Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-06-04 (02:33)
Sista dagen på Nya Zeeland inleddes inte helt oväntat med en Skype-session på det asiatiska stället med Matilda och sedan promenerade jag ner till city via Queen Street för ett kul möte som jag verkligen såg fram emot. Min gamle vän Peter är en före detta kollega från Findus-tiden som flyttade tillbaka med familjen till hemlandet Nya Zeeland för ungefär åtta år sedan och vi har hållit kontakten sedan dess. Vid det senaste besöket i landet lånade han ut sitt nybyggda beachhouse i vackra Mangawhai i ett par dagar och nu skulle jag träffa honom igen för första gången sedan dess.
Vi hade stämt möte nere i marinan vid "The bigboat". Inte för att jag visste riktigt var det var men Peter hade sagt på telefon dagen innan att alla lokalbor skulle veta vilken båt som avsågs om jag frågade. Så fråga fick jag göra efter en stund och det visade sig då att jag gjort fel som spanat efter en båt i vattnet utan skulle tittat efter en stor upphängd rackare på land bredvid ett museum.
När Peter dök upp såg han ut att vara på ett alldeles lysande humör och under tiden vi promenerade längs kajen bort till ett lämpligt mat- och ölställe sammanfattade jag allt som hänt i livet under de senaste tre åren vilket faktiskt är en hel del och sedan fyllde han på med sin historia. Det stora samtalsämnet blev triathlon eftersom han antagit sin sons utmaning att ställa upp i en halv Ironman om ett drygt halvår. Han ansåg mig vara helt knäpp som ställt upp i en hel Ironman och bröstsimmat hela simsträckan och sedan pratades det naturligtvis en massa utrustning, växlingar och träningsförberedelser.
Vi hann med vars två öl, lite mat och massor med skvaller om gamla tider och kollegor och en av de saker jag upptäckte under tiden var att min engelska nog gått framåt en aning under resan för jag kan nu hålla en speed rakt igenom ett samtal på ett sätt som jag inte riktigt kunnat tidigare och det är väldigt sällan jag fastnar i ordvalen. Man kan väl lugnt säga att den här resan ger väldigt mycket inom färdighetsområden som projektledning, organisationsförmåga och språk (utöver de stora upplevelserna) utan att överdriva.
Generöst nog ville Peter bjuda den långväga gästen på mat och dryck och för en backpacker med ständig ekonomisk ångest var det naturligtvis svårt att tacka nej. Dessutom ville han erbjuda en skjuts upp till toppen av Mt Eden för en utsiktsvy över staden och där hade jag faktiskt inte varit förut trots att det inte ligger jättelångt ifrån Verandahs Lodge så jag tackade ja.
Uppe på den gamla vulkantoppen diskuterade vi det faktum att Auckland är byggt ovanpå ett drygt femtiotal vulkaner och att det förr eller senare kommer bildas en ny vulkan i området likt så många gånger förut. Det gav mig en ännu större lust att komma iväg härifrån snarast möjligt. Peter pekade ut var han bor och arbetar samt ett antal andra platser som han trodde skulle kunna vara intressanta och sedan skjutsade han mig till mitt boende och önskade en fortsatt bra resa, inte minst till Tonga som han själv aldrig har besökt.
Jag kunde inte veta på förhand hur långt mötet med Peter skulle bli men planen i bakhuvudet hade varit att tillverka ett fotoalbum för Franska Polynesien om det fanns tid för detta på eftermiddagen. Eftersom jag tillochmed fick skjuts tillbaka till Verandahs Lodge fanns dock både tid och kraft till att sätta mig med en sådan syssla och därför blev det ett andra (och lite sorgligt nog mitt allra sista) besök för dagen på det asiatiska Internetcafét där jag var ovanligt effektiv med mitt bildpysslande och blev färdig i precis lagom tid till att även hinna med en stunds Skype med en förvånad Matilda när hon vaknade. Vi hade haft mycket nättid under de sista dagarna och det kändes väldigt bra inför de kommande veckorna som kändes klart mer osäkra i det hänseendet.
Tillbaka på Verandahs förberedde jag det allra sista inför avresan så att jag skulle kunna smyga ut så tyst som möjligt tidigt på morgonen. Jag såg fram emot att komma iväg. Nya Zeeland hade varit en känslomässig bergochdalbana som inte fanns med i den ursprungliga resplanen mer än som en tillfällig mellanlandningsplats på några dagar men nu hade jag faktiskt också fått uppleva Waitomo Caves och Cape Reinga som prioriterades bort förra gången på grund av tidsbrist. Därtill hade det blivit två bra roadtrips med ytterligare höjdpunkter som Raglan, Hobbiton och Bay of Islands för att nämna några platser. Samtidigt hade det också blivit på tok för mycket dödtid däremellan i Auckland som jag mycket hellre skulle lagt på ett annat resmål vilket var en bra påminnelse till mig själv om att jag trivs bäst med att resa när det finns en tydlig tänkt höjdpunktsrutt utritad i kalendern tillsammans med en logistikplan och en buffertdag här och där. Sedan kan man alltid finjustera längs vägen. På så vis blir det, enligt mig, både effektivare och billigare och dessutom dras restiden ut via alla härliga förberedelsetimmar. Många andra föredrar motsatsen eftersom scheman gör dem stressade. Det är tur att vi alla är olika.
<- Tillbaka
