Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-09 (00:38)
Rekommendationen att göra Rarotongas Cross Island Walk hade kommit från precis alla tänkbara håll och hade inte Matilda haft problem med värk i benhinnorna skulle vi gjort denna vandring tillsammans men istället hade den fått ligga på vänt. Eftersom vädret varit en osäkerhetsfaktor den senaste veckan och man absolut inte skall göra denna vandring i, eller efter, ett regnfall hade jag nästan börjat bli orolig för att inte lyckas hitta en lämplig dag men nu var solen tillbaka med full kraft och jag var taggad till tusen att få röra lite på benen. För att komma iväg innan det blev alldeles olidligt varmt ruckade jag på den senaste veckans rutiner och lät bli surfandet vid Friendly Mart och tog istället bussen till Avarua.
Föga oväntat var det den sjungande chauffören som befann sig bakom ratten. Den stackaren tycktes sitta med alla lördagsskift på Rarotonga och efter att jag ännu en gång lyssnat igenom alla hans gamla vanliga historier, skämt och sånginsatser hoppade jag av bussen och köpte på mig en laddning vatten och kex innan jag gick bort mot marknaden som jag tolkade in som startplatsen om man ville förlänga sin runda och verkligen gå från kust till kust över ön.
Inledningsvis fann jag mig själv promenera genom ett område som påminde väldigt mycket om bakvägarna Matilda och jag uppskattat att cykla längs. Folk var ute i sina vildvuxna trädgårdar och pysslade, hundar skällde och solen gassade. Allt var med andra ord precis så som jag kommer minnas denna vackra ö. Efter att ha vandrat i tre kvart kom jag fram till den egentliga startplatsen för vandringen och skrev in mig i boken som hängde på en spik i ett litet träskåp. Enligt den skulle ett par har gett sig iväg strax före mig men i övrigt tycktes jag ha stigen för mig själv.
Leden ringlade sig nu genom en liten dalgång med fruktodlingar, betande kor och trumpna grisar som lyckligtvis var fastbundna vid träd men grymtade ilskt mot svensken med ryggsäcken. Detta parti av leden tog plötsligt abrupt slut och istället gick man in i ett hål rakt in i den frodiga regnskogen på en smal skogsstig där man ofta fick huka sig för att inte gå emot grenarna med huvudet. Det dröjde inte särskilt länge innan denna stig började luta mycket brant uppför och det var komplicerat värre att nästan klättra från trappsteg till trappsteg som utgjordes av trädrötter.
Paret som skrivit in sig före mig i vandringsboken kom inom synhåll efter en stund vilket stärkte mig och de tittade nästan avundsjukt på när jag tassade förbi på tillgjort lätta kliv. Egentligen var jag rejält utmattad men gav nog ett lätt och avslappnat intryck vilket tycktes göra dem imponerade. Mot slutet av den branta stigningen var jag dock så tagen att jag flåsade högt samtidigt som jag svor av smärtan ifrån vätskemixen bestående av svett, myggmedel och solkräm som rann ner i ögonen ifrån pannan.
Vid en fyrvägskorsning gjorde jag det givna valet att ta avstickaren till ledens höjdpunkt "The Needle" som är en spetsig klippa varifrån man kan få synnerligen storslagna vyer över hela västra Rarotonga. Paret, som visade sig vara lokalbor, kom ifatt mig när jag satt och spanade ut över omgivningarna och killen började hetsa mig till att bestiga toppen. Jag hade nämligen stannat vid den skylt där det står att stigen slutar och att en eventuell fortsättning uppför sker på egen risk och bör tänkas igenom mer än noga. Till hjälp för att fortsätta uppåt på klippan fanns ett antal järnkedjor fästa i klippväggen som man kunde greppa som ett stöd men det såg ändå väldigt komplicerat och svindlande ut.
Jag tog sats i några minuter och började sedan sakta hasa mig uppför. Det visade sig att den allra första passagen var svårast och förmodligen även farligast men det krävdes ändå en stor portion koncentration och rejält med försiktighet för att komma hela vägen upp och väl där blev jag så vimmelkantig av höjden att jag inte ens tordes titta ut ordentligt över kanten. Killen som hetsat mig hjälpte vänligt till med att ta foton innan han snabbt slank ner igen och jag lämnades ensam kvar med ångesten och insikten att jag skulle behöva ta mig ner också och att det då inte skulle vara möjligt att undvika titta nedåt likt på uppvägen.
Sakta, sakta och metodiskt tog jag mig ner etapp för etapp. Inför den allra sista passagen samlade jag mod i fem extra minuter men tänkte sedan att om detta skulle vara det sista jag gjorde så skulle mina sista sekunder av livet åtminstone bjuda på vacker utsikt. Jag höll på att tappa fästet två gånger med räddades vid båda tillfällena av kedjan som jag höll ett så krampaktigt grepp om att knogarna vitnade. Väl nere igen pustade jag ut en bra stund och lufsade sedan tillbaka mot fyrvägskorsningen.
Vid korsningen satt paret och väntade på mig. Killen hade tydligen fått dåligt samvete av att han lämnat mig allra högst upp med viss skräck i blicken och ville väl nu kolla in att allt var ok. Nöjd med den saken tipsade han sedan om den alternativa sträckningen på leden som skulle vara roligare och mer kuperad än den vanliga och bättre utmarkerade vägen och eftersom detta uppenbarligen var en dag för äventyr lydde jag hans råd och började vandra på en stig som bara blev smalare och smalare och egentligen mest tycktes ringla sig fram och tillbaka utan något riktigt mål.
Efter en stund började denna stig följa ett tjockt vitt plaströr som dragits igenom svårforcerad terräng och jag fann mig snart klättra över små och större kullar mellan trädgrenar tills det till slut blev så igenvuxet att jag omöjligen kunde vara på rätt väg. Det blev till att vända tillbaka och längs återvägen hittade jag lyckligtvis en annan stig att svänga in på som vände av ifrån det vita plaströrets färdriktning. En av ledens få markeringar gav mig strax därefter ett kvitto på att jag var på rätt väg igen innan en ny typ av terräng tog över.
Nu gällde det istället att allt som oftast balansera på hala stenar över en bäck - mitt absolut sämsta gebit inom trekking. Men jag lät helt enkelt balanserandet få ta sin tid och med tungan rätt i mun kom jag ändå framåt. Den ordinarie sträckningen på leden anslöt till min smala stig och skyltningen blev genast bättre men fortfarande var flera av passagerna över bäcken ganska komplicerade om man inte ville bli våt om fötterna.
Jag mötte ett par vandrare som blev alldeles livrädda för mig ute i ett tillfälligt parti med högt gräs innan stigen återvände till den fuktiga klättringslek över bäcken man börjat vänja sig vid. Utan förvarning klev man sedan plötsligt rakt ut genom ett hål i vegetationen till en asfalterad parkeringsplats intill ett litet vattenfall där jag tog ett mycket svalkande och välförtjänt dopp trots att platsen var alldeles invaderad av myggor. Den egentliga leden avslutades här men vill man, likt jag, gå från kust till kust återstår ännu en passage förbi diverse fruktodlingar fram till ett övergivet hotellbygge som bär på en tragisk historia.
Rarotonga hade pyntat in massor med stålars i hotellbygget tillsammans med ett antal italienare som visade sig ha samröre med maffian och hamnade i onåd (och finkan) hemma i Italien. Bygget avbröts strax före färdigställandet och idag står dess igenvuxna skelett fyllt med grafitti kvar som ett sorgligt monument över svikna löften ifrån västvärlden vilket alla öar häromkring tycks ha fått en rejäl dos utav. Strax efter det tomma byggnadsskelettet dyker sedan vägen och havet upp och jag satte mig ner i skuggan bakom en liten byggnad för att vänta in bussen efter mina nästan fyra timmar långa och ganska tuffa promenad över ön där jag visserligen hade slösat bort nästan en halvtimme på att klättra över rötter längs fel väg.
Jag kunde med mycket rent samvete ta de väldigt lugnt under eftermiddagen och fick inte särskilt många knop gjorda. Till kvällsmat blev det den ansedda backpackerdelikatessen ris och bönor och efter att ha skrutit lite för Matilda om min bestigning av The Needle sittandes på den sedvanliga muren utanför Friendly Mart kunde jag stänga ner ännu en mycket bra dag på Rarotonga. Jag var nu så sjukt färdig med den här ön, tyckte mig ha sett allt som fanns att se och bara längtade ut på havet. Snart skulle det också vara dags, bara en mellandag till återstod!
<- Tillbaka
