Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

13 Juni
2014-06-23 (05:15)

Vår plan var att komma iväg så tidigt som möjligt på morgonen för att kunna ta en genväg innan tidvattnet dragit sig så långt ut att denna specialväg skulle bli oframkomlig och så fort vi fått i oss frukosten bestående av weetbix och mjölk gav vi oss av. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad som är grejen med weetbix trots en massa träning på seglingsturen i april och tycker bara dessa stavar med flingor sväller obehagligt i munnen.

Förutsatt att genvägen var framkomlig beräknades paddlingen tillbaka till Neiafu ifrån Taunga ta ungefär två timmar och denna morgon välsignades vi verkligen med alldeles fantastiskt väder. Havet var i det närmaste spegelblankt och skiftade i olika vackra blågröna färger beroende på djupet. Ibland upplevde jag nästan det som att havet var datoranimerat i 3D för de små gungningarna på ytan tycktes inte verkliga. Ofta kunde man se ända ner till botten fastän det var femton, kanske tjugo meter djupt och tillochmed Kava kommenterade flera gånger hur otroligt vackert det var trots att han borde vara van och trots att han fortfarande inte mådde särskilt bra vilket han egentligen inte gjort på flera dagar.

Ju närmare vi kom genvägen desto mer började Kava skruva på sig bak i kajaken, osäker på om denna genväg verkligen var en så smart plan. Han började prata om en tunnel och att vi i värsta fall skulle behöva bära på kajaken och det hela lät faktiskt ganska besynnerligt. Till sist kunde han åtminstone peka ut en liten bukt där tunneln skulle finnas och ganska snart därefter fick vi börja paddla ytterst sakta och försöka kryssa oss fram mellan korallerna för att inte gå på grund. När det allt oftare började krasa emot kajakens undersida var det dags att hoppa ur och börja vada. Vattnet var då ungefär knähögt och botten hade bytts ut till hala stenar varvat med en massa blå sjöstjärnor, sjögurkor och sjögräs. Dessutom fanns det bruna slingriga saker i vattnet som såg ut som ormar vilket skrämde livet ur mig fastän det inte var annat än någon sorts växt och Kava beordrade mig därför att ta vägen längs stranden istället för på de hala stenarna.

Tunneln Kava pratat om visade sig snarare vara en avloppsrörsliknande vattenförbindelse genom en sandbank som man byggt en väg på och hur han och kajaken kom igenom den begrep jag aldrig riktigt men efter den kunde jag hoppa i vår farkost igen och den sista kilometern till företagets Adventure Center var mer som att paddla på en flod än ute på havet. Fram till vårt mål kom vi dock och så snart allt lastats av hämtade jag ut min packning ifrån ett låst rum och sedan ringde vi in en taxi som först skjutsade hem Kava och sedan körde mig till Hilltop Hotel där jag ju även bott natten innan paddlingen inleddes.

Det var naturligtvis helt magiskt att duscha sig riktigt ren, trimma det vildvuxna skägget och sträcka ut sig en stund på den jättelika sängen men jag lyckades aldrig somna eftersom jag var så nyfiken på vad som hänt i världen under den sista veckan och till sist kunde jag inte hålla mig utan gick upp i receptionen och surfade istället. För att verkligen njuta ordentligt av att jag var tillbaka i något som påminde om civilisation tog jag sedan en dusch till och bytte om inför kvällens avskedsmiddag och fick därefter tag i Matilda en stund innan taxin skulle hämta upp mig. Att varken hon eller jag orkar mer fler hela veckor då jag försvinner helt offline står alldeles klart och så ligger lyckligtvis inte heller planen framöver.

Taxin tog mig till restaurangen The Aquarium där Kava redan var på plats och väntade. Jag märkte direkt att allt inte stod rätt till med honom för han satt oavbrutet och torkade av svett ifrån pannan med en servett. Maten ingick i mitt paket men jag fick betala för eventuell dricka själv och gjorde precis som min guide och beställde in en jättelik familjepizza och en öl. Därefter höll Kava ett mycket formellt anförande å företagets vägnar och tackade för att jag valt att äventyra tillsammans med honom innan han överräckte en karta där han ritat ut vår rutt samt bad mig skriva några rader i en gästbok.

Jag är ju rätt svag för högtidligheter och stora ord och ville naturligtvis inte vara sämre så jag slog till med ett litet tal och tackade för veckan som gått samt överräckte dricks enligt de guidelines jag fått i mitt informationsutskick innan kajakturen och detta tycktes falla i god jord. Tyvärr blev dock Kava bara sämre och sämre och han åt endast upp en slice ifrån sin pizza innan han bad restaurangen packa ner resten i en doggybag. Han hade berättat för mig att hans barn hemmavid hade blykoll på att han brukade komma hem med pizza ifrån avskedsmiddagarna så jag åt mig inte helt proppmätt utan såg till att det blev lite rester även ifrån min pizza som kunde tryckas ner i hans kartong.

Under veckan som gått hade Kava varit väldigt inne på mersälj och bland annat lovat att fixa ett hemma-hos-boende hos bekanta i hans by samt kanske organisera en fisketur åt mig för de närmaste dagarna men nu var han verkligen helt ur slag och sa att han inte lyckats ordna något åt mig (det kändes inte som han ens hade försökt för precis innan hade han berättat att han legat och sovit hela eftermiddagen). Visserligen kändes det lite synd att missa en så kul boendeform men samtidigt var det i ärlighetens namn också lite skönt att jag skulle få se andra ansikten än guidens som jag dragits med i en hel vecka. Hur trevlig han än var tär man lite på varandra i längden och jag skulle absolut kunna organisera saker på egen hand om lusten föll på.

Kava hade också tjatat en massa under veckan som gått om att vi skulle ut på en barrunda denna kväll. Fredagar är ju den stora festkvällen på Tonga precis som på Cooköarna men jag skickade hem honom till sin familj som inte sett farsan på en vecka istället - karln behövde ju krya på sig! Det märktes att han var tacksam över detta men samtidigt kände lite dåligt samvete men jag försäkrade honom om att han inte skulle oroa sig. Så kom det sig att jag plötsligt satt helt själv innan den första ölen ens var uppdrucken och klockan fortfarande bara var barnet. Jag beställde in en öl till för att fördriva tiden, drack upp den och tog sedan sikte på Bounty Bar som jag hört skulle vara ett bra ställe att hänga på en fredagskväll.

Valet av Bounty Bar visade sig vara ett litet lyckodrag. Jag slog mig ner vid ett långbord tillsammans med en brokig samling yachties och pratade segling runt jorden tills en trio resenärer plockade fram sina gitarrer och började spela och sjunga. Kvinnan bredvid mig berättade att hon mött dem redan i Franska Polynesien och att de där, precis som här, underhöll endast för att de tyckte att det var kul. En australiensare, som först tycktes alldeles förvirrad, frågade om han fick ansluta med sin lånade gitarr. Karln tog en evighet på sig att stämma den och alla trodde nog att han bara skulle bli en belastning men när han väl kom igång visade det sig vara en alldeles briljant musiker. Han varvade mellan att kompa trion och köra egna solonummer där en egen favorit var en av de bästa Lenny Kravitz-tolkningarna jag någonsin hört.

Stämningen var alldeles galet bra och jag njöt verkligen av att vara bland folk igen samtidigt som jag filosoferade kring att det här är den typ av stunder i en internationell miljö som man bara får chansen att uppleva på resande fot. Samtidigt grämde jag mig lite över att kameran inte var med så att jag kunde spela in delar av föreställningen och ögonblicket. Det går liksom förlorat för alltid annars och jag har ju inte ens någon att diskutera minnet med i efterhand. Visst finns det en sorgsen underton i den tanken men samtidigt gäller det att njuta av nuet precis som jag försökt göra under en vecka av gudomligt vacker och bitvis stentuff paddling. Även om ingen annan delat den senaste veckans otroliga upplevelser finns ju minnena kvar inombords för alltid - ungefär så tänkte jag när jag tog promenaden i mörkret uppför backen till mitt hotell. Natten var fortfarande ung men jag var så sliten att jag bestämt mig för att njuta av den stora breda hotellsängen istället för att fullfölja den barrunda jag och Kava egentligen hade planerat för.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign