Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-23 (10:27)
Det finns en känsla i livet som är mycket vanlig och jag aldrig någonsin upplevt. Eller hade upplevt, får jag väl korrigera till, för det här var dagen jag blev lite mera mänsklig. Att det skulle vara något speciellt på ingång skvallrade dock morgonen inte alls om även om det som hände då förmodligen indirekt bidrog till att det blev som det blev. Fantastiska Matilda undrar såklart då och då vad hon gett sig in i när hon sitter hemma och väntar medan jag lever min dröm och den här morgonen blev det lite extra knäppt eftersom det spelades ett Skånederby hemma som jag dödligt gärna ville se på stream. Min ambition hade varit att se hela matchen vilket krävde att jag skulle vara på det asiatiska Internetcaféet innan solen gått upp på morgonen men det klarade jag inte riktigt och fick nöja mig med andra halvlek. Jag hade visserligen förvarnat om att jag skulle se matchen men satt ändå och skämdes över mitt tidsschema när jag visste att hon satt och väntade på att matchen skulle ta slut.
Matchen slutade med en seger för mitt Malmö och efter det körde Matilda och jag Skype tills dess jag var tvungen att avbryta för att hinna tillbaka till Verandahs Lodge för att käka frukost och checka ut före klockan 10. Visst hann vi med att prata en ganska bra stund men jag visste mycket väl att vi skulle haft mer tid tillsammans om jag låtit bli derbyt och naturligtvis ännu mer och dessutom verklig tid tillsammans om jag inte hängde i Auckland och för tillfället gjorde i princip ingenting. Visst behövs dessa omladdningsperioder på en resa som denna och det finns alltid hur mycket förberedelser som helst att pyssla med inför kommande stopp på vägarna men den senaste veckan hade jag börjat ifrågasätta vad jag egentligen sysslar med? Drömmen finns ju minst lika mycket därhemma som här.
Tankar likt denna surrade runt i mitt huvud när jag kastade på den stora backpacken på ryggen och den lilla på magen och började vandra längs Ponsonby Road. Det snurrade bara fortare och fortare i skallen tills jag fick syn på ett tvätteri och kom på att jag hade en välfylld påse med smutskläder att lämna in och sedan blev jag på ytterligare lite bättre humör när jag insåg att det var möjligt att ta bilden på Aucklandvyn nu, till skillnad jämfört med gårdagen eftersom jag hade en ny kamera.
Ganska snart efter att jag checkat in gick jag tillbaka till Verandahs för en gruppsamling om den kommande resan. Ännu en resenär hade tillkommit i form av britten Cee med asiatiska rötter och därmed var bilen fylld. Denna gång lyckades vi faktiskt, efter flera misslyckade försök tidigare i veckan, breda ut en karta över ett bord fyllt med kaffemuggar och komma fram till någon sorts grov plan. Vi skulle börja köra på måndagsförmiddagen och var vädret bra skulle första stoppet bli den lilla surfstaden Raglan. Därefter fick jag med Waitomo Caves i resplanen och sedan skulle vi fortsätta till Rotorua. I Rotorua signalerade jag för ett sannolikt avhopp och en återfärd till Auckland eftersom jag också vill hinna med den norra spetsen av ön och är lite trött på långa bussresor efter mina månader i Central- och Sydamerika.
Nöjd med att vi hade en plan återvände jag till Ponsonby Backpackers och satte mig i uppehållsrummet i en rispuff för att skriva färdigt ett riktigt långt dagboksinlägg. Det skulle hållas en barbecue på mitt nya hostel på kvällen vilket lät trevligt men eftersom jag ännu inte handlat på mig något att grilla fick jag efter en stund avbryta skrivandet och bege mig till en affär för att köpa en köttbit att slänga på grillen. Under tiden jag var iväg kom tankarna ikapp mig igen. Jag kände plötsligt inte ett dugg för att grilla och socialisera utan ställde in min köttbit i kylen, rostade ett par skivor bröd och så fort jag ätit upp dem kröp jag ner i min säng och gömde mig under täcket. Bokstavligen.
Detta är verkligen inte jag. Visst kan jag vara extremt osocial för att jag gillar ensamtid men att i det närmaste ligga och deppa under ett täcke en hel kväll ingår inte i repertoaren. Möjligen började verkligheten och den framtida osäkerheten så sakteliga krypa sig på mig. Kanske var jag tyngd av dåligt samvete gentemot Matilda som väntar på den drömmande skåningen hemmavid eller också var jag bara trött. Men sannolikt var det någon form av hemlängtan jag kände. En känsla jag aldrig tror att jag känt förut. Jag var hängig utan att ha feber, kinkig utan att ha ont och någon sorts orosklump började få fäste i min mage. Ett första styng av hemlängtan alltså. Efter drygt åtta månader. Jag är väl lite mänsklig ändå och det kan ju vara skönt och befriande att veta även om det inte var överdrivet mysigt för stunden.
<- Tillbaka
