Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

21 Maj
2014-06-01 (08:09)

Dags för en roadtrip igen! Finns det något jag verkligen alltid tycks bli upphetsad över så är det att bege sig iväg i en bil, gärna tillsammans med någon, mot det okända med en grov plan eller en tanke om vad man ska lyckas avverka under de närmaste dagarna. Man vet att det kommer behöva göras vissa korrigeringar av planen längs vägen för att det ska bli riktigt bra men det är liksom en del av äventyret, eller friheten, med att resa på detta vis.

Bilfirman, som Campbell hade fixat en billig hyrbil åt Elana via, hämtade upp oss 8:30 och sedan följde en ganska lång färd i riktning ut mot flygplatsområdet där vi släpptes av och visades in till en förtvivlat långsam indier som aldrig tycktes bli färdig med pappersarbetet. När vi äntligen tycktes vara klara för avfärd upptäcktes det att vår bil hade en punktering och skulle behöva bytas ut vilket skapade ytterligare pappersarbete eftersom registreringsnumret då var fel på alla papper kanadensiskan skrivit under. Elana planerade ha bilen i hela elva dagar för att täcka merparten av den norra ön och ta sig till ner Wellington där fordonet skulle droppas av så jag misstänker att hon inte blev helt överlycklig av att se den slitna svarta Nissan som skulle bli hennes trogna färdkamrat. Årsmodellen var visserligen 2003 men jag skulle själv ha gissat på tidigt nittiotal.

Eftersom Elana aldrig någonsin förut kört på vänster sida om vägen och verkade lite orolig över saken frågade jag om hon ville ta någon testrunda runt kvarteret först innan vi hamnade i tyngre trafik men hon försäkrade att det var lugnt. Jag gissade högt på att hon skulle dra igång vindrutetorkarna istället för blinkersen tre gånger denna första dag och fick en något skeptisk blick men vi hann inte ens ut på motorvägen förrän det hände första gången. Utöver en rondell som hon var på väg att ta på fel håll gick körningen dock alldeles utmärkt och snart cruisade vi norrut över den stora bron och genom Aucklands norra förorter.

Jag har kört inledningen på den här sträckan själv och kände igen ett par landmärken som en märkligt konstruerad bro och en slingrig backe men så snart vi hade passerat skyltningen till Mangawhai Heads var vi längre norrut på Nya Zeeland än jag någonsin varit förut. Det går ju liksom ett horn upp på den norra ön och det var dess främsta sevärdheter vi hade tänkt ticka av dubbelt så snabbt som jag själv hade planerat göra det. I den resplan jag hade lagt för några dagar sedan innan min hyrbil avbokades hade jag nämligen räknat med fyra övernattningar här uppe men Elana, som är en attack-turist av sådan kaliber att tillochmed Jonathans och mina äventyr i Centralamerika på absolut högsta speed får konkurrens, hoppades klara av allt på två nätter. Hennes villkor fick vara mina och med undantag av en urgammal kauriskog tycktes ändå alla mina tänkta highlights få plats i hennes plan.

Under timmarna i bilen hann vi avhandla det mesta och det visade sig att vi hade ett gemensamt intresse i uthållighetsidrott. Denna tjej har faktiskt tränat med det kanadensiska roddlandslaget men har för tillfället ett uppehåll på grund av studier och skadekänningar. Rodd är dock en idrott där man peakar vid ganska hög ålder och Elana, vars gamla träningskompisar numera plockar medaljer på VM, är sugen på att göra en comeback ganska snart. Tur för mig då att jag hade en Ironman i bakfickan så att jag också kunde imponera med något.

Ifrån idrott gled samtalet in på relationer och även där visade det sig att vi hade gemensamma erfarenheter i form av förhållanden på extrem distans. Hon hade tidigare under flera år varit tillsammans med en norrman och när vi kom in på mitt och Matildas extrema långsamtal under gårdagen kände hon väl igen sig och gav rådet att kämpa vidare även om det kunde kännas tufft ibland. Just för stunden kändes det dock inte som en kamp för samtalet under natten hade fått hela mig att blomma upp och jag kände mig mer komfortabel med distanssituationen än på länge. Ångestklumpen var som bortblåst och visst kunde jag även idag, likt under natten, känna att jag faktiskt var nykär!

Som alltid tar det mycket längre tid att köra en sträcka på Nya Zeeland än man tror fastän att vägarna oftast är av god kvalitet. Anledningen är de ständiga svängarna och backarna samt inte så sällan enfiliga broarna där man får stå och vänta på mötande trafik. Målet för dagen var att så snabbt som möjligt hinna fram till Paihia som är huvudorten i den mycket omsusade bukten Bay of Islands. Huvudattraktionen där är, likt namnet avslöjar, själva skärgården och i Elanas optimistiska gerillaplan skulle vi hinna hoppa på en båt och göra en eftermiddagstur ut bland öarna. Ju mer tiden gick desto mindre realistisk kändes dock den planen men vi hade inte helt gett upp tanken då vi rullade in i Paihia och tog sikte på ett hostel som heter Seabeds som rankas som ett av landets bästa. Precis innan vi kom fram slog Elana på vindrutetorkarna istället för blinkersen för tredje gången och jag kunde på mitt allra mest dryga vis hosta fram ett elakt "Told you so...".

I receptionen möttes vi av en trevlig men lite förvirrad kvinna som nog tyckte vi var jäktade när vi knappt hunnit presentera oss innan vi bad henne boka in oss på ett eftermiddagsäventyr. Hon hävdade att de sista båtarna hade gått klockan 13:00 men jag lyckades få fatt i en broschyr i hennes ställ som faktiskt listade en speedboatsavgång klockan 14:00. Den hade hon helt glömt, rättade hon sig och ringde upp och fick ett klartecken. Vi andades ut och tog sedan hennes rundvisning på detta otroligt fräscha hostel med köksfaciliteter i toppklass som verkade helt oanvända. Min sovsal för män bestod egentligen av tre rum och jag kunde välja en mycket avskärmad säng i ett eget rum i rummet vilket jag upplevde som oerhört lyxigt.

Det fanns dock inte tid att njuta utan så snart vi hade släppt av väskorna och packat upp våra kameror promenerade vi bort till bryggan nere i hamnen där vi togs emot av en kvinna som berättade att de just skjutit upp starten av turen med en halvtimme av okänd anledning. Det passade mig perfekt som då hann sticka iväg och köpa en enkel smörgås till lunch innan överdragskläderna och flytvästen åkte på. Totalt var vi inte mer än fem personer som skulle göra turen vilket var ett absolut minimum för att den skulle bli av så de andra tre som hade väntat hela dagen på att ytterligare intressenter eventuellt skulle dyka upp var extremt tacksamma över vårt virvlande intåg på scenen.

Den speedboat vi skulle åka med heter Mack Attack och beskrivs som det snabbaste och mest spektakulära sättet att uppleva Bay of Islands samt den berömda toppsevärdheten Hole in the Rock och kan egentligen ta 26 passagerare. Katamaranen är specialbyggd för extrema hastigheter och kan komma upp i 100 km/h så det var absolut obligatoriskt med säkerhetsbälten. Till en början när vi puttrade ut ur hamnen var det svårt att riktigt veta vad man skulle förvänta sig men sedan satte vi en så hisklig fart att det vid ett flertal tillfällen kittlade i magen.

Vi hade tur med vädret som följde prognoserna. På morgonen hade det regnat i Auckland men ju längre norrut vi kommit och ju längre dagen hade gått desto bättre hade vädret blivit och sikten var nu fullt godkänd även om fotografierna inte skulle bli helt perfekta. Det här med kamera var dock trixigt. Vid högre hastigheter stänkte och skumpade det så mycket att bilder inte var att tänka på men när det gick lite långsammare kunde man trycka på avfyrarknappen och hoppas på turen även om det var svårt att få till det.

Ett flertal öar passerades varav några tycktes bebodda även om de saknade en riktig plats där man skulle kunna lägga till med båt och när vi för första gången saktade ner för ett fotostopp var det vid en klippa som mötte de ganska höga vågorna på ett riktigt läckert sätt. Det tog en bra stund innan jag och Elana upptäckte att huvudorsaken till stoppet nog inte var vågorna utan den grupp med sälar som låg snyggt kamouflerade uppe på den stora stenen och gassade sig i solen. Därefter kom vi till vad jag ansåg var turens stora behållning vilket var en jättelik grotta döpt till Cathedral Cave som vi åkte in i. Man fick en känsla av att detta skulle vara en perfekt inspelningsplats för en James Bond-film där hjälten via hemliga gångar genom grottan underifrån tar sig fram till en elak skurks högkvarter uppe på toppen av klippan.

Tillbaka ute ur grottan rundade vi klippön och kom till den berömda formationen Hole in the Rock vilket är precis vad det låter som. Har man rest en del har man också tidigare sett massor av sådana här formationer förut, exempelvis längs Great Ocean Road i Australien, och det var verkligt svårt att förstå hypen. Inte ens storleken på hålet var spektakulär men det var naturligtvis en klar bonus att båten kunde ta sig igenom hålet.

Återfärden gick i hög hastighet i motvind och innehöll inga stopp längs vägen. Summerat var väl upplevelsen inte riktigt värd pengarna enligt mitt sett att se på saken men det var inte så mycket det väldigt häftiga fordonets fel som att Bay of Islands kändes klart överskattat. Jag antar att man är bortskämd med vacker skärgård hemifrån och därför inte imponeras så lätt men jag har ju mött så många människor som rekommenderat mig att åka hit och Elana tycktes nog lika förvånad. Nåväl, jag hade ju aldrig åkt speedboat förut och det var ju verkligen ett kul sätt att ta sig fram på så helt misslyckad var ändå inte eftermiddagen.

Elana och jag tog en kortare promenad i byn för att kolla av läget och det märktes tydligt att högsäsongen var över och att hela orten tycktes vara i stånd att gå i ide. Vi stannade till vid ett par ställen för att se vad som erbjöds i form av dagsturer till Nya Zeelands absolut norra spets vilket vi siktade mot under morgondagen men avvaktade köp och det var ett smart drag. Receptionskvinnan på Seabeds kunde nämligen strax därefter ge oss ett specialpris på den både billigaste och mest intressanta turen med våra preferenser och därmed var även morgondagen uppbokad.

Innan vi bokade turen hade vi också hunnit med en vända bort till en affär där jag köpt pasta och pastasås som borde räcka till kvällsmat i två dagar för mig. Att Elana var ett riktigt energiknippe hade jag ju redan lyckats lista ut men när jag, dödligt hungrig efter en lång dag, tog sikte på köket kunde jag inte bli annat än både imponerad och avundsjuk när hon bytte om till löparkläder, spände på en pannlampa och gav sig ut i mörkret för en joggingrunda. Själv led jag fortfarande av den efterhängsna förkylningen jag dragit på mig i Raglan men frågan är om jag i nuläget har den självdisciplinen till att kunna bege mig ut på det viset ändå?

Efter maten köpte jag en Internetkod och satte mig i TV-rummet som hade den bästa mottagningen på detta hostel för att chatta med Matilda. Hon rapporterade om samma känsla som jag efter det samtal som vi haft för ett dygn sedan. Det kändes så mycket bättre nu helt enkelt och med den känslan bekräftad smög jag mig in sent i sovsalen där de få andra gästerna redan sovit en bra stund.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign