Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

02 Juli
2014-07-10 (11:44)

Visst kändes det en aning sorgset när jag tog farväl av Radana och Hannah på färjan söderut. Trots att vår trio inte varit en särskilt långvarig konstellation hade det hunnit bli många skratt ihop. Förmodligen skulle jag stöta på dem båda som hastigast om några dagar i samband med nästa resort-flytt men vi hade inte några fler övernattningar på samma ställe inplanerade.

Det här var väl egentligen annars en dag som inledningsvis hade tickat på precis enligt det mönster man kunde förvänta sig. Pannkaksfrukost, utcheckning, väntan på färjan och slappande i hängmattan. Det enda som brutit av en aning ifrån mönstret var att resortpersonalen hade glömt att ställa om lösenordet till det trådlösa nätverket och att jag därför kunde tjuvsurfa gratis fram tills dess att man slog av strömmen på Safe Landing en bit in på förmiddagen.

Ombord på färjan visade sig Barefoot Lodge ännu en gång vara fullbokat för dagen när jag satte mig ner och samtalade med personalen på båtens traveldesk. Jag bokade därför upp luffens tre sista nätter på Barefoot för att vara säker på att inte missa denna tänkta höjdpunkt. Mitt Bula-Pass, som den öppna luff-biljetten kallas, har visat sig vara en aning mindre flexibel än jag hade fått för mig men måste ändå i grunden sägas vara ett alldeles lysande upplägg. Förvånansvärt många reser dock på en förbokad rutt och vi är bara ett fåtal som låter lusten för dagen ta oss till det ställe som tycks passa bäst.

Istället för Barefoot Lodge pekade jag ut resorten Wayalailai Ecohaven i katalogen vilket är en mindre resort på Waya Lailai som är en av Yasawas sydligast belägna öar. Resorten ägs till hundra procent av lokalborna på ön och jag hade noterat den mäktiga klippan som tronade bakom hyddorna när jag passerade förbi norrut. Det finns en stark oförklarlig och nästan tvångsmässig kraft inombords som jag tror man annars mest hittar hos små pojkar som går ut på att jag bara måste klättra upp på toppar som den trots min höjdrädsla. Därav valet.

I motorbåten från färjan till resorten började jag dock tvivla på mitt val. De enda nya gästerna som hade hoppat i båten som saknade sittplankor (vilket innebar att man fick sitta på dess träbotten) var jag och en tystlåten mullig brittiska. Det cirkulerar berättelser om hur folk anländer till vissa mindre resorter och finner sig vara de enda gästerna. Inte bara blir det tråkigt ur ett socialt perspektiv utan det finns ofta ett minimiantal deltagare för utflykter och aktiviteter vilket gör att man blir strandad i dubbel bemärkelse och får väldigt svårt att sysselsätta sig.

Riktigt så illa blev det dock inte. Visserligen checkades jag och brittiskan in själva i ett rum för tre men det berodde på att sovsalen upptogs av en skolklass från Nya Zeeland som tyvärr redan hade hunnit iväg på dagens enda guidade vandring upp till klippans topp. Skulle jag ta mig an den var jag således tvungen att stanna en andra natt vilket jag visserligen tänkt mig men jag förlorade ändå ett visst mått av flexibilitet.

Jag var hungrig som en varg på eftermiddagen eftersom det inte hade ingått en sista lunch i mitt stopp på Safe Landing men som tur var hade jag ju med mig jättebärkassen med nödmat i form av kex och kakor som sköljdes ner med några plastmuggar medhavd Coca Cola. När det sedan blev dags för middag upptäckte jag till min stora glädje att det serverades buffé och en av rätterna var en sorts små och alldeles fantastiskt goda färsbiffar som jag vräkte i mig ohyggliga mängder utav. Vid ett bord en bit bort fick jag syn på en spinkig kille med glasögon som jag bara visste säkert att jag hade träffat förut men jag kunde inte placera människan vilket irriterade mig något oerhört. Detta kom att störa mig under resten av kvällen och jag fick tyvärr aldrig tillfälle att prata med karln så att saken eventuellt kunde redas ut.

Ett sammansvetsat gäng yngre tyskar som hade rest tillsammans i några månader bjöd in mig till UNO-spelande efter middagen vilket fick mig att nostalgiskt tänka tillbaka på de evighetslånga Pelle-bussfärderna i Argentina. Jag behärskade inte riktigt tyskarnas house-rules och blev dessutom konfunderad av ett specialkort som tvingade alla att skicka vidare sina kort på handen ett steg i spelriktningen och efter ett par riktiga brakförluster tog jag en time-out och bad istället om att få tillgång till Internet. Det fanns inget wifi på Wayalailai utan man hänvisades till en dator med flashdrive som slutade fungera nästan samtidigt som jag kom online - ytterst frustrerande!

Frustrationen fick gå ut över tyskarna. Det var en förvandlad UNO-spelare som återvände till bordet och snabbt plockade hem tre raka segrar i irritationen över de bristande nätförbindelserna. Inte blev det bättre när jag drog mig tillbaka till rummet. Den mulliga brittiskan hade redan somnat och låg och skrattade nästan oavbrutet i sömnen. Jag gled in i en oro över framtiden som var mer destruktiv än på ett bra tag. En del av mig hade nästan börjat tro att jag skulle uthärda den återstående tiden tills hemkomsten utan några fler sådana här downperioder men jag hade åter överskattat mig själv som någon sorts psykisk övermänniska. Det är jag inte alls! Parallellt med sömnlösheten och oron störde mig (ovanpå alla normala väsentliga frågeställningar) även den spinkiga glasögonprydde figurens inträde på scenen. Var detta någon jag borde ha känt igen?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign