Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2000-10-04 (16:12)
Hela Sydney är lamslaget av en OS-baksmälla...
Nja, riktigt så illa är det väl inte men att vakna upp dagen efter avslutningsceremonin kändes mycket sorgligt. Jag har nu lyckats hämta mig från OS-saknaden och kravla mig ner till skolan istället för beachen så här kommer en rapport från OS tre sista dagar samt en del annat smått och gott:
Semifinalen spelades i ett fullsatt The Dome. Den svenska segern var aldrig hotad och laget bjöd oss fans på sin bästa match under turneringen (självklart med Gentzels grymma målvaktsspel som största höjdpunkt). Efter matchen var "Små grodorna-segertåget" genom Olympic Park längre och lät mer än någonsin tidigare. Imponerade volontärer berättade för oss att de svenska handbollsfansen numera kallades The Crazy Sweedes och inofficiellt bland de arbetande räknades som en av de bästa supporterskarorna under detta OS.
Vi tog tåget till stan och på centralen kördes den sedvanliga repertoaren med höjdpunkter som "Supporterraketen" och "Fader Abraham" i jättering. Därefter följde en lycklig segermarsch till svenskpuben O''Reilleys där segerfesten pågick långt in på småtimmarna. En kompis från Höllviken känner en av grabbarna i seglingslandslaget och ringde in dem till festen. En av seglarkillarna lånade ut sin atletbricka till mig sa att jag skulle gå runt på puben och "få imponerade supporterblickar och nyp i baken"(!). Det här med nyp var det väl si och så med men jag fick iallafall ögonblicket med supporterbricka förevigat på bild.
Seglargänget svarade glatt på frågor om de aktiva i OS-byn så nu vet jag vilka som är dryga och vilka som är trevliga av de svenska OS-deltagarna. De berättade också att handbollskillarna under varje frukost efter match beskrev sitt fantastiska supporterstöd som enligt dem saknade motstycke på alla andra utländska mästerskap de besökt. Dessutom sa de att Wislander hade observerat Dennis svenska flagga där det stod Hollviken vilket gjorde honom mäkta stolt.
Med våra trevliga svenska seglargossar skulle också Erica slagit följe men eftersom hon tog sådan tid på sig med sminket fick hon komma senare. Alla från Ronneby är väl bekanta med DJ-Robban och kan säkert gissa att han gick fram till Erica och tog ett privat snack med henne om längdhoppsfiaskot. Han sammanfattade hennes åsikter om misslyckandet med kommentaren "Marginalerna var inte på hennes sida" och påstod att hon var väldigt, väldigt trevlig.
Till sist hemresa och vila inför den stora finalen. Eftersom vi gjorde ett besök på beachen på dagen hann vi inte in till förfesten i stan men väl till förfesten på puben utanför arenan. Föreställ er 250-300 svenskar i vackra blågula färger, med flaggor, hattar osv. Dessutom ekade Gyllene Tider i högtalarna på full volym (vem tog med musik på en OS-final?) i takt med hejaramsorna och var tionde minut lånade en svensk en megafon och gav bejublade rapporter från höjdhoppsfinalen. Denna förfest var min största höjdpunkt under detta OS.
Så kom finalen igång och fram till en bit in i andra halvlek såg laget ut som bombvinnare. Hallen kokade (har ett svenskt landslag någonsin haft så många supporters på en arena utomlands? - tror inte det...). Matchen vände dock och plötsligt insåg vi att det skulle bli en förlust denna magiska kväll. Mest signifikativt för det vi alla kände var det ändlösa förkrossade djupet i Wislanders ögon när han gratulerade Lavrov till segern tio sekunder före full tid. Vuxna man grät och höll om varandra på läktaren. De flesta kände nog precis som jag - ändlös tomhet inombords och en total uppgivenhet inför det faktum som precis rullats fram som en matta framför oss.
Svenskarna fick tio gånger mer jubel för sina medaljer än segrarna även om vi också gav detta otroligt duktiga ryska lag välförtjänta applåder. Efter alla tidigare matcher har det varit sång och dans, nu lämnade alla crazy Sweedes arenan med nedsänkta huvud. Av ren besvikelse skippade vi svenskpuben i stan och åkte hem istället. En liten miss om man säger så... Humöret på de flesta vände ju sedan och hela handbollslandslaget plus friidrottslandslaget anlände till puben 03.00 (vi hade dock troligen inte kommit in, andra vi känner försökte men misslyckades). Tydligen hade hela Bengan Boys stått på scenen med mikrofoner och sjungit: "Svenska fans är dom bästa, heja heja heja Sverige" ledda av världens bästa handbollsspelare Stefan Lövgren (hade han kommit upp i normal standard i finalen hade vi vunnit lätt). Nåväl, vi hade också förtjänat den där sången med tanke på hur många rysare under turneringen vi har stått ut med att bevittna.
Sista OS-dagen innebar stor folkfest inne i stan. Vi såg på avslutningsceremonin på storbilds-TV borta vid Operahuset och fick uppleva folkets jubel när Samaranch konstaterade "Best Olympics Ever". Därefter följde vi världens genom tidernas största fyrverkeri vid Harbour Bridge. Ni kan nog inte föreställa er hur underbart vackert det var, trots olidlig trängsel en helt oförglömlig upplevelse som får Malmöfestivalens fina fyrverkerier att framstå som en femårings fumlande med pensel i jämförelse med Rembrandt eller Dali.
Efter fyrverkeriet gick vi och 80 000 andra Sydneybor på gratiskonsert med Savage Garden(!). En rätt trevlig upplevelse det med som jag mer än gärna hade betalat en hel del pengar för att uppleva. Var en gång på konsert med Metallica i Berlin, den gången tyckte jag det var mycket folk (38 000). Nu var det dessutom hemmaplan för vad som numera är Australiens musikstoltheter nummer ett. Häftigt!
Mina tio största stunder under OS är i korrekt ordning de följande:
1. Alla segrar med Bengas Boys, förfesterna och efterfesterna i anslutning till matcherna och alla trevliga supporters som följt Sveriges bästa landslag alla kategorier alla tider. Helt oförglömligt, har fått uppleva gåshud gång på gång på gång...
2. Tystnaden när Frölander nådde kaklet först. Aldrig har en tystnad låtit vackrare.
3. Den förväntansfulla stämningen framför storbilds-TV:n i Darling Harbour före och under invigningsceremonin.
4. Avslutningsfyrverkerierna, så vacker underhållning trodde jag inte kunde skapas.
5. Att göra vågen tillsammans med 80-90 000 andra människor inne på huvudarenan. Arenan var så stor att det kändes som minuter innan vågen nådde en för ett nytt varv.
6. Den sensationella bågskyttesegern för australiensaren Simon Fairweather som jag fick uppleva live. Puh, vilken stämning, ruggig gåshud när han mötte folkets jubel efter nationalsången (tänk om Sveriges och Angereds Robin Hood hade vunnit istället bara...).
7. Sitta framför en storbilds-TV och uppleva hur Australien vinner dubbelt i nationalgrenen 1500 m fritt. Silvermedaljören Perkins är ett kapitel för sig, dyker upp vart fjärde år på OS (nu var det tredje gången i rad) och gör fantomsimningar för att sedan bli en vanlig medelmåtta igen.
8. Känslan med en atletbricka runt halsen och känslan att det kunde ha varit jag om jag hade satsat stenhårt på värja eller mountainbike från femårsåldern.
9. Att få sitta mitt i den koreanska klacken samtidigt som volleyboll-laget i en bragdmatch håller på att lyckas med en jättesensation.
10. Konserten med Savage Garden.
Bubblare: Nationalglädjen efter Cathys seger.
Största missen: Att jag inte fick uppleva Ljungbergs seger (Bettinas pappa har dock spelat in 16 timmar från OS så jag tar väl igen den missen till jul).
Ja, det var OS det, men det finns ju ett liv efteråt också, kanske inte lika omtumlande och kul, men ändå...
Vi har också hunnit med ett besök på Featherdale Wildlife Park med koala-kramar och kängrumatning med mera. Denna lummiga lilla djurpark hade lyckats samla på sig alla möjliga och omöjliga sorters australiensiska djur och var en mycket trevlig upplevelse som hjälpte oss att dämpa OS-saknaden.
Som ni kanske minns gick jag i resefunderingar senast. Resan är nu uppskjuten några veckor och preliminärt avresedatum blir den 19 oktober. Mer info om detta i nästa massmail som nog utkommer några dagar innan denna resa (det vill säga om knappt två veckor) som fortfarande är på planeringsstadiet.
Fram tills dess skall jag försöka komma ikapp med svar på individuella mail (känns som att det ligger typ en miljard mail i in-boxen - alla dock lästa) samt ta lite tag i skolan igen som börjar nästa tisdag.
Ha det!
Hälsar:
Rickard (och Betty) - båda på gränsen till depression efter OS.
PS Får inte Frölle bragdguldet skall Ljubo Vranjes ha det, vilken stor liten kung, dessutom den enda som var bäst när det gällde. DS
PS 2 Efter elva långa år fick jag till sist rätt, Pierre Thorsson varken är eller har varit en stor handbollsspelare. Klart sämst och vettskrämd av Lavrov i finalen. Där fick du Helle! DS
<- Tillbaka
