Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-06-02 (11:34)
Turen till Nya Zeelands allra yttersta toppspets som vi hade bokat var en riktig heldag som beräknades pågå i elva timmar och vid halv åtta stod vi redo utanför Seabeds för att bli upphämtade. Då hade Elana naturligtvis redan hunnit med en promenad ner till havet för att fotografera soluppgången - energin hos den damen tycktes sannerligen oändlig. Bussturen var inriktad mot backpackermarknaden med ett lägre pris men också ett något annorlunda innehåll än de konkurrerande alternativen och därför kom det väl egentligen inte som någon större överraskning att merparten av medresenärerna var sovande tyskar och brittiskor i tjugoårsåldern.
Busschauffören var en riktig veteran som sannolikt gjort turen hundratals gånger men ändå tycktes älska sitt jobb och sin röst. Han berättade att det första stoppet var vid kauriskogen Manginangina och att den korta 400-metersleden vi kunde gå var specialbyggd för en extrem summa pengar i samband med att den engelska drottningen vid ett tillfälle varit på besök i trakten. På grund av vissa incidenter dagarna innan hade hon valt att endast gå tio meter av sträckan, utbrustit i meningen "What a beutiful forest!" och sedan vänt tillbaka till bilen. Snopet och pinsamt för alla inblandade men hennes livvakter hade helt enkelt inte kunnat garantera säkerheten.
Uråldriga tjocka och höga träd är helt i min smak och finns de dessutom i en tropisk tät skog blir det ännu mer häftigt men i jämförelse med redwoodskogen jag sett i Kalifornien var det här ingenting. De allra största och äldsta kauriträden finns på en annan del av denna norra spets av landet som vi inte skulle passera och det var den bit av det nordligaste på Nya Zeeland jag hade tvingats prioritera bort för att kunna resa med Elana. Icke desto mindre fick jag ju se kauriträd som är helt unika för landet och kunde ju därför ändå känna att stoppet gav något.
Det gjordes en kortare kaffepaus innan vi tog oss ut med bussen på 90 Mile Beach. En av finesserna med att åka på den här organiserade rundturen var just det långa partiet av överraskande snabb körning på stranden vilket vi inte skulle vågat oss på med hyrbilen. Stranden är egentligen inte 90 miles utan snarare 90 km lång men duger utmärkt som bilväg (och patrulleras tillochmed ibland av trafikpoliser) så länge vattnet står lågt. Det är dock långtifrån ofarligt att köra här om man inte vet säkert vad man sysslar med och har koll på tidvattnet och vädret. Så sent som några veckor tidigare hade en konkurrerande firmas buss fastnat i sanden och lite senare spolats ut i havet vilket ganska väl illustrerade allvaret i det påståendet.
Vi gjorde ett fotostopp på stranden och de mest hängivna badentusiasterna kände på det kalla vattnet innan vi lämnade den annorlunda vägen för att sikta in oss på en annan aktivitet som skulle ha varit svår att organisera med så kort varsel på egen hand för mig och Elana - sandboarding! Här kunde jag känna mig som något av en veteran efter insatsen i Peru och greppade en bräda med någorlunda stor självsäkerhet för att vandra upp på en av de höga sanddynerna. Det blåste rejält uppe på toppen och en av de unga brittiskornas brädor gick förlorad i vinden och for nedför en av branterna när hon inte orkade hålla emot.
Precis som i Peru skulle man ligga på mage och backen var ungefär lika hög och brant som den värsta vi åkte nedför där men sedan upphörde likheterna. Det fanns exempelvis inga handtag att hålla sig i utan det gällde att greppa tag i kanten på brädan och farten man kom upp i var väsentligt mycket högre eftersom sanden inte var lika lös här. Dessutom slapp man svälja en massa lös sand på vägen ner. Enda minuset var att man var tvungen att bromsa på slutet för att inte fara rakt ut i en liten stenig bäck vilket hade resulterat i en del otrevliga skador historiskt. Sammanfattningsvis var dock sandboardingen en större upplevelse än i Peru och jag orkade, utan att tveka, skynda uppför den jobbiga backen för att också få till ett andra åk.
Naturen blev mer och mer storslagen ju längre norrut vi kom och skiftningarna i landskapet var förvånansvärt många. Eftersom vädret var alldeles utmärkt och tidsschemat tycktes hålla bestämde busschauffören att vi skulle stanna vid hans favoritlunchställe - stranden vid Tapotupotu Bay - för att äta våra medhavda luncher. Flera av de tappra ynglingarna som hade börjat vakna lagom till sandboardingen en stund tidigare badade men jag kunde ursäkta mig med att jag inte hade med badkläder och slapp därmed undan det kalla vattnet. Istället gick jag runt och fotograferade en stund i de fina omgivningarna efter att jag hade ätit mina medhavda frallor med marmelad och jordnötssmör. Ifrån den läckra stranden var det sedan inte mer än tio minuters körning i väldigt branta backar till Cape Reinga.
Enligt landets urinvånare Maori är Cape Reinga platsen där människans själ lämnar jordelivet för gott och denna avlägset belägna och mycket ensliga plats har sannerligen något storslaget över sig. Cape Reinga anses vara djupt heligt och människor från hela världen tar sig faktiskt hit för att ta farväl utav någon av sina älskade. Det vilar en andlig frid över det storslagna landskapet och ute i havet kan man se den spektakulära och mycket ovanliga företeelsen med vågor ifrån två hav (Tasmanhavet och Stilla Havet) som möter varandra i ett häftigt skumbad. Jag har sett så många bilder härifrån genom åren att jag nästan visste hur det skulle se ut på förhand med den ensamma fyren, klipporna och haven men måste säga att jag ändå blev tagen av platsen.
Känslan påminde om att befinna sig vid Godahoppsudden i Sydafrika vilket är ett starkt minne ifrån en tidigare resa och jag kände mig riktigt glad över att ha gjort mig mödan att resa hela vägen upp hit. Om nu Bay of Islands längs vägen varit en missräkning så var det definitivt full leverans här. Efter promenaden ner till fyren (och sedan åter) började bussen rulla söderut och busschauffören rapporterade glatt att vi nu besökt såväl den norra, som västra och östra kusten av landet på bara någon timme. Ganska häftigt faktiskt!
På vägen tillbaka kunde vi inte längre köra på stranden på grund av tidvattnet utan fick följa den krokiga asfaltsvägen. Många av platserna vi kom förbi hade avancerade Maori-namn men min personliga favorit var ändå Doubtless Bay som döpts av James Cook när han kom förbi för det var "...with no doubt a bay". Den stackarn kan inte haft det lätt att döpa alla ställen han hittade så man förstår att han gick på tomgång ibland i namnfabrikationen.
Ett enda riktigt stopp, undantaget en inbromsning för att hämta upp de fish & chips många hade beställt, gjordes på vägen tillbaka och det var vid en souvenirbutik med fokus på slöjdprodukter i kauri. Om det inte vore för en mycket speciell trappa mellan de två våningarna i byggnaden skulle en turistfälla som denna inte ens nämnas i texten men trappan på Ancient Kauri Kingdom, som stället heter, är sannerligen unik. Den är utkarvad inuti en stam av ett urgammalt kauriträd som är upphittat i ett träsk (där det legat i uppåt 50 000 år) och är förmodligen världens enda trappa inuti en trädstam. Riktigt coolt faktiskt! Slöjdprodukterna däremot ägnade jag inte många sekunder åt.
Det var en lång dag, riktigt lång. När bussen åter rullade in Paihia hade det redan hunnit bli mörkt. Jag gjorde slut på pastasåsen som inhandlats kvällen innan och hade sedan avsikten att sitta och surfa i TV-rummet igen. Det gick dock inte att få igång nätet och jag var i behov av att lyckas boka till en extra natt på Verandahs i Auckland nästa kväll vilket var något stressigt. Till sist lyckades jag skönt nog ropa ner ägaren från hennes privata bostad och få kvinnan till att starta om routern och då gick det bättre efter en stund. Jag vågade dock inte vara uppe tills för sent på kvällen eftersom jag saknar en fungerande alarmklocka och Elana hade fått för sig att vi i bästa gerilla-stil skulle starta redan klockan 7 nästa morgon för att kanske ändå hinna med mina gamla träd. Inte kunde jag säga nej till det, nu gällde det bara att jag skulle vakna av mig själv också!
<- Tillbaka
