Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-06-24 (07:52)
Mina drömmar och funderingar om att någon gång i livet prova på att driva en egen business fick sig en rejäl inspirationsskjuts denna måndag men allting började i en mycket stilla takt på Café Tropicana. Över två koppar av deras alldeles utmärkta kaffe uppdaterade jag mig på läget hemmavid samt i Brasilien där ett VM i fotboll pågår som inte sänds av någon kanal som går att ta in på Tonga. Folk bryr sig verkligen inte ett dugg här vilket nästan måste vara världsunikt - den enda sport folk har en åsikt om och följer är nämligen rugby. Jag försökte också komma in på Taste of Tongas hemsida som dock inte fungerade och hade därför egentligen ingen aning om vad det var för ett ställe jag skulle besöka någon timme senare.
Adam och Anna skulle möta upp mig i receptionen strax efter tio på förmiddagen och under tiden jag stod där och väntade dök den unga tyskan som sov i sängen bredvid min den natten jag blev bestulen i Nuku''alofa helt plötsligt upp! Hon kunde skönt nog ta död på mina farhågor om att fler än jag blivit bestulna vilket var befriande eftersom jag då inte själv skulle behöva bli misstänkt för något. Dessutom berättade hon att personalen tagit mycket allvarligt på händelsen men att polisen aldrig synts till på stället samt att hon och fransmännen som var i samma rum varit på gränsen till paranoida under nätterna som följde efter stölden.
Ian Jones var centimeter ifrån att förlora livet under det dramatiska jordskalvet som inträffade i Christchurch för drygt tre år sedan bara ett par dagar efter att jag själv hade passerat staden i en hyrbil. Det blev en rejäl tankeställare för honom och han bestämde sig för att lämna allt i sällskap med sin hustru Vanessa för att leva den stora drömmen vilket innebar att flytta till en idyllisk Söderhavsö. De kom att hamna här på Vava''u på Tonga utan någon egentlig plan för hur de skulle försörja sig. När paret såg över de affärsverksamheter som var till försäljning hittade man ingenting som lockade och de bestämde sig därför att satsa på något helt eget.
Enligt statistik ifrån Tongas jordbruksministerium som Ian kom över hamnar mer än 15 miljoner kokosnötter varje år på marken runtom på Vava''u-gruppens öar för att bara ruttna bort eller möjligen ätas av råttor. Han provade att bygga ett business case på framställning av högkvalitativa produkter baserade på kokosnötter och tyckte sig ha hittat en affärsmöjlighet. Någonstans längs vägen sprang karln också på övergivna vaniljodlingar och beslutade sig för att även bygga in vanilj i verksamheten som döptes till Taste of Tonga.
Det har hänt mycket under de här tre åren. Bland annat har Ian lyckats kontraktera all vaniljtillverkning under de kommande tio åren till försäljning ifrån 300 olika små odlingsägare och dessutom kommit väldigt långt i sin vision om en helt ekologisk produktion utan restprodukter som resulterat i en massa lustiga sidoverksamheter likt hotell för grisar, pelletsproduktion av djurfoder och en dypöl med hungriga krabbor som även levereras till stadens restauranger förutsatt att han får tillbaka skalen. Vissa lokalbor har kallat honom för Jesus under märkliga nattliga möten i mörka lokaler utan elektrisk belysning och man kan förstå varför med tanke på vad Ian på så kort tid lyckats skapa på helt omöjliga Tonga.
Att lyssna till denne man var en av resans mest inspirerande stunder och man häpnades verkligen när han berättade om hur alla tillverkningsmetoder, processer och idéer egentligen är självlärda via instruktionsfilmer ifrån Youtube. Det ekologiska tänket och tankarna på att skapa ett kunskapsbibliotek för vaniljodlare som människor ifrån hela Söderhavet gratis kan få ta del av är också ett generöst och omtänksamt sätt att betala tillbaka i en värld där profiten annars nästan alltid tycks komma i första hand. Efter en medryckande föreläsning och rundvisning bland maskinutrustningen fick vi också smaka på flera spännande produkter. Kokosnötsost smakade kallt och halt men var alldeles lysande i kombination med en fantastisk chili/vanilj-marmelad.
Tillbaka i Neiafu inledde jag med att traska ner till hamnen för att förhöra mig om när nästa färja till Ha''apai skulle gå. Som väntat visste ingen säkert och biljettkontoret i en container med dörr var stängt så jag bestämde mig för att prova lyckan igen lite senare och gick istället till polisen för att förhöra mig om senaste nytt i utredningen om mina bortrövade pengar och det försvunna minneskortet.
Min kontakt Jasmin i Nuku''alofa (couchsurfingtjejen) hade mailat och meddelat att någon rapport aldrig nått huvudstadens poliskontor och självklart hyste jag inget som helst hopp om att utredningen skulle leda någon vart. Hela grejen var mest ett tidsfördriv för att driva saken till sin spets av rena principskäl och jag bestämde mig att ha som mål att få ut en riktig polisrapport ifrån Tongas poliskår innan jag lämnade landet som en liten souvenir samt en påminnelse till mig själv om att vara mer försiktig med mina prylar. Som skäl till att jag ville ha ut rapporten ifrån polisen angav jag att den behövdes gentemot mitt försäkringsbolag.
Hos polisen blev jag ombedd att sitta och vänta en stund innan man kom på att den högsta kommissarien som borde ha åtagit sig detta ärende var bortrest och skulle återkomma nästa dag. Det var helt uppenbart att absolut ingenting hade gjorts med min inlämnade rapport - den hade alltså inte ens skickats till polisen på Tongatapu där brottet hade begåtts och vad kunde man egentligen begära? Det hade ju liksom bara gått elva dagar sedan jag lämnade in den! Jag lät hälsa att jag tänkte återkomma nästa dag men att det nu började bli bråttom eftersom jag förmodligen skulle lämna Vava''u redan nästa kväll.
På vägen tillbaka till hotellet tog jag en ny sväng förbi hamnen men biljettbåset i containern var fortfarande igenbommat och istället fick jag fokusera på ännu en gourmetmåltid bestående av pasta och tomatsås. Tyskan gjorde mig sällskap under tiden jag åt och berättade lite om vad hon haft för sig under de senaste elva dagarna och jag gav en redogörelse för mina kajakäventyr. Det taiwanesiska syskonparet dök också upp utan nyheter om vad som gällde med färjeförbindelserna och efter maten gjorde jag ett sista försök nere i hamnen. De flesta jag pratade med nu lät tämligen säkra på att en båt skulle komma in under morgondagen och att biljettkassan i containern då skulle vara öppen för de som ville resa med söderöver.
Min tanke var att jag skulle surfa på The Aquarium på kvällen men nätet var helt hopplöst och jag hamnade istället i samtal med Nya Zeelands kanske allra största konspirationsteoretiker Richard som, under en halvtimmes fruktlösa försök att komma i kontakt med Matilda eftersom nätet försvann hela tiden, hann med att avfyra diverse mer eller mindre galna teser. Anledningen till att jag började prata med karln var att han var med på turen på Taste of Tonga men efter att ha lyssnat till hur han med bestämdhet hävdade att Tonga och Nya Zeeland först koloniserades av egyptierna långt före polynesiska Maorier (vilket dessa nu försöker undanröja alla bevisen för) samt hur han gång på gång kom fram till att dagens värld styrs av ett fåtal judiska bankirer gav jag upp samtalet. Det blev för mycket. Min ursäkt var att jag skulle försöka hitta ett nät på ett annat ställe men egentligen visste jag att det var dödfött. Det finns onekligen gott om stollar i Söderhavet som verkar vara en miljö de frodas i, kanske för att folk här generellt har mer tid till att lyssna på dem än på andra mer stressade platser i världen?
<- Tillbaka
