Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

26 April
2014-05-14 (00:17)

Under natten hade jag svept in mig i en gul presenning som skyddade mot de kalla vindarna uppe på däck. Det hade inte känts som något större bekymmer att den hårda ytan jag valt att sova på var en decimeter kortare än min kroppslängd vid läggdags men några timmar senare var det inte lika kul att inte kunna sträcka ut benen och kroppen kändes nästan deformerad när jag klev upp och försökte få liv i displayen på min kamera igen utan framgång. Det fick bli fortsatt blindfotografering för att försöka fånga soluppgången som gömde sig läckert bakom Anchorage Island.

Efter frukosten tog vi sikte på en ny del av atollen där Keith fått för sig att vi skulle kunna komma någorlunda nära en av de lite större öarna utan att gå på grund. Förflyttningen gick av försiktighetsskäl mycket långsamt och för att döda väntetiden plockade jag fram boken "Flyga Drake" och förtrollades snart av den välskrivna berättelsen som huvudsakligen utspelas i Afghanistan.

När jag märkte att Keith började bli stressad av att sjökorten i den här delen av atollen inte alls verkade överensstämma med verkligheten släppte jag dock boken och började studera lagunen och dess botten likt alla andra. Huruvida kartläggningen av Suwarrows atoll är bristfällig eller om det var gps:en som inte gav en tillräckligt exakt position var svårt att veta men till sist valde vi att stanna innan vi kommit riktigt lika tätt inpå ögruppen Seven Islands som tänkt eftersom korallerna nådde upp obehagligt nära vattenytan. Motorbåtarna ansågs åtminstone tillräckligt sjödugliga för den återstående distansen och jag packade snabbt ner lite småsaker i en tygpåse som kunde vara bra att ha med sig under några timmar på en öde ö.

Vi satsade på den sydligast belägna och största av Seven Islands. Längs hela insidan av ön gick en några meter bred sandstrand och sedan tog en tjock vegetation vid. Knappt hade vi hunnit komma upp på land innan vi fick syn på den första kokoskrabban som strax följdes av fler. Vilka otroligt obehagliga och samtidigt häftiga varelser detta är! Kokoskrabban är världens största kräftdjur som kan bli upp till 40 cm långa och hela 5 kg tunga. Dessa nästan helt orädda och mycket långsamma bjässar lever huvudsakligen av kokosnötter som de själva klarar av att öppna med de jättelika klorna. De finns i många olika färger och de vi såg var i det närmaste blå och såg ut som tjocka jättespindlar med stora spröt.

Ön var ungefär lika stor som Anchorage Island och så snart jag kände mig färdig med kokoskrabborna tog jag mig an en vandring runt den med målet att hitta den mest lämpliga platsen om man vill gräva ner en skattkista. Inte för att jag hade sådana avsikter utan för att jag tänkte gräva efter de gömda skatterna på Suwarrow!

Få platser på planeten omges nämligen av så mycket legender om gömda skatter som Suwarrow. Man kan summera samman minst fyra olika och den mest kända skatten har faktiskt hittats en gång (1876) av Henry Mair ifrån Nya Zeeland som i samband med att en sköldpadda grävde i sanden på Anchorage Island för att lägga ägg hörde klinkande ljud, undersökte saken och hittade en välfylld skattkista! Henry hade inga möjligheter att få med sig skattkistan utan grävde ner den på ett nytt ställe och skrev noggrant ner platsen så att han skulle kunna återvända senare och gräva upp den. Innan Henry fick den möjligheten mördades han dock på Nya Hebriderna (nuvarande Vanuatu) 1891 och skattkartan återfanns aldrig. Min egna lilla fickteori är att det vore direkt korkat att gräva ner en skatt på Anchorage Island som är den ö som är absolut enklast att landstiga på i atollen och att man därför ska söka på Suwarrows mer svårtillgängliga övriga öar. Varför skulle inte skatterna lika väl kunna vara nedgrävda exempelvis här på den största av öarna i gruppen Seven Islands?

På baksidan av ön såg kustlinjen helt annorlunda ut. Tidvattnet stod lågt och den därav breda stranden blottade en endast bitvis vattentäckt botten med platta stenar, stora sjögurkor och döda koraller. Här och var låg rester av mänsklig civilisation uppspolade längs strandkanten i form av målade brädbitar och tomma plastflaskor med text på asiatiska. Fågellivet var inget annat än sensationellt. Ovanför mig svävade mängder av stora fregattfåglar och inte så sällan lade sig vita tärnor alldeles stilla i luften ett par meter ovanför mitt huvud för att kolla in den mystiska varelsen på ön som säkert inte har mer än (på sin höjd) tio mänskliga besökare om året. Fågellivet på Suwarrow är en av huvudanledningarna till att korallatollen fått naturparksstatus och efter att ha sett detta skådespel förstår jag varför.

Ön rundades och tillbaka vid startplatsen fick jag se en stor kokoskrabba klättra på en trädgren. Man måste verkligen se dessa jättespindelliknande varelser klättra i ett träd med egna ögon för att tro att det är på riktigt! Inte så långt ifrån kokoskrabban fanns den plats på ön jag valt ut för skattletande. Några trädgrenar formade ett valv och gick man igenom denna portliknande öppning längs en naturlig stig kom man till en liten glänta i den annars täta vegetationen. Platsen var som gjord för att gräva ner skatter och med stor iver grävde jag växelvis med händer, fötter och en lång gren formad som en spade. Efter någon minut slog jag i något hårt i gropen och hjärtat stannade för en knapp sekund innan jag mycket väntat kunde konstatera att föremålet var en stor korall.

Gerard ropades in och fick äran att dokumentera mig och gropen inne i gläntan. Karln måste tänkt att svensken var helt knäpp men höll god min och blindfotograferade mig med min krånglande kamera samtidigt som han berömde den väl utvalda platsen som han tyckte förtjänade ett större fynd än en sten. Svettig av ansträngningen längtade jag därefter efter ett bad och fick låna snorklingsutrustning av Laura som redan hade varit i plurret. Eftersom Eric sett en haj ganska nära snorklingsplatsen hade jag dock svårt att ta det lugnt och njuta av upplevelsen men fick åtminstone se några papegojfiskar vilka är färgglada filurer med sammanväxta tänder som liknar en näbb. En kul detalj är att de är hermafroditer och därmed kan skifta kön mellan hane och hona.

Så småningom kände vi oss färdiga med ön och ropade in Keith med walkie talkien som kom och hämtade upp oss. Tillbaka på båten läste jag några rader i boken under tiden som de övriga männen ombord blev sugna på att spana in det strandade skeppsvrak vi sett en bit bort. Båten styrdes dit och mitt intresse tilltog. När vi inte kunde komma närmare hoppade jag, Eric och Gerard i en av de två små motorbåtarna och tog oss fram ytterligare en bit för att kunna knäppa bättre bilder. Vi var dock inte nöjda med detta utan vadade de sista hundra meterna för att komma hela vägen fram till vraket.

Vattnet gick inte mer än upp till en bit över knäna vilket uppenbarligen var en miljö som hajarna trivdes i för det dröjde inte länge innan den första hajfenan dök upp alldeles intill oss. Paniken var nära när de snabba nyfikna hajarna tog sikte på oss och man fick försöka skrämma bort dem genom att sparka vatten i deras riktning eller kasta sten. Vi fotograferade i skift så att personen med kameran i lugn och ro (knappast...) kunde ta bilder av vraket medan de andra två i trion koncentrerade sig på att skydda gruppen från hajarna. Jag sparkade så panikartat i vattnet vid ett par tillfällen att Gerard stänktes ner medan Eric utvecklade en fin stenkast-teknik som höll de svartfenade revhajarna på avstånd. Som ett klimax på eländet slutade min kamera helt att fungera när det var min tur att fotografera. Här riskerade jag alltså livet utan att ens kunna ta bilder!

Precis framme vid vraket var det för grunt för att hajarna skulle kunna komma fram och jag fick mig en stunds andhämtning innan det var det var dags för den ångestfyllda vandringen tillbaka genom det knähöga vattnet. Erics stenar, Gerards hökögon och mina vattensparkar visade sig lyckligtvis vara tillräckligt för att ta oss helskinnade tillbaka till motorbåten. Ombord på The Southern Cross skrattade övriga hjärtligt åt hur vi nästan klättrat på varandra av rädsla för hajarna men jag hade svårt att vara riktigt glad. Att genomföra en av livets mest äventyrliga expeditioner utan att hädanefter kunna dokumentera upplevelserna ordentligt kändes skittrist och jag var direkt ledsen över min söndriga kamera.

Jag sökte tröst i den underbara boken och sträckläste i timmar samtidigt som vi tog oss tillbaka till ankringsplatsen vid Anchorage Island. Laura och Eric bjöd på vin och stämningen var mycket god uppe på däck där de två senaste dagarnas upplevelser på Suwarrow diskuterades. Framåt kvällningen började det mulna något och jag bestämde mig för att sova inomhus ifall det skulle börja regna. Innan jag gick till sängs slukade jag dock de allra sista sidorna i boken med hjälp av en pannlampa i mörkret och när jag slog ihop boken och var färdig skakade Keith bara på huvudet som om jag vore helt knäpp. Det är jag kanske också? Inte så mycket för att jag kan sluka en hel bok på en dag som för att jag 36 år gammal gräver efter skatter och utsätter mig för att bli jagad av hajar. Så mycket mer äventyrligt än så blir nog aldrig livet?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign