongen av denna amerikanska jätteproduktion förlades till Aitutakis lagun som till stora delar helt spärrades av för all annan trafik. Dagens sista stopp var en landstigning på en av öarna där deltagarna slog upp läger och vi inledde med att vandra genom den tropiska regnskogen till den andra sidan av ön. Det var väldigt snabbt gjort och det bestående intrycket var att på en så liten ö med enbart några stränder, klippor och palmer skulle man fått stora knäppen redan efter några dagar.
Dagen var inte på något vis över efter vår härliga tur ute på lagunen - Pamela hade ju bjudit in alla gästerna på sitt boende till en gemensam barbecue och satt två släktingar i arbete för att hjälpa till med att rodda kalaset. Alla var där! Den tystlåtna kiwin Andrew, den mycket egensinniga pensionerade tyska lärarinnan Barbara som driver ett obegripligt bidragsfinansierat teckningsprojekt på Cooköarna, den pratglada danskan Lotte samt det yngre paret Anna och David och ett annat par som bott på Amuri Guesthouse innan vi anlände. Pamela dukade fram ett jättebord bestående av två sorters brödfruktssallader som påminde väldigt mycket om potatissallad, pastasallad med tonfisk, grillad kyckling, korv och tonfisk, grillat fläskkött, brödfruktschips, stuvade taroblad som påminde om spenat samt givetvis varsin kokosnöt med sugrör i.
Det var dagens andra barbecue och även om jag besitter en osannolik förmåga att dammsuga vid ett bord började det ta emot efter ett tag. Pamelas koncept för att skaka ner hela härligheten var en utgångskväll och hon rullade glatt fram sin minibuss (som direkt döptes till Pams Partybus) och så drog vi iväg! Efter de historier vi lyssnat till om en utgångskväll tidigare i veckan fanns vissa förväntningar på utgången men vid första stoppet på The Fishing Club nere vid hamnen var det ganska dött. Några lokalbor stod och spelade biljard i ett hörn, dansgolvet låg öde och vi nöjde oss med varsin dricka innan färden gick vidare till nästa ställe.
I ärlighetens namn var det inte särskilt mycket mer fart på The Crusher som var det andra stället som var öppet på ön denna lördagskväll. Vårt gäng tog tag i händelserna på dansgolvet där klassiker som YMCA, Macarena och The Sign med Ace of Base (specialbeställd av de andra till oss svenskar) radades upp. Största jublet kom nog när Matilda var ute i trädgården och letade efter ett träskjul där det enligt vaga uppgifter eventuellt skulle finnas en toalett då en rökmaskin helt oväntat fyrades av på dansgolvet! Utestället stängdes sedan ner vid midnatt och Pams Partybus fylldes upp med mätta och färdigdansade gäster som följde med tillbaka till Amuri Guesthouse.
<- Tillbaka
