Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-04-21 (06:22)
Det kanske definitiva beviset på att vi befann oss på en ö som en vanlig dödlig turist bara kan ta sig ifrån med små propellerflygplan fick vi när det var dags att hämta ut vår hyrbil efter ett specialarrangemang med uthyraren denna söndagsmorgon då verksamheten egentligen var nedstängd. En kvinna räckte över en nyckel till oss, inga papper, inga underskrifter, inget försäkringssnack - bara en snabb kommentar om att det där kunde vi fixa med vid återlämnandet. Det är svårt att smita iväg med en bil härifrån och skulle vi bli osams om något beträffande bilen blir man väl fasthållen på ön tills ärendet är utrett?
Söndag som sagt och på dessa avlägsna platser där missionärerna en gång i tiden härjade som allra värst tar man väldigt hårt på den saken. Längs huvudvägen på Aitutaki sitter plakat där man uppmanar Air Rarotonga att lägga ner söndagsflygen. Detta är vilodagen! Samt naturligtvis också dagen då man går i kyrkan. Eftersom egentligen ingenting annat händer om söndagarna på ön var det också vad vi gjorde och jag fick äran att inleda som chaffis bort till Guds boning i den mycket stillsamma vänstertrafiken.
Första söndagen i månaden innebär att det är White Sunday och lokalborna, särskilt kvinnorna, ser till att klä sig helt i vitt. Detta var väl egentligen den stora behållningen ifrån förmiddagens gudstjänst där kvinnorna satt på rad i kyrkbänkarna med sina stora vita hattar och begrundade pastorns ord. Men visst, en del vacker sång bjöds det naturligtvis även denna gång på precis som vid kyrkobesöket förra söndagen på Rarotonga.
Vi tog en snabb sväng tillbaka till Amuri Guesthouse för att plocka på oss rester ifrån den smaskiga buffén i en lunchlåda och körde sedan norrut mot flygplatsen och därefter ut till startplatsen för gårdagens lagoon cruise. En promenad längs stranden följde och därefter knuffade jag in Matilda i bilens förarsäte så att hon skulle bli av med sin vänstertrafiksoskuld. Båda hade ju skaffat sig ett lokalt körkort! Därmed kunde också två viktiga tävlingar iscensättas; vem skulle dra igång vindrutetorkarna istället för blinkersen flest gånger och vem skulle ofrivilligt köra över flest kokosnötter?
Med Matilda bakom ratten tog vi sikte på en av de två utsiktsplatserna som var utsatta på kartan mitt på den långsmala ön. Asfaltsvägen övergick snart i en grusväg som sedan bara blev till två spår i gräset på vägen upp men vi trodde oss åtminstone ha hittat rätt till slut och spanade ut mot lagunen med dess små öar som ligger som ett pärlband i revets ytterkant.
Den enda butiken som har öppet på Aitutaki om söndagarna är Neibaa''s Store längs bakvägen på öns östra sida som förärades med ett kortare dryckesstopp innan vi satsade på en sällan körd väg längs sydkusten där en stjärna på kartan markerade öns enda "Place of interest". Vi hade ingen aning om vad detta kunde vara och svaret på denna fråga var ett antal, till synes slumpmässigt, uppställda stenar som enligt någon källa på Internet som senare kollades skall ha varit en viktig rituell samlingsplats. Någon skyltning eller förklaringstext var det nämligen inte tal om på plats och jag skulle nog hellre kalla stället för "Place without interest".
Vid ett par ställen gjorde vi försök att stanna bilen och hitta någon egen idyllisk strand men badplatserna var för dåliga. Det stora nöjet blev istället att försöka jaga efter de stora snabba krabborna med våra kameror men dessa varelser tycktes alltid ligga ett steg före oss i tanken. Längs den sällan körda skumpiga vägen där vi aldrig såg något annat fordon hittade vi ett picknickbord och det fick bli där vi intog vår medhavda lunchlåda bestående av brödfruktssallad och korv. Ett snabbt stopp gjordes sedan ute på piren Tautu innan vi vände tillbaka till västra sidan av ön.
Ett utav södra halvklotets allra dyraste och lyxigaste semesterställen ligger på Aitutaki. Pamela hade citerat priser från 1800 NZD (ca 10000 sek) och uppåt per natt men vi verifierade aldrig om det stämde under ett kortare besök inne på resorten för att kolla läget hos alla lyxiga semesterfirare. Vi var välkomna som nyfikna gäster men föreskrifterna ombad oss att avstå ifrån bad och eftersom badsuget infunnit sig parkerade vi istället bilen vid en mack en bit bort och badade sedan längs samma strand som det fina folket.
Nöjda med rundturen på den avlånga ön med knappt 2000 invånare åkte vi tillbaka hem och slappade en stund. Ön i sig har, efter en noggrann besiktning där nästan varendaste vägstump kollats upp, egentligen inte så mycket att erbjuda utan det är lagunen som är det verkliga dragplåstret men det hade ändå varit en mysig dag i lugnt tempo tillsammans. Vi hade inte köpt på oss någon mat men däremot kollat in en restaurang som skulle vara öppen på andra sidan ön under kvällen så när ett plötsligt hällregn drog in över Aitutaki var vi glada över att ha en bil.
Restaurangen Samade hade precis stängt ner köket när vi anlände men eftersom flera sällskap satt kvar och personalen var på gott humör fick vi ändå beställa. Vi valde båda varsin fishplate och in kom en supergod portion med tonfisk och tillbehör som satte en fin punkt för våra dagar på Aitutaki.
Endast en sak av vikt återstod nu på ön och det var att summera dagens bilkörningstävlingar. Trots väsentligt mycket mindre körning än Matilda fick jag se mig besegrad i kampen mot vindrutetorkarna med 2-1. I kokosnötstävlingen hade dock bara Matilda noteringar och förlorade med 1,5-0.
<- Tillbaka
