Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

20 Maj
2014-05-31 (08:09)

Så kom morgonen och inom några timmar skulle jag få reda på om alla telefonsamtal under gårdagskvällen varit förgäves eller faktiskt skulle resultera i att jag fick tillbaka mitt uppkäkade bankomatkort innan jag gav mig ut på en ny roadtrip. Frukosten avverkades i en hast och sedan ringde jag hyrbilsfirman för att meddela att jag riskerade bli några timmar sen. I deras finstilta villkor stod det listat att man måste ha ett internationellt körkort (översättning till engelska) vilket jag missade att ordna i tid före avfärden ifrån Sverige men jag räknade kallt med att ett körkort ifrån EU skulle vara dugligt. Därför blev jag mer än irriterad på mig själv när jag hörde den egna rösten ställa en fråga om saken, få ett negativt besked och avboka hyrbilen. Inte en chans i världen att de skulle brytt sig på kontoret, det funkar liksom inte så! Därmed stod jag plötsligt och lite snopet utan en hyrbil på avresedagen. Jag och min stora käft!

Därefter började saker trilla ned från trädet till min favör istället. I samband med att jag stod i repan och kontrollerade bankens adress med den sympatiske men något förvirrade hostel-ägaren Campbell som alltid envisades med att kalla mig för Eriksson dök kanadensiskan jag pratat med till kvällsmaten upp. Tydligen hade Campbell lovat hjälpa henne med att fixa en prisvärd hyrbil och i samband med deras diskussion påtalade han att det skulle bli ännu billigare för henne om hon fick med sig någon i bilen. Hon skulle norrut, jag skulle norrut och plötsligt fann jag mig inbokad i hennes bil. Campbell kallade ögonblicket för ett "magic moment" och jag kunde stressa ner en aning eftersom avfärden inte skulle ske förrän under morgondagen, först skulle ju kanadensiskan göra en dagstur till Waiheke som jag redan gett henne en massa tips om.

Jag bokade snabbt en ny natt på Verandahs och satte sedan fart mot banken. I deras servicedesk satt två personer och jag hann knappt börja prata med asiatiskan som betjänade mig förrän killen bredvid frågade om det var jag som var Rickard. Kortet halades fram, jag legitimerade mig med passet och så var allting klart. Ibland är det så enkelt, ny transport och bankkortet åter på mindre än en kvart - saker tycks alltid lösa sig när man är ute och reser.

Helt oplanerat hade jag nästan en hel dag extra i Auckland till mitt förfogande. Jag valde att lägga den på att fixa med lite research och planering inför framtiden och fick lust att fira att jag faktiskt varit lite duktig som lyckats trolla tillbaka bankkortet. Belöningen fick bli en flygbiljett till det extremt exotiska landet Kiribati som jag inte ens tror att jag hade hört talas om när jag inledde min långa resa men hade suttit och sneglat på i några veckor nu. Ändå kände jag mig inte riktigt så uppåt och glad som jag borde. Någonting spökade i mitt undermedvetna och jag blev oförklarligt irriterad över att jag fick förklara gång på gång för de andra gästerna på Verandahs varför jag inte rest iväg med min hyrbil, vad som gällde härnäst och hur det hade gått med det förlorade kortet.

Det jag glömt i den lilla glädjeyran var att detta var svängningarnas dag. När Matilda fram mot kvällen kom online märkte jag direkt på tonen att något var fel. Hon kan, precis som jag, ha dagar då hon tycker avståndet och hela situationen är tröstlös men den här gången märkte jag nästan omedelbart att det var värre. Jag blev alldeles iskall inombords och skrev till henne att jag skulle ringa med vanliga telefonkortet för att slippa få en massa tekniska bekymmer och på vägen till telefonen översköljdes jag av allt negativt som ackumulerats i tankeväg under de senaste två veckorna på Nya Zeeland.

Vi pratade och pratade. När kortet nästan var slut provade vi få igång Skype och körde vidare där. Sedan tvingades jag pausa en kort stund för att gå och handla något att äta samt bestämma tid inför morgondagen med Elana, som jag nu fått veta att kanadensiskan hette, innan vi fortsatte. På vägen tillbaka efter en enkel kycklingrulle bestämde jag mig för att berätta för Matilda om mina tankar på att tidigarelägga vårt första möte i Sverige med två veckor. Det fanns inte mer att grubbla över i det sammanhanget nu så tyckte inte Matilda att jag var fånig skulle jag försöka få till en biljettflytt.

Mina tankar bemöttes dock positivt när samtalet var uppe och rullade igen. Vid något tillfälle försökte vi avsluta men ingen kunde riktigt slita sig och det visade sig att wifi-signalen nådde in på mitt rum så flera timmar efter att jag gått till sängs höll vi fortfarande igång tills dess jag tror klockan var flera timmar förbi midnatt. Samtalet hade för länge sedan lämnat oro och ångest och handlade nu om gemensamma mål, vår framtid och våra drömmar. Det var lite av en urladdning som inte borde vara möjlig när man är på varsin sida av jorden men när vi till sist avslutade visste jag med ännu större säkerhet än någonsin förut att det jag gjorde var rätt som bundit upp mig med denna fantastiska tjej trots att jag var ute på mitt livs resa.

Ångestklumpen var utraderad. Allt hade fått komma ut och ventileras under de sex, kanske sju, timmar vi med undantag av ett par korta pauser hade kommunicerat med varandra. Jag bubblade av en längtan efter Matilda men på ett positivt sätt, inte det där ångestfyllda dåliga samvetssättet som tyngt mig ett tag. Visserligen kunde jag nästan känna mig säker på att vi inte hade haft vår sista tuffa stund i denna extrema situation men detta kändes ändå som ett väldigt avgörande ögonblick.

För att vara en dag då jag fysiskt lämnat Verandahs Lodge totalt ca 30 minuter får man ju säga att det var väldigt omvälvande på många vis eller vad sägs om en uppblossad nyförälskelse, ett återfått bankomatkort, en inställd hyrbilsresa som kort därefter hade ersatts med en ny tillsammans med en nästan okänd reskamrat, en inte längre hemlig plan på en tidigare hemresa och en flygbokning till den okända Söderhavsnationen Kiribati? Det är liksom ändå mer än vad som oftast händer på hela veckor, kanske månader, hemmavid.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign