Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-15 (00:03)
Man tappade till sist kontrollen över tid och rum. Det värkte precis överallt beroende på den obekväma kökssoffan och de smällar kroppen tagit vid förflyttningsförsök ombord. Värst var det med ryggen. Sedan ett ryggskott för drygt tre år sedan har jag med fasa väntat på att drabbas av smärtan igen och nu kändes det som att eländet var på ingång. Dessutom verkade jag vara den enda personen ombord som kände någon som helst form av hunger. Nu på morgonen hade det gått två dygn sedan jag åt något annat än formfranska med jordnötssmör och någon annan mat tycktes inte heller vara på ingång.
Jag kunde inte minnas särskilt mycket ifrån natten på kökssoffan mer än att det kändes som att jag växelvis vaknade och somnade var femte minut i ett gungande mörker under en natt som aldrig tycktes ta slut. Ändå såg jag mig själv som lyckligt lottad eftersom jag aldrig mådde riktigt illa. Det faktum att jag betalat riktigt stora pengar för att befinna mig här kändes helt absurt och man frågade sig om de idylliska dagarna på Suwarrows paradisöar ingick i samma resa och verkligen inte bara var ett hjärnspöke?
Gerard och Marisa tipsade om att de sett konserverad aprikos samt weetbix i en trälåda och jag grävde fram en djup tallrik för att äntligen få något annat än luftfyllda formfranska i magen. Utan tvekan denna förmiddags stora höjdpunkt!
Jag såg det som dagens stora uppgift att räkna ner antalet miles vi hade kvar till Palmerston och en beräknad ankomsttid med hjälp av informationen på datorskärmen i kabyssen. Enligt ursprungsplanen vid avfärden från Suwarrow skulle vi redan varit framme men det usla vädret hade försenat oss kraftigt och det såg tyvärr ut som att vi inte skulle komma fram förrän efter mörkrets inbrott vilket skulle omöjliggöra en landstigning denna dag. Surt! Min kropp (och då särskilt ryggen) skulle verkligen behöva några nätter i en riktig säng.
I tävlingen om livets mest innehållslösa dagar kommer den här ligga bra till. I någonstans mellan nio och tio timmar i följd satt jag bara och höll i mig vid köksbordet i kabyssen och räknade ner miles. Lyckligtvis hade jag sällskap i form av Gerard och Marisa. Inte för att vi pratade särskilt mycket utan mest för att vi kunde jämra oss över eländet tillsammans. Ett lustigt sammanträffande lyckades vi dock komma fram till! Grabben som jag uppmuntrat till att stå på händer nere på stranden i solnedgången i samband med Beach Day Out Music Festival visade sig vara Marisas son och mina uppmuntrande ord hade visat sig vara ödesdigra eftersom grabben vid ett nytt försök dagen efter hade fallit och skadat läppen.
Nedräkningen av miles nådde så småningom under femton och det skulle alldeles strax vara möjligt att skymta Palmerston i horisonten när jag klev upp på däck för första gången denna dag. Det var också mindre än en timme till solnedgången men rimligen skulle man kunna se ön innan det blev mörkt. Efter en stund med oregelbundna saltvattensduschar kunde Keith som första man peka ut en av atollens öar och försökte sig på att kontakta Palmerston via radion samt satellittelefonen för att få ett av husen närmast stranden att tända upp och förbättra våra ankringsförutsättningar men ingen besvarade samtalen eller anropen.
Det skulle inte vara möjligt att ta båten innanför revet eftersom den enda passagen in är väldigt trång men det går däremot alldeles utmärkt att ankra i lä av atollen förutsatt att det inte blåser från öster vilket hör till de verkliga ovanligheterna. Trots att vi saknade belysningshjälp ifrån land var det inga större bekymmer med ankringen och vår position i lä medförde att man äntligen kunde tassa runt på båten utan att riskera livet.
För att verkligen fira att vi överlevt den direkt fruktansvärda etappen mellan Suwarrow och Palmerston förkunnade Keith att det äntligen var tillåtet att duscha och hoppade själv in i duschen först. Laura, Eric, Marisa och Gerard följde och när det sedan äntligen var min tur för första gången på mer än åtta dygn (den provisoriska avsköljningen under vattendunken på Suwarrow borträknad) tog naturligtvis vattnet slut till övrigas stora förtjusning. Jag kunde bjuda på det eftersom jag visste att jag skulle få duscha nästa dag på Palmerston och det var ju dessutom de övriga ombord som fick stå ut med stanken ifrån mig så skrattar bäst som skrattar sist...
Allt var dock inte bara frid och fröjd. När jag nu för första gången på ett bra tag tog mig fram till mina domäner upptäckte jag att det läckt rejält genom takluckan och att merparten av min packning var indränkt i saltvatten som slagit överbord under de senaste dygnen. Att sova på min brits skulle vara som att sova i en vattenpöl och jag fick ställa in mig mentalt på ännu en natt i träsoffan där jag åtminstone inte skulle behöva trycka fast mig med benet mot bordsändan. Trösten blev ett lagat mål varm mat för första gången på ungefär sextio timmar. Tänk om vi anat den morgonen då vi åt fiskpinnar till frukost vad som väntade oss? Jag skulle verkligen inte göra om dessa sextio timmar om jag inte fick löjligt bra betalt för genomförandet för det var något av det mest tuffa och extrema jag någonsin utsatt mig för.
<- Tillbaka
